Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dyrhólar ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
(50,000 bd), ett statsarkiv m. m. Tre gymnasier, två
realskolor, konstslöjdskola och musikkonservatorium
äro de förnämsta läroanstaltern. D. har en
mycket betydande industri, hufvudsakligen järn- och
textilindustri af olika slag, dessutom tillverkning af
pianon, möbler, läder, kemiska artiklar m. m. samt
stor fruktodling. Det har fem bangårdar (jfr
ill. till art. Bangård) och liflig sjöfart på Rhen;
det står i direkt ångbåtsförbindelse med Europas
största sjöstäder. — D. omtalas först 1159 och fick
stadsrättigheter 1288 samt blef 1348 residens för
hertigarna af Berg. Sedan den jülich-bergska linjen
utdött 1609, hölls det en tid besatt af spanjorerna,
men kom 1624 till Pfalz-Neuburg och vardt residens
för dess pfalzgrefvar, som 1685 blefvo kurfurstar af
Pfalz. 1742 öfvergick det till linjen Pfalz-Sulzbach,
som senare ärfde Bajern. 1795 öfverlämnades
staden genom kapitulation till fransmännen och
förblef i deras besittning till freden i Lunéville
(1801), då den återlämnades till Bajern. 1806 blef
D. hufvudstad i storhertigdömet Berg och kom med detta
1815 till Preussen. På vänstra flodstranden ligger
ett starkt och med pansartorn försedt brohufvud.
(J. F. N.)
Dyst, arkeol., ett slags riddarlek. Se Dust 1.
Dyster, Benjamin, äfventyrare, f. i slutet af
1600-talet, var son af en länsman i Lappvesi socken
i Viborgs län i Finland. Efter att hafva varit i
guldsmedslära i Viborg gick han i krigstjänst och lär
hafva vunnit underofficers grad. Omkr. 1715 uppehöll
han sig i Riga under namnet von Düsterstern
och ingick därstädes äktenskap. 1724 kom han
till Stockholm, där han utan framgång inlämnade
åtskilliga ansökningar om att återfå några, enligt
hans egen uppgift, honom tillhöriga gods äfvensom
adjutantsgrad. Sedermera utgaf han sig för Karl
XII, hvilken enligt hans utsago icke stupat, utan
af särskilda skäl nödgats hålla sig dold. D. hade
till och med den djärfheten att genom ett bref,
som var undertecknadt "Carolus" och kontrasigneradt
"E. I. H." kalla till sig dåv. landshöfdingen i
Uppland, friherre Grönberg. Sedan han i dec. 1724
blifvit gripen och förd till Kastenhofs häkte,
förklarade han sitt uppträdande vara ett skämt eller
låtsade sig vara sinnesrubbad (namnteckningen uppgaf
han betyda "Carolus Er I Himmelen"). Från häktet
skref han dock 1725 till dalkarlarna, uppmanade
dem att resa sig för att befria honom och tecknade
sig då C. R. S. ("Carolus, Rex Sueciæ", Karl,
Sveriges konung). Målet undersöktes af en särskild
kommission. D:s medhjälpare dömdes till döden
(straffet förmildrades likväl till kroppsplikt), men
hufvudmannen själf (Düsterstern l. Dysterstierna)
dömdes att stå vid skampåle på Stockholms
tre förnämsta torg, hvarefter han skulle såsom
sinnesrubbad intagas på Danviks dårhus. 1726 skickades
han jämte hustru och fyra barn till Riga, men stadens
råd återsände honom till Stockholm. Död på Danviks
dårhus 29 aug. 1730.
E. G. P.*
Dystoki (grek. dystokia), med., svår barnsbörd.
Dystrofi (af grek. dys-, se d. o., och trofe, näring),
med., brist på näring, detsamma som atrofi (sed. o.).
Dystropa insekter (af grek. dys-, se d. o.,
och trepein, vända), formicider, chrysomelider
m. fl. insekter, som bita hål i blommorna för
att komma åt honungen och sålunda ej förmedla någon
pollination, utan tvärtom genom honungens bortröfvande
minska utsikterna till en sådan. Ett dylikt inbrott
göres ej sällan äfven af eutropa insekter.
G. L—m.
Dysuri (grek. dysuria), patol., svårighet att låta
sitt vatten.
Dyticus, zool. Se Dykarfamiljen.
Dytiscidæ, zool. Se Dykarfamiljen.
Dytiscus, zool. Se Dykarfamiljen.
Dytorf, geol. Se Dy.
Dyveke (holl. = lilla dufvan), Kristian II:s
älskarinna, f. 1491, var dotter till Sigbrit, en
i Holland född kvinna, som idkade värdshusrörelse
i Bergen. 1507 (eller 1509) gjorde hon på en
bal i rådhuset bekantskap med prins Kristian och
blef redan samma natt med moderns tillstånd hans
frilla. Strax efter följde honom båda till Oslo och,
då han 1513 blef konung, till Köpenhamn; först
bodde de på Hvidöre kungsgård utanför staden,
men flyttade 1516 till ett hus på Amagertorv nära
konungaborgen. Förhållandet fortfor nämligen, äfven
sedan Kristian äktat prinsessan Elisabet, något, som
väckte allmän förargelse och vållade honom obehag
från hans svåger, kejsar Karl V. D. dog plötsligt
vid midsommartiden 1517 efter förtärandet af några
körsbär, och konungen, som misstänkte, att hon blifvit
förgiftad af slottshöfvitsmannen Torben Oxe, som
sökt vinna hennes gunst och uttalat sig oförsiktigt
härom, lät genom en godtycklig rättegång döma denne
till döden och halshugga honom. Detta var Kristians
första tyranniska handling och uppretade adeln
häftigt mot honom. Man vet föga om D:s karaktär och
huruvida hon verkligen var den fromma lilla dufvan,
som sökte mildra konungens hårda och vilda sinnelag;
men hennes sorgliga lefnadssaga har behandlats af
många skalder, både i skådespel (Samsöe 1795, tysken
Mosenthal 1860, Ph. Weilbach 1874, Edv. Brandes
1898, Einar Christiansen 1899 och finländaren Adolf
Paul s. å.) och berättelser (Hauch 1833, J. B. Bull
1902—03) samt i Drachmanns "Dyvekes viser" (1879).
E. Ebg.
Dyvika (holl. deuvik, tunntapp), sjöv., träpropp eller
kork, hvilken man använder för att, sedan vattnet
genom ett för ändamålet befintligt hål i bottnen
runnit ur en upphissad skeppsbåt, tilltäppa detta hål.
R. N.*
Dyvlin. Se Deulino.
Dyätaren, zool. Se Grönlingsläktet.
Dyört, bot. Se Limosella.
Dzialynski [ja-]. 1. Titus D., grefve,
polsk patriot, f. i Posen 1795, d. 1861, gjorde
vidsträckta resor, bl. a. i Sverige och Danmark,
för att samla material till sitt fäderneslands
historia samt tjänstgjorde 1830 som frivillig i
Posen-legionen och som Skrzyneckis adjutant. För
historien äro hans Liber geneseos illustris familiæ
Schidlovieciorum (Paris 1848) och Acta Tomiciana
(9 bd, Posen 1852) särdeles viktiga. — 2. Jan D.,
den föregåendes son, grefve, f. 1832, d. 1880,
blef 1862 medlem af preussiska deputeradekammaren,
deltog i 1863 års polska resning och organiserade
understöd från Preussen åt upproret. 1864 dömdes han
"in contumaciam" till döden, men benådades genom
den allmänna amnestien 1866.
Dziatzko [ʃa’tskå], Karl, klassisk filolog
och biblioteksman, f. 27 jan. 1842 i Neustadt
(i Ober-Schlesien), d. 13 april 1903 i Göttingen,
student 1859 i Breslau och filos. doktor i Bonn 1862,
var anställd såsom professor vid lyceum i Luzern 1865—71,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
