Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 6. Degeberg - Egyptolog / 1141-1142 (1907) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Düben ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

hofkapellmästare 1690, adlades 1698, följde Karl
XII i alla hans krig, blef hofmarskalk 1712 och
upphöjdes 1718 i friherrligt stånd. — Dennes
broder Anders D., f. 1673, d. 1738 som friherre
och hofmarskalk, var hofkapellmästare 1698—1721.
E. F—t.


3. Emerentia (Mensa) von D., dotter till D. 2,
f. 24 maj 1669, anställdes såsom "kammarpiga"
hos Ulrika Eleonora d. ä., hvilken 1690 åt
hennes vård anförtrodde sin dotter, den då tvååriga
prinsessan Ulrika Eleonora. Mellan vårdarinnan
och den af andra förbisedda prinsessan uppstod
snart en ömsesidig innerlig tillgifvenhet. Fröken
D. befordrades efter hand till hoffröken och
kammarfröken och upphöjdes jämte sina syskon i adligt
och friherrligt stånd.
Hos Ulrika Eleonora åtnjöt hon
ett stort och välförtjänt förtroende. Både i nöd och
lust var hon ända till drottningens död för denna en
trogen vän, och de båda kvinnornas förhållande till
hvarandra blef med tiden alltmer systerligt. Emerentia
von D. missbrukade likväl aldrig sin ställning. I
sitt testamente anslog Ulrika Eleonora en större
penningsumma samt en mängd dyrbarheter åt sin
vårdarinna och vän. 26 mars 1743, ett och ett halft
år efter drottningens bortgång, afled Emerentia von
D. Hon ligger begrafven i Riddarholmskyrkan.
A. B. B.*


4. Joakim von D., den föregåendes broder,
friherre, riksråd, f. 22 aug. 1671 i Stockholm, ingick
1694 i kansliet, upphöjdes 1707 i adligt stånd och
var expeditionssekreterare vid Karl XII:s fältkansli,
då han 1709 efter olyckan vid Poltava råkade
i rysk fångenskap. D. utväxlades och hemkom 1719.
Under fångenskapen befordrad till kansliråd, blef han
efter hemkomsten statssekreterare och upphöjdes
1719 i friherrligt stånd. D. stod liksom sina
syskon personligen nära Ulrika Eleonora och hade
i början svårt att häfda de nya statsrättsliga
formerna gentemot drottningens och hennes gemåls
önskningar. Att han 1720 kontrasignerade och utfärdade
order om Stobées arrestering utan att föredraga
ärendet i rådet, ådrog honom en skrapa af 1723 års
ständer. D:s duglighet och redbarhet voro dock så
allmänt erkända, att han under samma riksdag, efter
Gyllenborgs utnämning till riksråd, utnämndes till
hofkansler och insattes i sekreta kommissionen. Under
den följande kampen mellan holsteinska partiet
och Horn stod D. troget på den senares sida. Horn
förklarade 1725, när brytningen var uppenbar, att hela
hans parti utgjordes af D. Efter holsteinska partiets
fall 1727 utnämndes D. till riksråd. På det att Horn
ej skulle gå miste om hans tjänster i kansliet,
fick han af ständerna särskildt medgifvande att
fortfarande vara medlem af kansliet, ehuru platsen som
rikskansliråd var upptagen af den gamle rådsherren
J. Banér. Under den följande tiden, Horns glanstid,
egde D., utan att egentligen synas, ett mycket stort
inflytande. Han var så godt som Horns högra hand och
betraktades af denne såsom hans målsman inom rådet och
kansliet, då han af ålder och sjuklighet tvingades
att tidtals vistas borta från hufvudstaden. D. var
en utmärkt skicklig ämbetsman med ovanligt grundliga
insikter, moget omdöme och en sällsynt reda och
klarhet i skriftlig framställning. Franske ministern
i Stockholm grefve de Brancas karakteriserar
honom såsom "utan motsägelse det bästa hufvudet
i senaten". D. dog 30 nov. 1730. Efter hans död
upphöjdes hans ätt, 1731, till greflig. D. egde
stora litterära intressen och öfversatte till
svenska flera skaldestycken af Boileau (utgifna
1721 och 1722; se Boileau-Despréaux) samt arbeten
af Pufendorff och Fénelon (outgifna). Han var äfven
såsom flera af sina medfångar i Ryssland påverkad
af den pietistiska rörelsen och utgaf 1725 anonymt
några Uthwalde andelige sånger (efter tyska mönster).
L. S.

5. Joakim von D., den förres brorson,
friherre, riksråd, f. 21 okt. 1708 i Stockholm,
inträdde i kansliet 1724, blef kammarherre
1731 och kommissionssekreterare i Haag s. å.,
assessor i Kommerskollegium 1739 och kommerseråd
1753. D. åtnjöt i hög grad Adolf Fredriks och Lovisa
Ulrikas förtroende, förvaltade en tid drottningens
enskilda kassa och räknades bland hofvets intimaste
vänner. 1755 utnämnde Adolf Fredrik honom till
statssekreterare med åsidosättande af rådets
förslag, men rådet ogillade utnämningen genom
formlig omröstning, och D. hade takt nog att
frivilligt afstå, för att ej skapa en ny konflikt
mellan konung och råd. Genom hofvets inflytande
blef han 1759 statssekreterare. Efter 1762 års
riksdag började D. skilja sig från hofvet, dels af
rivalitet med öfverste Sinclair, som alltmer vann
Lovisa Ulrikas förtroende, dels emedan han ogillade
hofvets närmande till hattarna. Han reserverade
sig 1764 i Kanslikollegium formligen mot den nya
allians med Frankrike, hvarmed hattpartiet sökte
stödja sitt ramlande välde. Vid den följande
riksdagen 1765—66 tillhörde D. det segrande
mösspartiets främste män och var medlem af sekreta
utskottet. Då samtidigt brytningen mellan hofvet
och mössorna blef fullständig, betraktades D. af
hofpartiet såsom öfverlöpare och blef föremål för
konungaparets bittra onåd. Ehuru ständerna fem
gånger uppförde honom i första rummet på förslag
till riksrådsämbetet, förbigicks han ständigt
af konungen. Denna halsstarrighet föranledde
ständerna att genom den bekanta förordningen om
lagarnas verkställighet 1766 mot grundlagens tydliga
föreskrift utsträcka tjänstebetänkandets regel, att
den, som tre gånger varit uppförd på förslag till
ett ämbete, fjärde gången ensam skulle ställas på
förslag, äfven till rådsämbetet, och sedan de beredt
rum i rådet, uppfördes D. ensam på förslag därtill
och utnämndes. Inom den första mössregeringen intog
D. en inflytelserik ställning. Vid partihvälfningen
1769 afsattes han från rådsämbetet, men vid mössornas
nya seger på våren 1772 insattes han

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>