Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dödssynder ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hörande prästman anordnar religionsvård åt sådana
inom distriktet boende döfstumma, som lämnat
döfstumskolan, såsom bidrag utgå med hälften af
distriktets kostnader, dock högst med 2,000 kr. om
året. Döfstumpräst eger räkna prästerliga tjänstår
och bör egna sig uteslutande åt de döfstummes
religionsvård och undervisning. Han skall verka genom
predikande, anordnande af nattvardsgångar och
genom enskild själavård, tillhandagå de döfstumme med
råd och upplysningar samt söka på allt sätt främja
deras utveckling i religiöst och sedligt afseende. –
Döfstumpräst antages af vederbörande distriktsskolstyrelse,
som för honom utfärdar instruktion och
fastställer resplan, och skall årligen afgifva redogörelse
för sin verksamhet.
O. K.
Döfstumskolor. Se Döfstumundervisning.
Döfstumundervisning (jfr Döfstumhet). I forntiden
härskade mycket falska föreställningar om döfstummas
undervisning och uppfostran. Så förklarade t. ex. den
grekiske filosofen Aristoteles (350 f. Kr.), att
den, som är född döf, är en oförnuftig varelse,
oemottaglig för hvarje slags bildning. En helt annan
föreställning om de döfstumme rådde hos egypterna
och perserna, hvilka ansågo de döfstumme vara
framför andra omhuldade af gudamakterna och därför
behandlade dem med kärlek och vördnad. Huruvida de
uträttade någonting för deras bildning, känner
man likväl icke. Jämväl efter kristendomens
framträdande dröjde det mycket länge, innan något
slags döfstumundervisning sattes i fråga. Till
och med kyrkofadern Augustinus (400) uttalar sig
om de döfstumme i samma anda som Aristoteles. "Det
är omöjligt för den döffödde att komma till tron",
säger han, "ty tron kommer af predikan, af det som
man hör. Den döfstumme kan hvarken lära att läsa
eller skrifva". Den förste, som, såvidt kändt är,
undervisade en döfstum och därigenom vederlade
dylika falska omdömen, var biskopen af York John
of Beverley (700). Det nästa kända försöket med
döfstumundervisning gjordes af den bekante humanisten
Rudolf Agricola (d. 1485). I 16:e årh. förekommo
sådana försök allt oftare, och från den tiden har man
kunnat tala om en döfstumundervisningens historia. I
Spanien, England och Holland m. fl. länder började man
då sysselsätta sig med de döfstummes undervisning,
hvarjämte flera skrifter i detta ämne utgåfvos. Men
omkr. midten af 18:e årh. uppträdde de två män, som
framför andra inlagt förtjänster om de döfstummes
bildning: abbé de l’Épée (d. 1789) i Frankrike och
Samuel Heinicke (d. 1790) i Tyskland. De af dessa
män grundade döfstuminstituten (i Paris och i Leipzig)
blefvo utgångspunkter för döfstumundervisningens
olika lärometoder, nämligen teckenmetoden, den
franska skolans, och talmetoden, den tyska skolans
metod. Redan de l’Épée och Heinicke stredo häftigt med
hvarandra om dessa metoders företräde, och striderna
därom hafva nästan oafbrutet fortsatts ända in i vår
tid. (Om det vid teckenmetoden använda handalfabetet,
daktylologien, kirologien eller fingerspråket se
Åtbördsspråk.) Men om man fortfarande tvistar om
metoderna, så äro emellertid våra dagars pedagoger
ense därom, att den döfstumme är utrustad med samma
själsförmögenheter och anlag som den fullsinnade,
att hans döfhet hindrat honom lära sig
omgifningens språk och att döfheten således är
orsaken till stumheten. För hans undervisning
uppställes numera ungefär samma mål som för
folkskolans lärjungar. Döfstumundervisningen har
emellertid sina egendomligheter och ställer särskilda
anspråk på läraren, liksom den kräfver särskilda
undervisningsmedel. Synen och känseln måste för den
döfstumme ersätta hörseln. Undervisningen kan ske med
framgång endast i särskilda läroanstalter, antingen
s. k. internat, i hvilka lärjungarna ej allenast
få undervisning, utan äfven hafva sitt hem under
lärotiden, eller externat, d. v. s. blotta skolor,
i hvilka lärjungarna icke hafva bostäder.
Den svenska döfstumundervisningens grundläggare är
Per Aron Borg (d. 1839), som 1809 stiftade
Allmänna institutet för döfstumma och blinda,
hvilket 1812 förlades till Manilla å K. Djurgården
vid Stockholm. Detta institut var det enda i vårt
land till slutet af 1850-talet, då mindre institut
började upprättas af enskilda och sedan äfven af
landsting. Sveriges döfstumundervisning är ordnad
genom lag af 31 maj 1889. Landet är för ändamålet
indeladt i 7 skoldistrikt: 1:a distriktet (Stockholms
stad, Stockholms, Södermanlands, Västmanlands,
Östergötlands och Gottlands län) med skola å Manilla;
2:a distr. (Kalmar, Jönköpings och Kronobergs län)
med skola i Växjö; 3:e distr. (Kristianstads, Malmöhus
och Blekinge län) med skolor i Lund och Karlskrona;
4:e distr. (Göteborgs och Bohus, Hallands, Älfsborgs
och Skaraborgs län) med skola i Vänersborg; 5:e
distr. (Örebro och Värmlands län) med skola i Örebro;
6:e distr. (Uppsala, Kopparbergs och Gäfleborgs län)
med skola i Gäfle; 7:e distr. (Västernorrlands,
Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län)
med skola i Härnösand. Hvart skoldistrikt har att
föranstalta om och bekosta de i distriktet befintliga
döfstumma barnens uppfostran. Därtill lämnar staten
bidrag med 250 kr. om året för hvarje barn, som inom
skolan eller på dess bekostnad åtnjuter underhåll,
hvarjämte de till hvarje distrikt hörande landsting
eller stadsfullmäktige i städer, som i landsting
ej deltaga, ega för hvarje till landstingsområdet
eller staden hörande, i dess döfstumskola intaget
barn bestämma en viss årlig afgift, med hvilken
föräldrar och målsmän böra bidraga till en del af
barnets kosthåll vid skolan. För hvarje distrikt
finns en skolstyrelse, hvars ledamöter utses
af vederbörande landsting och stadsfullmäktige
och som har beslutanderätten i samtliga frågor
rörande undervisningen. Dock skola de beslut, som
angå anskaffande af skollokaler eller skolas årliga
utgiftsstat, underställas vederbörande landstings och
stadsfullmäktiges pröfning. Döfstumundervisningen
är obligatorisk och bör taga sin början det år
barnet fyller sju år, och skolgången får i regeln ej
uppskjutas längre än till det år, under hvilket barnet
fyller nio år. Skoltiden är i regeln 8-årig. Vid
undervisningen kunna tre metoder följas, nämligen
talmetoden, som i främsta rummet skall användas,
skrifmetoden för de barn, som ej lämpligen kunna
undervisas enligt talmetoden, och teckenmetoden
för de svagast begåfvade. Undervisningen skall i
regeln fortgå under 40 veckor om året. Läroämnena
äro desamma som i folkskolan (naturligtvis med
undantag af sång). För anställning såsom lärare i
döfstumskolorna fordras aflagd afgångsexamen uti
ett af staten upprättadt och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
