Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Eganderätt ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
för öfrigt till fastigheten hafva rätt af lös
egendoms natur, nämligen såframt till samma rätt
behöfves särskildt fång. Sålunda är, då för rätt
att bryta mineral eller annan fyndighet fordras
inmutning eller koncession, sådan rätt alltid lös
egendom, utan hinder däraf att fastighetsegaren har
inmutnings- eller koncessionsrätten. För flertalet
rättsförhållanden hafva gifvits olika föreskrifter
rörande fast och lös egendom. Åtskillnaden mellan de
två olika slagen egendom har till och med delvis lagts
till grund för 1734 års lags balkindelning. Jorda- och
byggningabalkarna afhandla nämligen allenast
fast egendom samt handelsbalken åter lös. —
"Egendom" begagnas äfven i samma bemärkelse som
"bo", d. v. s. för att beteckna helheten af någons
förmögenhetsrättigheter utan afdrag för gälden
(aktiv förmögenhet). Skall gälden också tagas i
beräkning, är rätta ordet förmögenhet. Oegentligt
är att, såsom dock ofta sker, tala om "fast
egendom" i betydelsen af fastighet och sålunda till
betecknande af vissa kroppsliga ting och icke af vissa
förmögenhetsrättigheter. Se Bo och Lösören. Litt.:
Winroth, "Svensk civilrätt" II, s. 93—119 (1900—01).
A. W.
Egendomsafdrag. Se Jus detractus.
Egendomsbrott, jur., brott mot annans egendom eller
förmögenhet, dessa uttryck tagna i vidsträckt
mening, d. v. s. utan afseende å arten af
den förmögenhetsrätt, som kränkes (eganderätt,
nyttjanderätt, fordringsrätt, patenträtt o. s. v.),
och utan afseende å huruvida den kränkta rätten
har ekonomiskt värde eller icke. Alla möjliga mot
annans egendom eller förmögenhet riktade angrepp
äro emellertid icke belagda med straff. Om man i
detta afseende jämför egendomsbrotten med den andra
hufvudgruppen af privata brott, brotten mot person,
så befinnes området för det straffbara betydligt
mera inskränkt, när det gäller egendom, än i fråga om
angrepp å person. Detta beror hufvudsakligast därpå,
att, då en förmögenhetsrätt kränkes, rättsegaren
ofta har till sitt förfogande civila hjälpmedel,
genom hvilkas anlitande rättstillståndet kan
återställas eller ekvivaleras, hvilket däremot icke
är förhållandet vid personliga kränkningar, de må
gälla lif, hälsa, frihet eller ära. En gäldenär,
som afsiktligt underlåter att betala en skuld,
ehuru han är i stånd därtill, kränker därigenom
borgenärens fordringsrätt, men han straffas icke,
han endast utsätter sig för tillämpning af de civila
tvångsmedel, som stå en borgenär till buds gentemot
en tredskande gäldenär.
Egendomsbrotten kunna indelas från flera olika
synpunkter. En af de viktigaste är den, som ligger
till grund för skillnaden mellan tillegnelsebrott
och skadegörelsebrott. Man menar då med de förra
sådana ingrepp i annans förmögenhet, som medföra
en motsvarande tillökning till gärningsmannens egen
eller någon tredjes förmögenhet, med de senare sådana,
vid hvilka detta icke är förhållandet. Till de förra
höra enligt svensk straffrätt bl. a. tjufnad, rån,
försnillning, vissa fall af åverkan, vissa fall
af bedrägeri, ocker; till de senare utom egentlig
skadegörelse å egendom vissa fall af åverkan och
bedrägeri. Vidare kunna egendomsbrotten indelas
efter den kränkta rättighetens art. Så äro tjufnad
och skadegörelse alltid brott mot eganderätten,
medan konkursförbrytelse riktar sig mot annans
fordringsrätt. En tredje indelningsgrund är
sättet för kränkningen: tjufnad och skadegörelse
begås genom omedelbar inverkan å objektet,
bedrägeri och utpressning genom inverkan å
dens vilja, hvars rätt kränkes, o. s. v. — Se
vidare de särskilda arterna af egendomsbrott.
A. R.
Egendomsgemenskap, jur., ett flertals delaktighet
i en massa förmögenhetsrättigheter, så att
rättsegarna ega hvar sin ideella andel i hela
massan, oberoende af omsättningarna i de särskilda
förmögenhetsrättigheterna. "Egendom" utmärker
således i ifrågavarande sammansättning icke viss
förmögenhetsrättighet, utan en sammanfattning af
sådana rättigheter. Uttrycket "egendomsgemenskap"
hör åter i hufvudsak hemma på det äktenskapliga
området och möter därstädes i sammansättningen
äkta makars egendomsgemenskap. Eljest talas
för fall af omhandlade rättsförhållande
merendels om förmögenhetsgemenskap, i det att
man utgår därifrån, att en gemenskap i en massa
förmögenhetsrättigheter också grundlägger gemenskap
i de rättigheterna åtföljande eller af gemenskapen
föranledda förbindelserna. Detta inträffar nu också
visserligen vid äkta makars egendomsgemenskap. Men
då detta oaktadt det särskildt lagstiftats därom
och särskildt om makars gäld, har förfarandet sitt
berättigande däri, att vid behandlingen af det
senare ämnet hänsyn måst tagas äfven till sådana
förbindelser, som, utan sammanhang med den aktiva
förmögenhetsgemenskapen, hafva sin grund i det
äktenskapliga samlifvet. Tillvägagångssättet är
för öfrigt historiskt nedärfdt och i gällande
rätt icke egendomligt för den svenska. Såväl
egendoms- som förmögenhetsgemenskap hafva sin
motsättning i samegendom, d. v. s. delaktighet i viss
förmögenhetsrättighet. Bolag och föreningar kunna
väl åter alltefter omständigheterna betecknas såsom
egendoms- eller förmögenhetsgemenskap, i synnerhet
då de icke erkänts såsom juridiska personer
och sålunda ej själfva betraktas såsom bärare af
rättigheter och förpliktelser. Förfarandet är dock
i positiv rätt icke vanligt, i det att bolag och
föreningar behandlas såsom särskilda rättsliga
företeelser och i ett sammanhang. Litt.: Winroth,
"Svensk civilrätt" II, s. 114—117 (1900—01). Se
Bolag, Egendom, Förening, Samegendom och Äktenskap.
A. W.
Egendom är stöld (fr. la propriété c’est le
vol), ett slagord, som först utlades paradoxalt af
J. P. Brissot, i en skrift 1780, samt senare på allvar
af P. J. Proudhon och anarkismen (se dessa ord).
Egennamn, lat. nomen proprium, språkv. Se Nomen.
Egenrörelse, astron., den skenbara (i vinkel
uppmätta) rörelse en stjärna ("fixstjärna")
företer genom småningom skeende förflyttning på
himlahvalfvet. Stjärnans plats på himlahvalfvet
angifves genom dess koordinater, vanligen
rektascension och deklination (se d. o.). Vore
stjärnan verkligen, enligt (den numera mindre brukade)
benämningen, en fix stjärna, så vill det synas,
att koordinaterna borde för alla tider förblifva
oförändrade. Men dessa ändra sig dock först och
främst därigenom, att koordinatsystemets grundplan
och origo äro föränderliga (se Ekliptika, Nutation
och Precession), en förändring, som sålunda
icke har något att skaffa med stjärnornas verkliga
rörelser. Men därjämte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
