Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 6. Degeberg - Egyptolog / 1157-1158 (1907) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dyck ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

släktet Macrodytes, af hvilket M. marginalis (fig. 2)
är allmän öfver hela landet. Den är omkr. 30
mm. lång, ofvan svartgrön, med gulkantade täckvingar
och rundtom gulbrämad ryggsköld; undersidan är
gulbrun. Könsskillnaderna äro desamma som hos
föregående art, men honor med alldeles släta
täckvingar finnas äfven. — En annan allmän art är
den omkr. 16 mm. långa Acilius sulcatus, hvars hona
har breda, tätt hårbevuxna fåror på täckvingarna.
G. A—z.

Dykarklocka. Se Dykeri, sp. 1158—59.


Dykdalb 1. Diktal, Diktalb (fr. Duc d’Albe,
efter uppfinnaren, hertigen af Alba),
sjöv., en grof pelare, sammansatt af flera i
sjöbottnen nedtryckta pålar, hvilka sammanlöpa
ofvan vattenytan och fasthållas af
järnringar. Sådana pelare, placerade på lämpliga
ställen, i en hamn, ett varfsområde, en
kanal e. d., tjäna till fäste för trossar o.
d., då fartyg skola förhalas (flyttas)
eller förtöjas (läggas fast). — I Sverige få
dykdalber hvarken af kommuner, korporationer
eller enskilda personer utsättas i hamnar
eller farleder utan tillstånd af Lotsstyrelsen.
R—N.* A. G.*

Dykeri. Dykarkonsten leder sitt ursprung från en långt
aflägsen tid. Enligt Homeros och Herodotos begagnades
den till en början uteslutande i krigsflottornas
tjänst. Den förste ryktbare dykare historien omtalar
var Skyllis från Sikyon, hvilken, åtföljd af sin
dotter Kyane, under en storm dök ned mellan fartygen
i Xerxes’ flotta och afhögg ankartågen på flera bland
dem. Sedermera förekommo organiserade dykarkårer, som
för hvarjehanda ändamål åtföljde krigsflottorna. Ännu
på Ludvig XIII:s tid (1610—43) funnos i den franska
marinen dykare med fast anställning. Sedan början
af 18:e årh. har dykeri merendels varit ett fredligt
yrke, som bedrifvits t. ex. för att upptaga sjunkna
fartyg eller andra värdefulla föremål från hafsbottnen
samt för att utföra undervattens-, byggnads-,
reparations-eller röjningsarbeten.

I Sverige omtalas dykeri för bärgande af skeppsbrutet
gods först 1663, då Hans Albrecht v. Treuleben
erhöll k. privilegium att bedrifva dykeri- och
bärgaraffärer. 1682 öfvergick detta privilegium
till Georg Coberton, hvilken dock ej länge torde
hafva behållit det. 1692 erhöll det s. k. Södra
dykerikompaniet uteslutande rätt att under tio
års tid uppfiska skepp och gods, som strandade
på kusterna af Skåne, Halland samt Göteborgs och
Bohus län. Samma rättighet vid de öfriga kusterna af
riket medgafs 1729 det s. k. Norra dykerikompaniet,
bildadt af M. Triewald. Bägge dessa kompanier fingo
gång efter annan sina privilegier förnyade. Vid
riksdagarna förekommo dock många klagomål öfver dem,
enär deras hjälp ofta var svår att erhålla och alltid
kostsam. 1766 yrkade därför borgarståndet, att nya
privilegier icke måtte beviljas, innan detta stånd
blifvit hördt, men kompanierna lyckades bibehålla sig,
det Norra kompaniet till 1799, det Södra till 1802, då den
förändring vidtogs, att ett enda, hela riket
omfattande "dykeri- och bärgningskompani"
upprättades (se "Dykeri och bergningscompagniet
till dess ursprung, fortsättning och närvarande
skick", 1823). Detta kompani, som egde bestånd
till 30 juni 1831, fick under de senare åren af sin
tillvaro vidkännas åtskilliga inskränkningar i sitt
monopol. 1823 berättigades nämligen hvarje svensk
undersåte att inom svenskt område i öppna sjön
uppfiska skeppsankaren, och 1829 erhöll hvarje man
rättighet att på svenskt område från hafsbottnen
upptaga fartyg och varor, som af egaren eller
dykerikompaniet blifvit öfvergifna. Genom särskilda
konventioner befriades sedermera först ryska,
därefter storbritanniska och preussiska fartyg från
skyldigheten att vid skeppsbrott utanför svensk kust
begagna den svenska dykeriaffären. På 1830-talet
gjordes åter ansträngningar för bildandet af ett
privilegieradt bolag, och oktroj för ett sådant
utfärdades; men dykeriaffärerna blefvo snart föremål
för enskild spekulation, och numera bedrifvas de af
flera bolag eller af enskilda personer, stundom
i förening med bogsering och utan lagstadgad
inskränkning till någon viss del af kusten.

Bland bärgningsbolagen intager det 1870 bildade
svenska "Bärgnings- och dykeriaktiebolaget Neptun"
en mycket framstående plats. Dess material består
f. n. (1906) af 10 bärgningsångare, försedda med
fullständig bärgningsmateriel, såsom fasta och
flyttbara pumpar med tillhörande slangar, silar
och transportabla ångpannor, dykarutrustningar
med ångluftpumpar, elektriska undervattenslampor,
grofva ankaren med wires och ginor, domkrafter,
verkstadsutrustning och tätningsmateriel; 8 pontoner
(hvaraf 2 på 1,200 ton), anordnade för hydraulisk
kraft eller komprimerad luft; större och mindre
pråmar m. m. Dessutom hållas i förråd på ett par
olika platser i land fullständiga utrustningar af
grofva ankaren, kättingar och ginor, dykeriapparater,
transportabla ångpannor och pumpar. Neptunbolagets
verksamhet utom Östersjön är i samarbete med de andra
två stora bärgningsbolagen, nämligen "Em. Z. Svitzers
Bjergningsenterprise" i Köpenhamn och "Nordischer
bergungsverein" i Hamburg, utsträckt till Nordsjön,
Atlanten, Medelhafvet, Svarta och Röda hafven, Indiska
oceanen och från 1906 jämväl till Öst-Asien, och
bolaget har ett eller två af sina fartyg stationerade
i dessa farvatten. — Genom Neptunbolagets åtgöranden
hafva hittills bärgats värden uppgående till nära
145 mill. kr. Bland dess märkligare bärgningar må
omnämnas: engelska slagskeppet "Howe", strandadt vid
Ferrol, tyska regeringens flytande docka, strandad
i Dar es-salam (i tyska Öst-Afrika), tyska ångaren
"Emil Berens", sjunken på öppna kusten utanför
Neufahrwasser, engelska ångaren "Rinaldo", under
vinterstormar strandad och bärgad vid Gottlands
sydspets, samt finska ångaren "Bore", sjunken på
cirka 29 m. djup i Stockholms skärgård.

Dykeriapparater. Äfven med stor ansträngning och
långvarig öfning kan människan ej utan hjälp af någon
särskild apparat uppehålla sig under vattenytan mera
än omkr. 2 minuter. Ett medel att förlänga vistelsen
i detta element är den s. k. dykarklockan, ett
klockformigt kärl, som med öppningen nedåt sänkes i
vattnet, hvarvid

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>