Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 6. Degeberg - Egyptolog / 911-912 (1907) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Drushål ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

kalla sig druserna muahhidīn, bekännare af Guds
enhet. "Vår herre är en", lyder det femte af profeten
Hamzas sju bud. Enligt drusernas lära har Gud flera
gånger uppenbarat sig i mänsklig skapnad — sista
gången i den egyptiske kalifen Hākim Biamrillāh’s
person (d. 1021) — och skall en gång återkomma samt
gifva de sina väldet öfver världen. Enligt kalifens
egen önskan blef Hākims gudomliga natur predikad
först i Kairo af Muhammed ibn Ismāīl Darazī, hvilken
fördrefs därifrån, men sedermera lyckades omvända
Libanonfolket. Den nya lärans egentlige apostel
var emellertid Hamza ibn Alī ibn Ahmed, en persisk
svärmare och Hākims vesir, hvilken lät bränna Darazī
såsom kättare. Såsom en sådan betraktas Darazī än
i dag af druserna, ehuru de antagligen efter honom bära
sitt namn. Hvarje Guds människoblifvande har åtföljts
af en personlig uppenbarelse af allvisheten, den först
skapade varelsen och den enda, som umgås med Gud.
Allvisheten uppenbarade sig sista gången i Hamzas
person. Människorna hafva skapats till ett bestämdt
antal, hvars öfver- eller underskridande omöjliggöres
därigenom, att en döendes själ öfvergår i en nyfödd
persons kropp. Det är en ständig själavandring. För
att undgå förföljelser anse sig druserna kunna deltaga
i de kringboende folkens gudstjänster och iakttaga
det yttre bruket vid dessa.

En druser från Libanon.

Druserflickor från Libanon.

Druserna äro gästfria och tappra, men lättretliga,
grymma och hämndgiriga. Månggifte
är hos dem icke vanligt; inom de gamla förnäma
schejkfamiljerna gifter man sig mestadels "inom
släkten". Folkundervisningen står jämförelsevis högt;
till och med många af kvinnorna kunna både
läsa och skrifva. Litteraturen är nästan uteslutande
teologisk, men inom denna gren ganska betydlig. Ehuru
druserna egna mycken omsorg åt bevarandet och
hemlighållandet af sina gamla heliga urkunder, hafva
åtskilliga af dessa förirrat sig till europeiska
boksamlingar. Så finnas i Uppsala universitets
bibliotek flera drusiska skrifter, däribland fem
volymer, som blifvit skänkta från Egypten till konung
Karl XIV Johan.

Om drusernas äldre historia är icke mycket att säga. Detta
folk har alltifrån korstågstiden styrts af tämligen
själfständiga arfhöfdingar. De förste bland dessa
tillhörde släkten Tanūch och erkände omkr. 1300
den egyptiske sultanens öfverhöghet. 1517 eröfrade
turkarna Egypten, hvarigenom druserna kommo under
dessas välde. Turkarna lämnade makten åt släkten Maʿn,
som med Fachr ed-dīn, i början af 1600-talet,
vann stort anseende. Högsta värdigheten öfvergick
därefter, i början af 1700-talet, till släkten Schihāb.
Den namnkunnigaste höfdingen af denna ätt, emiren
Beschīr, afsattes 1840 af turkarna, emedan
han stod i godt förstånd med Ibrāhim pascha, då denne
försökte rycka till sig Syrien. Beschīr öfvergick
till maroniterna, som dittills stått i beroende af
drusiska schejker, och antog deras lära, hvarefter
1841 mellan de bägge folken utbröt ett blodigt
krig, som varade tre år. Turkarna sökte stilla
oron, genom att låta hvartdera landet styras af en
inhemsk styresman ("kāimmakām"). Men oroligheterna
förnyades och blefvo i slutet af 1850-talet mycket
våldsamma. Druserna plundrade och mördade i de
till deras upptuktelse sända turkiska truppernas
åsyn, ja med deras hjälp. I Damaskus slaktades
kristna i tusental. Då aktade stormakterna nödigt
att ingripa. Från aug. 1860 till juni 1861 hölls
landet besatt af en fransk kår, och i okt. 1860
sammanträdde i Beirut en internationell kommission
för att ordna förhållandena på Libanon. I juli 1861
tillsatte Porten en för druser och maroniter gemensam
kristen guvernör, Dāūd pascha, som lyckades återställa
lugnet därigenom, att han aflägsnade den turkiska
militären, uppsatte en truppstyrka, rekryterad af de
bägge Libanonfolken, och började nedbryta de feodala
inrättningar, på hvilka drusernas krigiska öfverlägsenhet
hvilade. Litt.: Silvestre de Sacy, "Exposé de la religion
des druzes" (2 bd, 1838), Carnarvon, "The
druses of the Lebanon" (1860), Petermann, "Reisen
im Orient" (bd 1, 1861), och V. Oppenheim, "Vom
Mittelmeer zum Persischen golf" (2 bd, 1899—1900).
J. Th. W.*

Drushål l. Drusrum, af naturen bildad och i sitt inre
af en drus beklädd ihålighet i en bergart. (Se Drus.)
I form af utsvällningar af sprickor förekomma drushål
i de flesta bergarter. I Hässelkulla
grufvor inom Vintrosa socken af Örebro län finnas
drushål af från några centimeters till flera meters
diameter samt beklädda med kalkspat och, i riklig
mängd, med röktopaser, ofta af betydlig storlek.
Th. N—m.*

Drusig struktur, geol., säges en bergart
eller malm hafva, hvari befinna sig små
med mineralkristalldruser beklädda
håligheter. Se Drus och Drushål.
E. E.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>