Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 6. Degeberg - Egyptolog / 1009-1010 (1907) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Duchr. ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

kejserlige, men eröfrades af Vilhelm af Weimar 27 juli 1632.


Dudevant [dydvã’]. 1. Amandine Lucie Aurore D.,
baronessa, född Dupin, fransk författarinna,
känd under pseudonymen George Sand, f. 5 juli 1804
i Paris, d. 8 juni 1876 å Nohant. Fadern, Maurice
Dupin, son af en naturlig dotter till Morits af
Sachsen, var officer; han dog redan 1808, hvarefter
hon uppfostrades af sin farmoder på slottet Nohant i
Berry. 1817—20 var hon i ett engelskt nunnekloster i
Paris, hvarest hon icke trifdes. Hon genomgick där en
religiös kris. Återkommen till Nohant, fördjupade
hon sig i läsningen af Leibniz och Rousseau,
Shakspere, Chateaubriand och Byron samt bibeln. Hon
svärmade för naturevangeliet samt hatade kulturen
och samhället. Efter farmoderns död vistades hon
en kort tid hos modern, Sophie Delaborde, i Paris,
men dennas sätt och seder — hon var en kvinna af
folket — tillbakastötte dottern. För att komma
från henne gifte hon sig 1822 utan kärlek med baron
Dudevant, från hvilken hon flyttade 1831 och lagligen
skildes 1836. Hon hade med honom två barn: den såsom
författare kände Maurice Sand och dottern Solange.

I Paris, dit hon begifvit sig 1831 för att förtjäna
sitt bröd, blef hon anställd vid "Le Figaros" redaktion.
Hon anlade nu manlig dräkt och rökte cigarr. Men
hennes indolenta natur passade icke för journalistiken.
Det var Jules Sandeau, som visade henne rätta vägen
till hennes kallelse. Tillsammans skrefvo de romanen
Rose et Blanche (1831; "Rosa och Blenda", 1839),
som utkom under pseudonymen Jules Sand. Hennes egen
pseudonym George Sand lästes först på hennes nästa
arbete, Indiana (1832; sv. öfv. 1837—38),
hvilket hon ensam skrifvit. Boken gjorde ofantligt
uppseende. Både i denna och de närmast följande arbetena,
Valentine (1832; sv. öfv. 1840) och Lélia (1833),
kämpade hon för sitt köns rättigheter och förklarade
uppror mot samhällets konventionella äktenskap:
"Kärleken är kvinnans dygd". I de litterära kretsar,
hvarest hon nu umgicks, sammanträffade hon med den unge
Alfred de Musset. De förälskade sig i hvarandra, och
afreste tillsammans 1833 till Venezia, men redan 1834
öfvergaf hon honom. Hon har själf behandlat denna
förbindelse i Le secrétaire intime (1837; "Handsekreteraren", s. å.),
Lettres d’un voyageur (1834) och
Elle et lui (1859),
efter hvars publicerande Alfred de Mussets broder, Paul,
tog till orda och försvarade sin broder, hvars excentriska
temperament hon gjort ansvarigt för förbindelsens
upplösning. Paul förklarar henne i "Lui et elle" (1860)
för otrogen mot brodern. (Jfr
G. Sand, "Lettres à Alfred de Musset et à Sainte-Beuve", 1897, och
Decori, "Correspondance de George Sand et d’Alfred de Musset", 1904.)
Till denna period i hennes lif, som är helt individualistisk
och lyrisk, så att hon under fingerade namn uttalar
sina egna lidanden och förhoppningar, höra äfven romanerna
Jacques (1834), André (1835),
Léone Léoni (s. å.; sv. öfv. 1839 och 1901) och
Mauprat (1837).
Dessutom publicerade hon samtidigt en lång rad af
romaner i "Revue des deux-mondes". Efter den slutliga
skilsmässan 1836 börjar ett nytt skede i hennes
författarskap. I flera år framåt lefde hon i förbindelse
med Chopin. Hon kom under denna tid under inflytande
af tidens tänkare och drömmare, upplifvaren af
urkristendomen, Lammenais, samt framför allt socialisten
Pierre Leroux. Hennes romaner predika socialism och
människokärlek. Såsom en inledning till denna period
kunna betraktas Lettres à Marcie (1836),
Spiridion (1837), som profeterar den stora sociala revolutionen, och
Les sept cordes de la lyre (1840).
Därefter följa Le compagnon du tour de France (s. å.),
Le meunier d’Angibault (1845),
Le péché de M. Antoine (1847) m. fl. I
Consuelo (1842) och La comtesse de Rudolstadt (1843)
skildrar hon samtidigt sina egna kärlekssorger: skilsmässan
från Chopin. Redan 1844 hade hon publicerat romanen
Jeanne ("Syster Johanna", 1875),
som inleder en tredje period i hennes diktning, hvilken
hufvudsakligen är egnad åt rent pastorala och idylliska
skildringar af folket och landet. Hon hvilar ut från alla
sina sociala drömmar och teorier. Hit höra
La mare au diable (1846; "Djefvulskärret", 1888),
La petite Fadette (1840; "Syrsan", 1859 och 1890),
François le champi (1850; "Hittebarnet", 1879;
"Barnhusbarnet", 1889) och Les maîtres sonneurs (1852).
I alla dessa skildrar hon bönder, lätt idealiserade.

Revolutionen 1848 intresserade henne ett ögonblick för
politiken. Hon skref två Lettres au peuple,
men efter statskuppen drog hon sig tillbaka till slottet
Nohant och egnade sig uteslutande åt litteraturen. Det
sista stadiet i hennes utveckling följer. Hon är nu mogen
och afkyld och betraktar lifvet utan att söka ingripa i
dess gång. Hon berättar sitt eget lifs historia:
Histoire de ma vie (20 bd, 1854—55),
fortsatt i Impressions et souvenirs (1873).
Hon publicerade i "Revue des deux-mondes" en hel serie
af kyska och mondäna kärlekshistorier,
Jean de la Roche (1860),
Le marquis de Villemer (1861),
La confession d’une jeune fille (1865),
M:lle de la Quintinie (1863),
M:lle de Merquem (1870) m. fl.
Hon har varit verksam äfven för teatern. Hennes första försök,
Cosima och Le roi attend,
rönte ingen framgång; men François le champi,
Claudie, m. fl., vanligen bearbetade efter hennes
romaner, hafva haft lycka på scenen. Mest spelad och
berömd var Le marquis de Villemer (1861).
Hennes samlade arbeten omfatta något öfver 100 bd.
Härtill komma Correspondance (10 bd, 1882—84)
samt ofvan citerade bref till Alfr. de Musset.

George Sand är jämte Balzac tidens största och mest
produktiva romanförfattare. Medan han representerar
realismen i tidens roman, är hon dess svurna
idealist. Kanske har ingen så som hon återgifvit
tidens egna växlande stämningar och idéer, fast hon
icke själf skapade dem. Med rätta har man anmärkt,
att det alltid står en man bak hennes ord: med
stor receptivitet tillegnade hon sig det andliga
innehållet af de många framstående män, med hvilka hon
kom i beröring. Hennes idealism utesluter naturligen
icke en viss dosis af realism, men hennes personer äro
nästan alltid undantagsfigurer, liksom händelsen

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>