Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 6. Degeberg - Egyptolog / 815-816 (1907) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dragon ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

sedan 1884 en särskild församling. 1,537
inv. (1905), hvilkas hufvudnäring är sjöfart
och bärgningsarbeten. Ortens handelsflotta
har på de senaste 30 åren gått mycket tillbaka
och räknade 1904 blott 25 fartyg, nästan alla
små segelfartyg. Lotsstation. Under medeltiden
var D. genom sitt sillfiske en viktig plats för
hansestäderna.
E. Ebg.

Draheim [-hajm], befäst slott i Polen, prov. Posen, vid Dratzigsjön. Det
eröfrades 1655 af svenskarna och förstärktes
af ingenjör Weijder, men raserades 1657.
L. W:son M.

Drahem [vanl. utt. dramm], turk. Se Dirhem.

Drainage [dränāʃ], fr., kir. Se Dränage.

Draisienne [dräṡiä’n], fr. Se Velociped.

Draisine, ty. Se Dressin.

Drakbergen (holl. Drakensbergen, på
kafferspråket Quathalamba l. Katlambabergen),
bergskedja i Syd-Afrika med syd-nordlig riktning,
mellan 31° 30′ och 24° 30′ s. br., utgöra vattendelare
mellan Indiska hafvet och Oranjeflodens vattensystem
samt bilda i sin södra hälft gräns mellan East
Griqualand och Natal i ö. samt Basutoland och
Oranjeflodskolonien i v. och gå med sin norra del
in i Transvaal upp till Olifantsfloden. Gränsen
mellan D. och de sydligare Stormbergen är rent
ideell och markeras ej af någon särskild fysisk
karaktär. D. hafva den för de sydafrikanska
taffelbergen utmärkande formen: plana toppar
och mot ö. branta sidor, som ofta sänka sig i
afsatser och egentligen utgöra en denudationsrand af
Karroon. Kamhöjden är i allmänhet 1,300—1,500 m.,
men åtskilliga toppar höja sig vida däröfver, såsom
Giant’s castle (3,350 m.), Champagne castle l. Cathkin
peak (3,650 m.), Mont-aux-sources (3,350 m.) samt
Mauch (2,658 m.). Tre järnvägslinjer skära D.: linjen
Durban—Ladysmith—Harrismith genom van Reenen-passet
(1,670 m.), linjen Ladysmith—Johannesburg genom Langs
Nek (1,260 m.) och linjen Lourenço Marques—Pretoria.
Wbg.

Frukter av Calamus Draco.

Drakblod, Sanguis draconis, med. farm., ett
sprödt harts af ljusare eller mörkare högröd färg. Ett
slags drakblod rekommenderades redan af Dioskorides
och Plinius såsom ett värdefullt läkemedel och
färgämne. (Grekernas Kinnabaris, hvaraf namnet
cinnober för det högröda kvicksilfversulfuretet,
härrörde från ön Sokotra, troligen af en
Dracæna-art.) Senare tiders drakblod erhålles från
en palm, Calamus (Dæmonorops) Draco Willd., som
med sina klättrande stammar (rotting) sammanflätar
träden i sumptrakterna å östra delen af Sumatra,
södra delen af Borneo samt på andra ostindiska öar.
Palmens körsbärsstora, fjälliga frukter utsvetta vid mognandet en riklig
mängd torkande harts, som just utgör "drakblod";
detta samlas af befolkningen och hopbakas i omkr. 20
cm. långa stänger, som inläggas i palmblad och omviras
med en rottingstrimla. Drakblod saknar lukt, men har
en svagt sötaktig, något skarp smak; det smälter vid
+ 120° C. och utsänder då bensoeluktande ångor. Det
löses lätt i sprit, bensol, kloroform, kolsvafla o. d. Man
har därur framställt bl. a. kolvätena toluol och
styrol. Drakblod har numera ingen användning i
den europeiska medicinen, men brukas för en del
tekniska ändamål. — Ett annat slag af drakblod
erhölls under 15:e och 16:e årh. från drakblodsträdet
(se Dracæna). Ett tredje slag härstammar från
Pterocarpus Draco L. (fam. Leguminosæ) i Västindien
och liknar kino (se d. o.), ett fjärde från Croton
Draco Schlecht. (fam. Euphorbiaceæ), likaledes i
Västindien. De båda sistnämnda slagen komma ej i den
europeiska handeln.
O. T. S. (C. G. S.)

Drakblodsträdet, bot. Se Dracæna.

Drakblomma, bot. Se Dracocephalum.

Drake (grek. drakon). 1. Ett sagovidunder med
jättelik, fjällig ödlekropp, vingar, framben,
stora klor och väldig stjärt, hufvud med kam, öron,
fruktansvärd blick och förpestande andedräkt. Dylika
odjur ha spelat en betydande roll i europeiska
och asiatiska folks öfvertro. Till uppkomsten
af tron på drakar bidrogo säkerligen gjorda fynd af
lämningar efter urtida jätteödlor (Plesiosaurus,
Pterodactylus o. s. v.). Hos forngrekerna och
de gamle nordborna intogs dock drakgestaltens
plats i folkföreställningen ursprungligen af
en stor orm. Man tänkte sig draken som vaktare
af heliga källor eller dyrbara skatter, delvis
äfven såsom väderleksdemon; ryktbara bragder som
drakbesegrare utfördes af gudar och hjältar (Apollon,
Herakles, Kadmos, Jason, Sigurd, Beowulf m. fl.). För
babylonierna var draken det allt ondt födande urkaos,
som besegras af solguden Marduk (jfr Draken i Babel). I
bibeln, särskildt Psaltaren och Uppenbarelseboken, nämnes draken
som mörkrets ande; medeltidens kyrkliga symbolik
gör honom till sinnebild af djäfvulen, hedendomen
eller Antikrist samt låter denna drake besegras af
ärkeängeln Mikael, den helige Georg o. s. v. Den
romanska konststilen upptog draken som ornamentalt
motiv, med gestalten ofta sammansatt af orm, lejon och
flädermus. Den blef attribut till många helgon. Man
trodde, att draken nattetid for hväsande och

Fig. 1. Drake på en medeltida väfnad

Fig. 2. Japansk drake.

Fig. 3. Romerskt fälttecken, drake, med silfverhufvud och ihålig tygkropp.</img>

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>