Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dorestad ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
det grekiska folkets tre hufvudstammar, enligt
sagan afkomlingar af Hellens son Doros. I likhet
med hela det grekiska folket invandrade de från
Asien till Grekland. De bodde en tid i Tessalien och
synas under någon längre tid haft en stödjepunkt i
det lilla, efter dem uppkallade landskapet Doris,
i mellersta Grekland. Sin allmänna utvandring mot
s. (den s. k. "doriska vandringen") företogo de
enligt traditionell tidsbestämning 1104 f. Kr. och
funno slutligen stadigvarande hemvist dels på
Peloponnesos, företrädesvis i de tre södra,
af dem eröfrade landskapen (Argolis, Lakonien och
Messenien), dels på Kreta, där redan tidigt dorisk
kultur och doriskt statsskick vunno insteg. Att
någon verklighet ligger till grund för denna
vandringssaga, kan icke betviflas, om ock många
af dess enskildheter äro uppdiktade. Äfven Korint
och Megara m. fl. grekiska stater hade dorisk
befolkning, och doriska kolonier utsändes efter
hand åt många håll, men i synnerhet till Mindre
Asiens sydvästra kuster samt till Syd-Italien och
Sicilien. Såsom ett utmärkande karaktärsdrag hos den
doriska folkstammen brukar framhållas ett krigiskt
lynne i förening med en lugn och samlad kraft, som
fick sitt uttryck såväl i deras statsinrättning,
för hvilken Spartas Lykurgiska lagar utgöra den mest
fulländade typen, som i deras lyriska poesi och
musik, deras byggnadskonst och deras språk. (Jfr
Grekiska språket.) I alla dessa hänseenden bilda
dorerna en skarp motsats till de öfriga stammarna,
i synnerhet till den joniska. Otvifvelaktigt är dock,
att nämnda egenskaper åtminstone delvis haft sin grund
snarare i de yttre förhållanden, under hvilka vissa
grenar af det doriska folket lefvat och utbildat sig,
än i en hos hela stammen inneboende karaktär. Många
af de doriska staterna uppvisa ett helt annorlunda
beskaffadt folklynne, och särskildt torde dorerna
på Sicilien med afseende på sinnets lättrörlighet
hafva kunnat upptaga täflan med själfva atenarna.
A. M. A.
Dorestad, nu Wijk bij Duurstede, stad i
Nederländerna vid Rhen, omkr. 20 km. s. ö. om
Utrecht, var redan tidigt, men särskildt under
700- och 800-talen en blomstrande handelsstad. Mynt
slogos där af merovingerna och Karl den store. Med
Danmark och Sverige stod D. i liflig förbindelse,
både af fredlig och fientlig art. I förra hälften
af 800-talet öfverlämnades staden som förläning
till de nordiske höfdingarna Rorik och hans broder
Harald af Ludvig den fromme, som därigenom hoppades
vinna fred. Dorestadsmynten blefvo förebilden för
de äldsta nordiska mynten, hvilka anträffats dels i
Danmark, dels på Björkö i Mälaren, det forna Birka,
som synbarligen stod i lifliga handelsförbindelser med
Frisland. Liksom på Björkö ha vid D. anträffats rika
fynd af fornsaker från vikingatiden i lämningarna af
den gamla staden. Dessa förvaras i museerna i Leiden
och Utrecht samt till ringa del i Wijk.
Doria [då’ria], genuesisk adelsätt, jämte familjerna
Fieschi, Grimaldi och Spinola magnæ quatuor prosapiæ
(Genuas fyra stora familjer). D. och Spinola hörde
till ghibellinernas parti, de två andra familjerna
till guelfernas, och deras blodiga strider skakade
ofta republiken. Tre storartade palats i Genua med
namn efter D. vittna än i dag om släktens makt och
anseende. Ätten D. har utgrenat sig i
flera linjer, bl. a. D.-Pamphili-Landi (furstlig),
som härstammar från Giovanni Andrea D. (se nedan),
D.-Angri (furstlig) och Lamba-D.
1. Oberto D. gjorde den genuesiska
sjömakten till den mest fruktade på sin tid genom sin
stora seger vid Meloria (6 aug. 1284) öfver Pisa,
hvarigenom dess med Genuas sedan länge rivaliserande
sjömakt krossades.
2. Corrado D., den föregåendes son, var en af
ledarna för den revolution, som 1270 gjorde slut på
guelfernas välde i Genua, hvarefter han och
Oberto Spinola proklamerades till capitani
della libertà genovese. Han deltog med utmärkelse
i sin faders sjöseger vid Meloria (1284).
3. Lamba D., amiral, är ryktbar för sin sjöseger
öfver den venezianske amiralen Andrea Dandolo
vid ön Curzola (8 sept. 1298), hvilken visserligen
var dyrköpt, men tvang Venezia till en för Genua
hedrande fred.
4. Filippo D., amiral, gjorde 1350 ett
förhärjande sjötåg till de venezianska kusterna.
1355 bemäktigade han sig genom förräderi Tripolis,
som då lefde i fred med Genua, hvarför han af sina
medborgare blef för en tid landsförvist.
5. Paganino D., amiral, utmärkte sig särskildt
i tredje kriget mellan Genua och Venezia. 1352
besegrade han den venezianska flottan under
Niccolò Pisani utanför Konstantinopel och
tvang kejsar Kantakuzenos att stänga de grekiska
hamnarna för venezianerna, men gifva genueserna
fullständig handelsfrihet. Hans stora förluster i
denna drabbning gjorde dock, att han miste sitt befäl
1353. 1354 återfick han det och vann 3 nov. s. å. vid
Porto Longo en glänsande sjöseger öfver Niccolò
Pisani, som blef fången med hela sin flotta, hvarefter
Venezia blef tvunget att sluta fred.
6. Luciano D., amiral, utmärkte sig i
Chioggia-kriget (1379—81), då han fråntog
venezianerna Rovigo, Grado och Caorle och vann sin
sista sjöseger vid Pola, där han stupade 29 maj 1379.
7. Pietro D., den föregåendes broder och
efterträdare som amiral, lyckades 1379 bemäktiga sig
Chioggia, men blef innesluten där af Vittore Pisani i
spetsen för Venezias sjömakt. D. afvisade alla
fredsanbud och föll 1380 för en kanonkula, hvarefter
hans flotta gaf sig åt venezianerna.
8. Andrea D., Genuas mest berömde härförare
till sjöss, f. 1468 i Oneglia, d. 1560 i Genua.
Då partistriderna som värst härjade Genua, tjänade han
utländska furstar, påfven Innocentius VIII, Ferdinand
och Alfons II i Neapel, samt gjorde en pilgrimsfärd
till Jerusalem. När Karl VIII af Frankrike 1494
inryckte i Neapel, stod han i det längsta på Alfons
II:s sida, men slöt sig därefter till fransmännen och
försvarade med framgång Rocca Guillelma mot Gonsalvo
de Córdoba, som förgäfves sökte draga honom öfver
i Spaniens tjänst. 1503 var han i Genuas tjänst
och åtföljde sin farbroder Domenico till Corsica för
att kufva ett uppror. Sedan han egnat sin håg åt
flottan, företog han flera härnadståg mot turkarna i
Medelhafvet och slog dem flera gånger, särskildt 1519
vid Pianosa. Under krigen mellan Frans I och Karl
V stod han i början på Frankrikes sida, utnämndes
till general för de franska galärerna och slog Karl
V:s flotta vid kusten af Provence, befriade det
blockerade Marseille och gjorde fransmännen flera
stora tjänster. Men 1528
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
