Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 6. Degeberg - Egyptolog / 1435-1436 (1907) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Egenskapsord ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

vid	5°	1,0058		vid	35°	0,9973		vid	65°	0,9992
»	10°	1,0027		»	40°	0,9972		»	75°	1,0006
»	15°	1,0008		»	45°	0,9974		»	85°	1,0022
»	20°	0,9992		»	50°	0,9977		»	95°	1,0039
»	25°	0,9981		»	55°	0,9981
»	30°	0,9975		»	60°	0,9986

Som man af dessa siffror kan sluta, är vattnets
specifika värme vid 17,5° C., d. v. s. vid vanlig
rumstemperatur, nära lika med 1, hvilket i hög grad
underlättar beräkningen på detta område. Vattnets
specifika värme har bestämts på sådant sätt, att man
inledt en viss mängd elektrisk energi i en metalltråd,
som legat i en bestämd mängd vatten, och observerat
temperaturhöjningen. Man har så funnit, att en kalori
motsvarar 4,1887 joule (1 joule = 10,000,000 erg). För
att bestämma en kropps specifika värme har man användt
hufvudsakligen tre metoder: 1) blandningsmetoden, 2)
issmältningsmetoden och 3) afkylningsmetoden. Vid
användning af den förstnämnda upphettas eller afkyles
den kropp, som skall undersökas, till en bestämd
temperatur och införes därpå i vatten eller annan
vätska, hvars vikt, temperatur och specifika värme,
c, äro kända. Om den införda kroppen är varmare än
vätskan, afkyles den och afgifver därvid lika mycket
värme, som vätskan mottager. Är kroppens vikt p,
dess begynnelsetemperatur t, dess egentliga värme
s och slut- eller blandningstemperaturen O, afgifver
kroppen p(t-O)s värmeenheter till vätskan. Är dennas
begynnelsetemperatur T och vikten P, mottager det
vid upphettningen från T till O ett antal värmeenheter

rpt£\__T7)

enheter cP(Q- T)=p(t-0)s, hvaraf s= V_ .

Denna metod förutsätter iakttagande af åtskilliga
försiktighetsmått och korrektioners anbringande
för blandningskärlets, termometerns och omrörarens
uppvärmning och afkylning genom strålning och
af-dunstning.

Issmältningsmetoden, som först begagnades af Lavoisier
och Laplace, grundar sig därpå, att det till smältning
af en viktenhet is åtgår 80 värmeenheter. Lavoisier
hade för detta experiment konstruerat en särskild
kalorimeter (se d. o.), hvaruti den upphettade
kroppen infördes. Där afgaf den sitt värme till
isen, som under hela experimentet var vid 0°,
och afkyldes till den sistnämnda temperaturen. Det
afgifna värmet är, med bibehållande af förut antagna
beteckningar, p t s, hvilket måste vara lika med
isens smältningsvärme, 80 P, där P bestämdes genom
vägning af det vid smältningen utrunna vattnet.

Däraf erhålles s =––––.
pt

Bunsen har förbättrat iskalorimetern.

Afkylningsmetbden bragtes först till användning
af Dulong och Petit. Den grundar sig på följande
förhållande. Om två lika stora massor af olika ämnen,
under för öfrigt lika förhållanden, behöfva olika lång
tid för att afkylas genom samma temperaturintervall,
t. ex. från 100 till 80°, så är förhållandet mellan
dessa ämnena egentliga värme detsamma som förhållandet
mellan afkylningstiderna. Vid undersökning enligt
denna metod inlägges den kropp, hvars egentliga värme
skall bestämmas, i ett kärl af silfver med polerad
yta, så att värmeutstrålningen alltid blir densamma. En genom
silfverkärlets lock anbragt termometer angifver
kroppens temperatur, och alltsammans bringas vid
observationen under klockan till en luftpump för att
undgå störingar genom uppvärmning af förbipasserande
luftmassor.

I fråga om gasformiga kroppar har man att skilja
mellan egentligt värme under konstant tryck och under
konstant volym. Om temperaturen hos en gasmassa af
konstant tryck höjes, måste gasen utvidga sig. Om
den åter är innesluten i ett slutet kärl, måste dess
tryck ökas i samma förhållande som volymen skulle
hafva ökats, ifall gasen kunnat utvidga sig. Den
värmemängd, som i dessa båda fall erfordras för
en viss temperaturhöjning, är icke densamma. Då
en gasmassa under oförändradt tryck, d. v. s. med
bibehållande af sin ursprungliga spänstighet,
utvidgar sig, förrättar den ett yttre arbete,
proportionellt mot volymförändringen och mot
det utifrån verkande tryck, som gasen, för sin
utvidgning, måste öfvervinna. Till detta arbete
åtgår en viss värmemängd, hvilken ej tages i
anspråk, om gasen uppvärmes utan att tillåtas utvidga
sig. Egentliga värmet under konstant tryck är alltså
större än under konstant volym. På experimentell
väg har man hittills bestämt endast det förra och
därvid användt blandningsmetoden. Från en större
behållare strömmar gasen genom ett spiralformigt
rör, omgifvet af en kokande vätska eller ett bad af
hög temperatur. Sålunda upphettad, kommer den in i
kalorimetern, som är inrättad med spiral-formiga
mellanväggar, så att gasen inuti densamma måste
passera en lång väg och därunder fullständigt antaga
kalorimeterns temperatur. Beräkningen af egentliga
värmet sker enligt ofvan under blandningsmetoden
angifna formel. - Egentliga värmet vid konstant
volym, hvilket icke hittills kunnat direkt bestämmas,
erhålles af egentliga värmet vid konstant tryck och
detta senares förhållande till egentliga värmet vid
konstant volym. Nämnda förhållande,
c/c¹, ingår i formeln för ljudets fortplantningshastighet
och kan, då fortplantningshastighetcn är känd,
beräknas ur samma formel. Man kan äfven genom
särskilda experiment finna förhållandet c/c¹, hvars
numeriska värde är ungefär 1.40 för luft, syre,
kväfve, väte och koloxid, 1,30 för kolsyra,
vattenånga, kväfveoxid och ammoniak vid 0°.

Egentliga värmet är för såväl fasta och flytande som
gasformiga kroppar ganska olika, t. ex. för is 0,502,
grafit 0.160 (vid 11°), glas 0,198, koppar 0,095,
järn 0,114, silfver 0.057, platina 0,032, alkohol
0,599, kvicksilfver 0,033, atmosfärisk luft (vid
konst. tryck) 0,239, kolsyra 0,195 och vätgas 3,409,
vid rumstemperatur. Det högsta specifika värmet har
flytande vätgas, ungefär 6. Det specifika värmet
stiger i allmänhet med temperaturen (undantag är
flytande kvicksilfver). Så är specifika värmet vid
0°, 100° och 500° för grafit 0,152, 0,226 och 0,403,
för silfver 0,0576, 0,0586 och 0,0665, för järn 0,110,
0,117 och 0,176.

Anmärkningsvärd är en regelmässighet, som Dulong
och Petit funno. Om man multiplicerar ett ämnes
atomvikt med dess specifika värme, erhåller man det
s. k. atomvärmet, som är nära lika för

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>