Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 6. Degeberg - Egyptolog / 699-700 (1907) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Domän ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

orangit framställd metall, som förmodades vara ny,
men sedermera befanns vara torium.
P. T. C.*

Donat, ett slags latinska grammatiker, så kallade
efter den romerske grammatikern Æl. Donatus
(se denne). Under hela medeltiden voro donaterna
allmänt begagnade skolböcker och jämte doktrinalen
de litteraturalster, som oftast mångfaldigades
genom trätafletrycken. På sådant sätt trycktes
t. ex. en donat af Konrad Dinkmuth i Ulm 1475. Jfr
Boktryckarkonst (sp. 965). I Uppsala trycktes en
Donat 1515.

Donat (lat. donatus och donata, bortgifven, af donare,
begåfva), en person (man eller kvinna), som utan
att aflägga fullständigt klosterlöfte ingått i ett
kloster och dit skänkt sin förmögenhet. — Detta ord
förekommer äfven i samma betydelse som donation,
gåfva (till kloster).

Donatarie (fr. donataire), en som fått en donation;
innehafvare af donationsgods. Jfr Donation och Donator.


Donatello [dånate’llå], egentl. Donato di Niccolò
di Betto Bardi, berömd italiensk bildhuggare,
f. omkr. 1386 i Florens, d. där 1466, tillhörde
den florentinska konstnärskrets (Brunelleschi,
Ghiberti, L. della Robbia m. fl.), inom hvilken
konstens pånyttfödelse och grundläggandet af en i
egentlig mening modern stil egde rum.
I sällskap med Brunelleschi vistades han 1403—05 i Rom, där de båda
vännerna försörjde sig såsom guldsmeder, under det
de med ifver studerade de antika minnesmärkena. Hvem
hans lärare varit, känner man icke med visshet,
men väl att han tidigt själf bröt sig en egen
väg. D. blef den unga renässansens förste realistiske
bildhuggare, och hans verk representera den vaknande
moderna naturalismens kraftiga reaktion såväl mot
medeltidens typiska kyrkliga former som mot Ghibertis
och Robbias idealism. Ingen samtida konstnär inträngde
så djupt som han i studiet af människokroppen; men
i sin hänsynslösa naturalism ville han icke kännas
vid några skrankor för sin konst. Han sträfvade att
framställa det karakteristiska äfven med uppoffring af
formskönheten, och i hans senare verk, där spåren af
hans grundliga antikstudier blifva alltmer sällsynta,
är naturen uppfattad och återgifven icke endast fritt
och djärft, utan ofta på ett oskönt sätt (t. ex. i
de utmärglade, skelettartade framställningarna af
Johannes döparen). Framställningen af det nakna
är emellertid mästerlig, och i rörelsen förmådde
D. ingjuta lif och kraft. Han var tillika den förste,
som förstod att, liksom de gamle grekiske mästarna,
beräkna perspektivets verkan vid ett skulpturarbetes
uppställning. D. arbetade i marmor, brons och trä
och var mycket produktiv. Bland hans verk må nämnas
marmorstatyn Den helige Georg (se fig.; förr på
yttersidan af kyrkan Or San Michele i Florens, men
1892 flyttad till Museo nazionale och ersatt med en
bronskopia), en öfverlägset modellerad
staty, "den dittills bästa framställningen af manlig
ungdomsskönhet sedan Praxiteles’ och Lysippos’ dagar"
(D. lyckades i allmänhet bäst i framställningen af
heroiska ynglingagestalter), de på nämnda kyrkas yttersida
befintliga marmorstatyerna Markus och Petrus,
en David i brons (i nationalmuseet
i Florens), statyer af Johannes döparen (en, af
marmor, i Uffizi i Florens, en annan, af brons,
i Siena), bronsgruppen Judit och Holofernes (i
Loggia de’ Lanzi, Florens; bisarr, men märklig
såsom den moderna tidens första mera komplicerade
frigrupp), en mängd helgonbilder (på dessa satte
D. vanligen porträtthufvud af sina vänner), det af
Schmarsow efter Vasaris beskrifning återupptäckta,
af putti smyckade tabernaklet i Peterskyrkan i Rom,
samt åtskilliga marmor- och brons-reliefer — främst
Herodes’ gästabud å Quercias dopbrunn i S. Giovanni
i Siena — i hvilka, enligt den tidens stil, den
pittoreska principen är förhärskande. Af hans arbeten
på porträttskulpturens område är den storslagna
ryttarstoden af fältherren Gattamelata (brons, i
Padua) det betydligaste och tillika den första större
ryttarstatyen efter den gammalromerska skulpturens
dagar. För hästen tog han motivet från de berömda
bronshästarna på S. Marco i Venezia. D. var verksam på
flera hufvudorter inom Italien (förutom studietiden
i Rom: 1406—25 i Florens, 1425—32 i Siena, 1432 i
Rom, 1433—42 åter i Florens, 1443—55 i Padua och
1455 till sin död ånyo i Florens) och utöfvade redan
därigenom ett stort inflytande på hela den italienska
skulpturen. Han var en om sin betydenhet visserligen
medveten, men i sitt uppträdande anspråkslös man,
som alltid lefde under enkla förhållanden, ogift,
försörjande mor, syster och systerbarn, helt och
hållet uppgående i sin konst, utan att söka slå mynt
af sin ryktbarhet. Bland hans många lärjungar må
nämnas Verrocchio och Michelozzo. Litt.: Reymond,
"Donatello" (1899), Bode, "Florentiner bildhauer
der renaissance" (1902), Meyer, "Donatello" (1903),
och Knackfuss, "Künstlermonographien" (n:r 65).
R—n. (O. G—g.)

Den helige Georg, af Donatello.

Donati [dånāti], gammal florentinsk adelssläkt,
som under striderna mellan guelfer och ghibelliner
("de svarte" och "de hvite") i Florens omkr. 1300
var den ledande på den guelfiska sidan, medan däremot
den rivaliserande grannfamiljen Cerchi omfattade
ghibellinernas sak. Se därom Dante Alighieri och
Florens, historia. — Mest bekant af släkten D. var
Corso D., släktens hufvudman, hvilken var podestá
(högste magistratsperson)

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>