Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dunstaple ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
han dock lämnade, när den invalde den positivistiske
filosofen och språkforskaren Littré 1871. Sin
varma fosterlandskärlek lade D. dock mest i dagen
under fransk-tyska kriget 1870—71, då han med kraft
och rådighet hjälpande och tröstande stod vid sina
betryckta församlingsbors sida. Hans patriotiska vrede
mot de tyske inkräktarna tog sig t. o. m. skarpa
uttryck i hans predikningar, hvari han uppmanade
till ett slags korståg mot Tyskland, och förmådde
tyskarna att för en tid fängsla honom, när de besatt
Orléans. Invald i nationalförsamlingen 1871, slöt
han sig till högern, men erkände, om än motvilligt,
den nya regimen. D., som under kejsardömet gällt
för orleanist, närmade sig alltmer legitimisterna
och gjorde fruktlösa försök att befrämja "fusionen"
genom att söka förmå grefven af Chambord att antaga
trikoloren. D. blef 1875 lifstidssenator och var
en af Mac Mahons och de Broglies mest vältalige
understödjare i deras reaktionära politik, till hvars
stöd han äfven uppsatte tidningen "La Défense". D. var
icke mindre betydande som polemiker och författare än
som predikant och själaherde. Bland hans skrifter,
som hade en utomordentligt stor läsekrets, märkas
särskildt La convention du 15 sept. et l’encyclique
du 8 déc. (34:e uppl. 1865), hvari D. försvarade
den påfliga encyklikan med därtill hörande syllabus
af 8 dec. 1864, som fördömde den nya tidens alla
civilisatoriska sträfvanden; De l’unanimité morale
nécessaire dans les conciles pour les définitions
dogmatiques (1870), hans skrift mot ofelbarhetsdogmen
midt under striden om denna; Manuel des catéchismes
(1832; många uppl.); La souveraineté pontificale
selon le droit catholique et le droit européen
(1860); Histoire de Notre-Seigneur Jésus-Christ
(1869; flera uppl.); De l’éducation (3 bd, 1855—62),
D:s inlägg i undervisningsfrågan; Œuvres
choisies (4 bd, 1861); Nouvelles œuvres choisies
(1 bd, 1873—75); och Lettres choisies (2 bd, utg. af
Lagrange 1888). Se Pelletier, "Monseigneur D." (1876),
Hairdet (pseud. för Denais), "Monseigneur D." (1878),
Lagrange, "Vie du monseigneur D." (5:e uppl., 3
bd, 1886), och Nielsen, "Pavedömmet i det nittende
hundredaar" (2:a uppl. 1898).
E. A—t.
Duparcq [dypa’rk], Nicolas Édouard Delabarre-
(De la Barre-D.), fransk militärskriftställare,
f. 1819 i Saint-Cloud, var flera år lärare i
krigshistoria vid krigsskolan i Saint-Cyr och hade
avancerat till öfverste och genidirektör i Brest, när
han tog afsked 1879. D. har utgifvit ett stort antal
arbeten i befästningskonst, krigskonstens historia
och biografi (Frans II, Henrik III, Henrik IV m. fl.),
af hvilka åtskilliga ega stort värde.
Dupaty [dypatī]. 1. Charles Marguerite Jean Baptiste
Mercier D., fransk rättslärd, f. 1746 i La
Rochelle, d. 1788 i Paris, blef 1768 generaladvokat
vid parlamentet i Bordeaux, tog del i parlamentens
strid mot kanslern Maupeou (1770) och hölls därför
en tid häktad, men återkom 1778 till Bordeaux som
parlamentspresident. Han måste snart på grund af de
förvecklingar, i hvilka han råkade genom sina liberala
grundsatser, taga afsked. D:s förnämsta juridiska
arbeten äro Lettres sur la procédure criminelle de
France (1788) och Réflexions historiques sur le droit
criminel (s. å.), hvilka i hög grad bidrogo till
den franska lagskipningens reformerande i fråga om
hemliga rannsakningar och missförhållandet mellan straff och
brott. Dessutom skref han Lettres sur l’Italie en
1785 (1788; ny uppl. 1828) m..m.
2. Louis Charles Henri Mercier D., den förres son,
bildhuggare, f. 1771, d. 1825, blef 1816 medlem af
Franska institutet och 1825 professor vid École des
beaux-arts. D., som var lärjunge af Lemot, förde sin
mejsel med talang och smak. Bland hans arbeten märkas
Venus genetrix, Venus och Paris, Ajax förföljd af
Neptunus’ vrede och Ludvig XIII:s ryttarstaty
(i marmor, 1825) på Place des Vosges i Paris.
3. Louis Emmanuel Félicité Charles Mercier D., den
förres broder, dramatisk författare, f. 1775, d.
1851 som medlem af Franska akademien, skref en mängd
lustspel och vådeviller, bl. a. den i Sverige
en tid mycket omtyckta La prison militaire (1802;
"Fästningen i Boston eller De tre arrestanterna",
1806), Le chapitre second (1799) och La jeune
prude (1804; "Den sedesamma, eller Fruntimmerna
sins emellan", 1824). D. skref äfven satiren Les
délateurs (1819).
Dupe [dyp], fr., lättnarrad, godtrogen person, god
tok, en annans narr. — Dupera l. dypera (fr. duper),
narra, lura, bedraga, föra bakom ljuset.
Duperré [dypärē], Victor Guy, baron, fransk amiral
och minister, f. 1775 i La Rochelle, d. 1846 i
Paris, inträdde i sjötjänst vid 16 års ålder, men
var 1796—1800 i engelsk fångenskap. 1806 blef han
fregattkapten och 1808 skeppskapten, efter att med
tvenne fregatter hafva utkämpat en ärofull strid
mot en engelsk division, samt 1811 konteramiral
och eskaderchef i Medelhafvet, sedan han 1808—10
utvecklat stor skicklighet och energi uti de indiska
farvattnen. 1810 blef han baroniserad. 1815 var
han under "de hundra dagarna" marinprefekt i Toulon,
1818—21 kommenderade han franska flottan i Västindien,
och 1823 sändes han att bombardera Cádiz. Sistnämnda
år befordrades D. till viceamiral. 1830 anförtroddes
åt honom utrustandet af expeditionen mot Alger. Tack
vare hans utomordentliga verksamhet blef denna
expedition på fyratioåtta dagar färdig att lämna
Toulon. Med en flotta af 675 fartyg, hvaraf 103
tillhörde örlogsflottan, landsatte han under Algers
murar en armé af 37,000 man, under befäl af general
Bourmont och lämnade med sina krigsskepp kraftig
hjälp till stadens eröfrande. Samma år utnämndes han
till amiral och pär af Frankrike. 1834—36, 1839—40
och 1840—43 var han marinminister. Hans staty restes
1869 i La Rochelle. Jfr F. V. C. Chassériau, "Vie de
l’amiral Duperré" (1848)
O. E. G. N.*
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
