Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Du Rietz ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
i synnerhet elementar- och specialundervisningens
främjande. De nu i Frankrike allmänna "conférences
littéraires" tillkommo genom hans initiativ;
lärostolar i filosofi återupprättades, och
undervisning i samtidens historia påbjöds af honom vid
elementarskolor; gymnastik och vapenöfning infördes
i skolorna; flickskolorna organiserades, trots
prästerskapets motstånd. Hans förslag till införande
af kostnadsfri och obligatorisk folkundervisning blef
däremot ej realiseradt, till följd af det lifliga
motståndet från det klerikala partiets sida. 1869
måste D. dock afgå och utnämndes då till senator,
men drog sig från politiken vid kejsardömets fall;
ett försök (1876) att som bonapartist vinna säte
i senaten misslyckades. Han egnade sig sedan
helt åt historiskt författarskap. Bland alstren
däraf märkes främst
Histoire des romains (1843–44;
ny ill. och omarb. uppl. i 7 vol., 1879–85),
ett arbete af beståndande värde, och
Histoire des grecs (3 vol., 1886–91).
F. ö. må nämnas:
Histoire romaine (1848),
Histoire grecque (1851),
Histoire de France (2 bd, 1854),
État du monde romain vers le temps de la fondation de l’empire (1853),
Histoire de la Grèce ancienne (1861) och
Histoire des temps modernes (1863)
samt en mängd läroböcker och populärhistoriska arbeten,
som ännu användas. D. blef 1873 medlem af Institutet och
valdes 1884 till Mignets efterträdare i Franska akademien.
E. A–t.
Dury [djō’ri], J. Se Duræus.
D. u. s., förkortning för lat. datum ut supra, dag som ofvan.
Dusak [du’ʃak], ung., kort kroksabel.
Dusart [dȳ-], Christiaen Jansz., holländsk
porträttmålare, f. 1618 i Antwerpen, d. efter 1681 i Amsterdam
eller Haag. D:s taflor äro till ytterlighet sällsynta; på
Vibyholm ses dock af hans hand ett i London 1656 måladt
porträtt af frih. Krister Karlsson Bonde.
Han är mindre känd såsom konstnär än såsom en af Rembrandts
trognaste vänner, som in i det sista stod den store mästaren bi.
O. G–g.
Dusart [dȳ-], Cornelis, holländsk genremålare
och raderare, f. 1660 i Haarlem, d. där 1704, var
lärjunge och ofta imitatör af A. van Ostade, hvilken
han mången gång kom så nära i efterbildning, att
arbeten af D. ofta blifvit tillskrifna och fortfarande
tillskrifvas hans lärare. Hans bästa taflor finnas
i Amsterdam, Dresden och Petersburg. Att han
äfven påverkades af Jan Steen, framgår af en tafla,
Sällskap i uppsluppen sinnesstämning (i legationsrådet Rappes samling i Stockholm),
där kompositionen (med variationer) är lånad från en
af Steens målningar i Amsterdams riksmuseum.
O. G–g.
Dusch (fr. douche, it. doccia, egentl. vattenrör,
af lat. ductus, ledning), baln., består däri, att en
under större eller mindre tryck frampressad gröfre
eller finare vattenstråle träffar kroppsytan, antingen
uppifrån eller nedifrån eller från sidan. – Man har
oriktigt uppgifvit, att duscher ej finnas omnämnda
förrän på 1400-talet och att således antikens folk,
hvilka eljest drefvo badet till en sådan höjd af
fulländning, icke kände till detta slags bad. Men om
också ordet doccia icke förekommer i betydelsen dusch
förrän i nämnda århundrade, så är det likväl alldeles
säkert, att just det antika badet till en väsentlig
del utgjordes af öfversköljningar från större eller
mindre höjder. De gamle medicinske författarna omtala
rätt ofta användning af vattenstrålen från
rörmynningar för lokalbad. Först sedan bruket af
kallt vatten som kurmedel blifvit mera metodiskt och
man börjat på mångfaldigt sätt modifiera duschbadet
till såväl temperatur som styrka och form, har
denna badform blifvit hydroterapiens (vattenkurens)
kraftigaste medel. Genom retningen af duschstrålens
mekaniska tryck stegras i hög grad vattnets köld-
eller värmeverkan på kroppens nerv- och kärlsystem,
och ofta missbrukas därför de starka duscherna på
ett farligt sätt. Duschbadet bör betraktas mera som
ett kurmedel än som en hygienisk badform, då för
dess rätta och gagneliga bruk kräfves större insikt i
handhafvandet af detsamma, än den badande allmänheten
besitter. Man har att omsorgsfullt iakttaga duschens
värmegrad, styrka och form äfvensom tidslängden
af dess inverkan. Det är dock angelägnare att noga
moderera dess kraft och ihållighet än dess temperatur:
ju kallare vatten, dess kraftigare och kortare
dusch. En tempererad och svag regndusch åstadkommer
bättre svalka än en kall och stark stråle. Efter ett
kallt bad, om dusch skall anses nödvändig, tager
man lämpligast en kraftig stråldusch, hvarigenom
reaktionen kraftigt befordras, efter ett varmt
bad däremot en måttlig regndusch. Till värmegraden
kan duschen vara af konstant eller af stigande och
sjunkande temperatur eller ock hastigt omväxlande varm
och kall, s. k. skotsk dusch. Denna form af dusch,
som mindre brukas i Sverige, användes vid en mängd
neuralgiska lidanden som kraftig lokalbehandling. Till
styrkan växlar duschen från endast en ymnig
öfversköljning genom svag regndusch eller genom en
sakta rinnande vattenstråle (fransmännens mycket
begagnade "col de cygne") till den våldsammaste
stråle af flera atmosfärers tryck, hvilken – om
den tillika är hårfin – med lätthet genomtränger
huden ("douche filiforme"). Måttlig fallhöjd för
en god dusch är 6–10 m. Till riktningen kan duschen
vara fast eller rörlig, vertikal eller horisontal,
träffa kroppen i sned eller uppstigande riktning
(regndusch, ryggdusch, cirkeldusch, refbensdusch
och sittdusch). Till formen kan duschstrålen vara
rund (från armtjock till trådfin), platt (skifdusch
eller koncentrisk dusch), solid, ihålig eller delad,
spritad, regndusch, hageldusch, t. o. m. stoftformig
(pulveriserad) dusch, hvilket sistnämnda slag en tid
var mycket i bruk för vissa medikamentösa bad. Vidare
kan duschbadet vara allmänt för hela kroppen eller
lokalt. Bland lokala duschformer äro vaginal-,
perineal- och ögondusch allmänna. Till dusch af detta
slag begagnas äfven ånga, ofta mättad med terpentin
o. d., och komprimerad luft. Liksom hafsvågen
åtnjuter högt anseende som den mäktigaste naturliga
duschformen, kan också blåsten få betraktas som en
icke mindre betydande allmän luftdusch.
Duschbad som typ för folkbad i större skala hafva uppstått
egentligen i Tyskland. Första begynnelsen voro väl
de af borgmästaren G. Merkel i Göttingen införda
skolbaden, hvartill han fick idén från duschbaden i
kasernerna, där man med en dylik badform behandlade
soldaterna truppvis. Här var endast fråga om att på
billigaste vis rengöra huden, visst ej att tillse,
att det samtidigt skänkte välbehag, härdade huden
och stärkte kroppen. Man öfverspolade barnen med
en ljum dusch och lät dem själfva tvätta sig under
densamma. Dylika skolbad finnas i Weimar, Hannover,
Kassel, Barmen, Bonn,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
