- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 6. Degeberg - Egyptolog /
915-916

(1907) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Drushål ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

D. många essayer, om Richardson, Sheridan, Scott,
Disraeli m. fl., och öfversatte några dramer af
Shakspere. Personligt hade D. ett stort litterärt
inflytande genom den intima bekantskapen med
Turgenev, Tolstoj, Annenkov, Pisemskij m. fl. och tog
initiativet till bildandet af en understödsförening
för ryska skriftställare efter mönster af den engelska
"Royal literary fund", men såsom kritiker och
förfäktare af den "rena estetiken" var han ganska
betydelselös. D:s samlade skrifter utkommo 1865.
A—d J.

Dry [dra͡i’], eng., torr; användes om vin. Jfr Champagne
och Vin.

Dryader (grek. dryades, af drys, ek eller
högstammigt träd i allmänhet) l. Hamadryader,
Trädnymfer, grek. myt., kvinnliga naturväsen, som
ansågos hafva sitt tillhåll i skogar och lunder samt
äfven i de särskilda träden, med hvilkas lif deras
eget ansågs nära förbundet.
A. M. A.

Dryand., vid växtnamn förkortning för J. Dryander
(se denne).

Dryander, Jonas, botanist, bokkännare, f. 1748
i Göteborg, d. 1810 i London, blef 1765 student
i Uppsala och 1776 i Lund, promoverades där
1778 till filos. magister samt blef 1782, efter
D. Solanders död, bibliotekarie såväl vid Royal
society som hos den berömde naturforskaren Joseph
Banks. D. utöfvade ett stort inflytande på den
botaniska vetenskapens utveckling i England. "Linnean
society" räknar honom bland sina stiftare, och
när detta sällskap 1802 fick kunglig sanktion,
var han med om att uppgöra dess stadgar. Det
förnämsta af hans arbeten är Catalogus bibliothecæ
historico-naturalis Josephi Banks
(1796—1800). Vidare
var han medarbetare i "Aitons hortus Kewensis"
samt skref Anmärkningar vid örtsläktet Albuca
(Vet.-akad. handl. 1784), Observations on the genus
of Begonia
(Linn. soc. trans. 1791) m. m.
T. K.

Dryandra, bot., växtsläkte. Se Proteaceæ.

Dryas octopetala, Fjällsippa, bot., af fam. Rosaceæ,
en af den svenska florans vackraste och mest
karakteristiska fjällväxter. Liksom de flesta sådana
utmärker den sig genom sitt mattformiga växtsätt;
från den i jordbrynet krypande, rikt förgrenade
stammen uppskjuta de glänsande, undertill hvitludna
bladen, på vida sträckor beklädande marken med
ett sammanhängande öfverdrag. Från detta höja sig
kvartershöga blomskaft, bärande hvar sin stora,
hvita blomma. Frukterna hafva ett långt, hårigt
spröt och påminna därigenom icke obetydligt om de
välbekanta backsippornas frukter. Fjällsippans
fasta och läderartade blad äro särdeles egnade
att blifva bevarade fossila och hafva träffats uti
istidens aflagringar långt utom växtens nuvarande
hemvist, såsom i Skåne, Danmark, Östersjöprovinserna,
norra Tyskland och på låglandet i Schweiz, oftast
tillsammans med blad af dvärgbjörk, polarvide och
andra arktiska växter. Genom den arktiska florans
förekomst på norra Europas lågland under istiden
förklaras på ett enkelt sätt den öfverensstämmelse,
som i många fall är rådande mellan denna flora och
den alpina. Samtidigt därmed att den skandinaviska
inlandsisen betäckte norra och mellersta Tyskland,
nedsköto Alpernas gletscher (jöklar) till låglandet,
och en större eller mindre del af området mellan den
skandinaviska och den alpina isen hyste en blandning
af arktiska och alpina växter. När klimatet sedan
förmildrades och isen småningom smälte bort, vandrade en del af denna
flora efter inlandsisen mot norden, en annan del
efter Alpernas is upp på dessa berg.
Såsom exempel på de förändringar i klimatet, om hvilka
förekomsten af fjällsippans fossila blad bär vittne,
må anföras, att på några af de ställen i Schweiz,
där de äro funna, odlas nu vinrankor och valnötsträd.
S. A.* A. G. N.
illustration placeholder


Dryaszonen, geol., den senglaciala
sötvattensaflagring, som hvilar omedelbart
på istidens morän och som karakteriseras genom
sådana arktisk-alpina växter som Dryas octopetala,
Salix polaris, Salix herbacea, Salix reticulata,
Betula nana
m. fl. Aflagringen utgöres vanligen
af lera eller sand, stundom af gyttja eller
snäckgyttja. Af djurlämningar från denna zon må,
utom sötvattensmollusker och ostrakoder, nämnas
ren samt ett litet arktiskt kräftdjur, Lepidurus
(Apus) glacialis. Jfr Dryas octopetala.
A. G. N.

Dryburgh abbey [dra͡i’bə̄g ä’bi], ruin af ett
benediktinkloster (anlagdt omkr. 1150) i öst-skotska
grefsk. Berwick, vid Tweed, delvis förstördt 1385
och fullständigare 1545. Walter Scott och hans maka
ligga begrafna i kyrkan.

Dryckeshorn, ett hos forntida folk vanligt
dryckeskärl. Sådana kärl gjordes merendels af tjur-
eller buffelhorn och utstyrdes ofta med mycken prakt,
stundom med inskrifter (jfr hornet på bildsidan
till art. Dryckeskärl). I de nordiska sagorna
spelar dryckeshornet en viktig roll. Det öfverlefde
länge kristendomens införande. I testamenten från
1300-talet omtalas ofta dryckeshorn, ej sällan med
egennamn. På runstafvarna plägade julen, liksom
nyåret, utmärkas med två korslagda horn. Mest bekant
bland horn af detta slag är Ljungby horn (se d. o.),
hvilket uppgifves vara taget från trollen under en
jullek. Mycket berömda äro också de i Gallchus i
Danmark funna hornen (se Guldhornsinskriften).

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 18:43:57 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfbf/0494.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free