Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 6. Degeberg - Egyptolog / 1383-1384 (1907) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Edvard ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

trovärdigheten af Mores berättelse, som
bl. a. bestyrkes genom det 1674 gjorda fyndet af
tvenne gosskelett under en trappa i Tower. Jfr
Gairdner, "Did Henry VII murder the princes?" (i
"Engl. hist. review", 1891, kritik af en uppsats
af C. R. Markham, "Richard III, a doubtful verdict
reviewed", i samma årgång af tidskriften).

6. Edvard VI, son till Henrik VIII och Jane
Seymour, föddes 12 okt. 1537, erhöll en ytterst
omsorgsfull uppfostran och blef i enlighet med faderns
1546 upprättade testamente dennes efterträdare
28 jan. 1547. Enligt Henrik VIII:s föreskrift
öfvertogs regeringen under E:s minderårighet till
en början af en kollegial förmyndarstyrelse, men
denna utsåg snart den protestantvänlige earlen af
Hertford, inom kort upphöjd till hertig af Somerset,
till riksföreståndare ("protektor"), och ur dennes råd
uteslötos den nya riktningens motståndare. Somerset
störtades emellertid redan hösten 1549 af
rådet och insattes för en tid i Tower, protektoratet
afskaffades, och rådet öfvertog förmyndarregeringen.
Där innehades nu högsta makten af earlen af Warwick,
som 1551 upphöjdes till hertig af Northumberland
och 22 jan. 1552 lät afrätta Somerset, hvilken
fått återinträda i rådet och hvälfde planer på att
återvinna sin förra ställning. E. insjuknade i
apr. 1552 i mässling och kopporna samt var sedan
alltjämt klen till hälsan. Han gick nu fullständigt
i Northumberlands ledband, och denne sökte förskaffa
sin släkt kronan genom att förmå E. att från
tronföljden utesluta sina halfsystrar Maria och
Elisabet samt till sin efterträderska utse Henrik
VIII:s systerdotters dotter Jane Grey, hvilken i
maj 1553 förmälts med Northumberlands äldste son
Guildford Dudley. I juni s. å. ändrade den
redan dödssjuke E. tronföljden på detta sätt,
och redan 6 juli s. å. afled han – af tvinsot –
i Greenwich. E:s regeringstid blef för England
synnerligen betydelsefull genom den kyrkoreformation,
som då under Cranmers ledning samt Somersets och
den unge konungens egen medverkan genomfördes.
Själf var han en brådmogen religiös ifrare
och hyllades af reformationens män i hela Europa
som "den engelske Josias". Intressant är hans
nu i British museum förvarade egenhändiga dagbok
(från tronbestigningen t. o. m. nov. 1552), senast
utgifven af Nichols, "Literary remains of E. VI"
(1857). Jfr Froude, "History of England from the
fall of Wolsey etc.", del 4–5.


7. Edvard VII (Albert Edward),
konung af Storbritannien och Irland, kejsare af
Indien, f. i London 9 nov. 1841, är äldste son till
drottning Viktoria och hennes gemål, prins Albert af
Sachsen-Koburg och Gotha. Före sin tronbestigning bar
han titeln prins af Wales. Han erhöll en omsorgsfull
uppfostran och företog redan som yngling vidsträckta
resor, bl. a. till Canada och Förenta staterna 1860
och till Palestina 1862. Han förmäldes 10 mars 1863
med prinsessan Alexandra af Danmark (f. 1 dec. 1844),
dotter till konung Kristian IX, och residerade som tronföljare
vanligen på slottet Sandringham. Enär drottning Viktoria efter
sin makes frånfälle under en lång följd af år tillbragte sitt
lif i enslig tillbakadragenhet, fick tronföljarparet
öfvertaga de omfattande representationsplikter,
som ålågo tronens innehafvare, och uppfyllde dem
på ett sätt, som förskaffade dem stor och allmän
popularitet. 1875–76 företog prins E. en resa
till Indien och bidrog genom sitt långa uppehåll
därstädes att öka den infödda befolkningens
lojalitet mot det brittiska väldet. Drottning
Viktoria afled 22 jan. 1901, och prinsen af Wales
besteg då som Edvard VII tronen.
Hans kröning – uppskjuten några veckor genom konungens lifsfarliga
sjukdom (blindtarmsinflammation) – egde rum 9
aug. 1902. E. har som konstitutionell monark med
mycken takt fyllt sitt värf och särskildt på det
utrikespolitiska området ådagalagt en diplomatisk
begåfning, vida öfverträffande förväntningarna
vid hans trontillträde. Särskildt anses hans
personliga inflytande starkt ha bidragit till
det 1903 inledda och sedermera ytterligare befästa
"hjärtliga samförståndet" mellan England och Frankrike
och äfven vid andra tillfällen gjort sig gällande i
världsfredens intresse. – Af E:s sex barn afled äldste
sonen, Albert Viktor, hertig af Clarence (f. 1864), 14
jan. 1892 och tredje sonen efter blott en dags lefnad
7 apr. 1871. De öfriga äro: Georg, hertig af York,
sedermera äfven prins af Wales och hertig af Cornwall,
f. 3 juni 1865; Louise, f. 20 febr. 1867, förmäld
27 juli 1889 med hertigen af Fife (se Duff);
Viktoria, f. 6 juli 1868, och Maud, f. 26 nov. 1869,
förmäld 22 juli 1896 med prins Karl af Danmark
(sedermera konung Håkan VII af Norge). – En samling
af E:s tal som tronföljare, Speeches and addresses
of H. R. H. the prince of Wales 1863–88, utgafs
1889. Jfr Escott, "King Edward and his court" (1903).

^{V. S–g.}

Edvard, engelska prinsar:

1. Edvard, prins af Wales, vanligen kallad Svarte
prinsen, eng. The black prince (namnet härledes
vanligen från den svarta rustning han påstås ha
burit i slaget vid Crécy och är från 1560-talet
traditionellt; jfr "The Antiquary" XVII, n:r
100). Han föddes på slottet Woodstock 15 juni
1330 och var äldste son till konung Edvard III och
drottning Filippa. Han utnämndes 1337 till hertig
af Cornwall och 1343 till prins af Wales. Som
sextonåring följde han sin fader i härnad till
Frankrike 1346, där han s. å. utmärkte sig i slaget
vid Crécy. 1355 sändes han med en här till Gascogne
som konungens ställföreträdare och företog på hösten
ett plundringståg in på franskt område. I juli 1356
planerade han ett tåg tvärs genom Frankrike till
Normandie, men gensköts, innan han hunnit öfvergå
Loire, af konung Johan och måste, förföljd af denne,
anträda återtåget öfver Poitiers mot Bordeaux. Under
vägen blef han instängd i närheten af Poitiers, men
förde då sin lilla skara mot den vida öfverlägsna
fienden, vann en glänsande seger och tog den franske
konungen till fånga (19 aug. 1356). Följd af sin
fånge, hvilken han behandlade med högt uppdrifven
ridderlig höfviskhet, intågade han 1357 i triumf i
London. 1361 förmäldes E. med sin fränka, Johanna,
dotter till Edvard II:s broder Edmund af

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>