Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Duchr. ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
utmärkte sig i Napoleons fälttåg i
Italien, Tyskland och Spanien.
E. W.
Ducos [dykå̄]. 1. Jean François D., fransk
revolutionsman, f. 1765 i Bordeaux. Han blef
1791 medlem af lagstiftande församlingen och
1792 af nationalkonventet, där han slöt sig till
girondisterna. Han afrättades 31 okt. 1793
jämte flera bland girondisternas hufvudmän. —
2. Théodore D., den förres brorson, fransk
statsman, f. 1801 i Bordeaux, d. 1855 i Paris,
var köpman i Bordeaux. Han var 1834—48 medlem af
deputeradekammaren, där han röstade med vänstern,
invaldes 1849 i nationalförsamlingen och var 1850 en
kort tid marinminister. Efter prins Louis Napoleons
statskupp (dec. 1851 och till sin död) var D. åter
marinminister. Som sådan genomförde han åtskilliga
reformer och visade mycken energi. Det var han,
som ledde förberedelserna för expeditionerna till
Krim och till Östersjön under kriget mot Ryssland.
E. W.
Ducpétiaux [dykpetiå̄], Édouard,
belgisk fängelsereformator och filantrop, f. 1804,
d. 1868, var till en början advokat och inlade stor
förtjänst i arbetet på Belgiens skilsmässa från
Holland. 1831 utnämndes han till generalinspektör för
fängelseväsendet och välgörenhetsinrättningarna och
egnade resten af sitt lif åt ett banbrytande arbete
på dessa två områden. Inom fängelseväsendet gällde
hans insats särskildt cellsystemet, som han förfäktade
bl. a. i arbetena Des progrès et de l’état actuel de la
réforme pénitentiaire et des institutions préventives
etc. (3 bd, 1837—38) och Des conditions d’application
du système de l’emprisonnement séparé ou cellulaire
(1857). Ännu större äro kanske hans förtjänster
beträffande undersökningar af arbetarklassens läge och
fattigdomens bekämpande; i det senare afseendet visade
han sig som en anhängare af Malthus, men bekämpade
för öfrigt den rådande tendensen att undvika statens
ingripande. Bland hans många undersökningar, som
till stor del beteckna ett nytt uppslag, märkas De
la condition physique et morale des jeunes ouvriers
(2 bd, 1843), Enquête sur la condition des classes
ouvrières et sur le travail des enfants dans les
manufactures (3 bd, 1846), Mémoire sur le paupérisme
dans les Flandres (1850), Budgets économiques des
classes ouvrières en Belgique (1855) och La mortalité
des enfants (1866). — 1861 lämnade D. sin plats
på grund af politiska meningsskiljaktigheter med regeringen.
E. Hkr.
Ducrin [dykrä̃], fr. Se Dykräng.
Du Cros [dykrå̄], Joseph August, diplomat,
f. omkr. 1640 i Gascogne, d. 1728 i Slesvig, var,
enligt Bresslau, en typisk representant för de
franskfödde diplomatiske äfventyrare, som på
Ludvig XIV:s tid vunno insteg vid så många tyska
furstehof. Efter att i sin ungdom ha aflagt löfte
som dominikanmunk rymde han kort därefter ur klostret
och pröfvade sedan växlande öden, bl. a. på Kreta,
där han som följeslagare åt en fransk markis var
ögonvittne till Candias belägring 1669, hvilken han
skildrade i en s. å. utgifven skrift. I början af
1670-talet bosatte han sig i London, öfvergick till
reformerta läran och gifte sig med en skotsk dam,
genom hvilken han kom i förbindelse med hertigen af
Lauderdale och hertiginnan af Kurland. Han blef nu
diplomatisk agent för Kurland vid engelska
hofvet, vana Karl II:s förtroende och sändes 1676
af denne med hemliga uppdrag till Köpenhamn och
Stockholm. På återvägen besökte han hertigliga
hofvet i Gottorp och uppträdde som holsteinsk
gesant 1677 i London och juli—aug. 1678 vid
fredsförhandlingarna i Nijmegen. Där tyckes
han ha verkat för afslutandet af Nederländernas
separatfred med Frankrike, hvarigenom England undgick
att indragas i striderna på kontinenten. Han inlade
äfven stor förtjänst om hertigens af Holstein-Gottorp
återinsättande i sina besittningar. 1681 blef han
holsteinsk envoyé i Stockholm, men återkallades
redan hösten 1682, knöt vid återresan förbindelser
med danska regeringen och blef 1683 danskt etatsråd
och s. å. Danmarks gesant i Polen, troligen med
uppdrag att verka för prins Jörgens kandidatur
till Polens krona. Från Polen nödgades D. snart i
hemlighet fly. Han tjänade under de följande åren
flera tyska småfurstar, särskildt markgrefve Kristian
Ernst af Brandenburg-Baireuth, i hvilkens land han
1686 fick i uppdrag att grunda en koloni af från
Frankrike efter nantesiska ediktets återkallande
flyktade hugenotter. Företaget misslyckades, och
mot D. anställdes en långvarig process angående
försnillning. Misstänkt för spioneri åt franska
regeringen, förvisades han ur landet, bodde sedan en
tid som riddargodsegare i Kur-Sachsen och återupptog
1692 sitt äfventyrliga reselif, ofta tjänande flera
herrar på samma gång. Han tyckes särskildt ha verkat
för en försoning mellan hofven i Hannover och Berlin
samt trädde i nära förbindelse med den brandenburgske
ministern Danckelmann. I kongressen i Pinneberg 1696
representerade han Holstein, men blef på begäran af
Bengt Oxenstierna återkallad. Efter Danckelmanns
fall 1697 föll äfven D. i onåd såväl i Hannover
som i Berlin, innehade 1698—1708 viktiga uppdrag
i tjänst hos hertigen af Braunschweig-Wolfenbüttel
och tillbragte sin ålderdom i Gottorp och Slesvig,
där han nära 90-årig dog som dansk undersåte. Jfr
biografi öfver D. af Bresslau i "Allgem. deutsche
biographie" och Bresslau, "Aktenstücke zur geschichte
Jos. Aug. Du Gros" (1875). Om D:s verksamhet på
kongressen i Nijmegen finnes i svenska riksarkivet
rikligt arkivmaterial. Med Magnus Stenbock gjorde
D. bekantskap i Slesvig 1713, och han utgaf 1716
den för Stenbock välvilliga politiska pamfletten
Relation d’un ministre d’état à son maître sur
ce qui s’est passé en l’affaire de Holstein.
V. S—g.
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
