Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Domän ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
som upphäfde nämnda lagrum, hänföras till domvilla
endast de fall, då någon af underrätt eller hofrätt
dömes ohörd eller sådant utslag fälles, att någon,
som ej är part i målet, däraf lider förfång. Denne
eger då rätt att genom besvär söka ändring i utslaget
inom natt och år, efter det detta blef honom kunnigt.
I. Afz.
Domän (fr. domaine, eng. domain eller — i något annan
betydelse — demesne, af mlat. domanium l. demanium,
förmodligen af lat. dominium), egendom. — Kam. Ordet
tas i ganska olika betydelse, stundom i vidsträckt
såsom liktydigt med en stats hela inkomstbringande
egendom, men vanligare i bemärkelsen af fast egendom
i statens hand eller t. o. m. blott af den för det
egentliga jordbruket afsedda statsegendomen, i motsats
till exempelvis skogarna. I fransk rätt skiljes
på domaine public — "alla delar af statsområdet,
som ej kunna vara föremål för privat eganderätt",
t. ex. vägar, hamnar, torg och fästningar, alltså ej
domäner i vanlig mening, eftersom de ej bereda staten
inkomst — och domaine de l’etat, som är domän i den
ofvan angifna betydelsen. Ett särskildt slag af den
senare är i flera länder domaine de la couronne (i
Ryssland och flera tyska stater i hufvudsak motsvarad
af s. k. schatullgut), hvaraf afkastningen är anslagen
till regentens eget bruk.
Uppfattningen om all jorden såsom statens egendom
återfinnes på ett tidigt stadium i många olika
europeiska och asiatiska länder. I alla europeiska
länder under antiken och medeltiden var inkomsten från
statsegendomen regentens hufvudsakliga regelbundna
inkomst för statsutgifternas bestridande, supplerad
af undersåtarnas personliga tjänsteprestationer,
men endast i vissa bestämda undantagsfall af bidrag
i form af skatter. Denna ordning var en tämligen
nödvändig följd af den härskande naturahushållningen,
som var byggd på relativ frånvaro af byte (se
d. o.) och på att hvar och en — icke minst regenten —
"lefde af sitt eget". — I Rom voro de utarrenderade
statsdomänerna, ager publicus, länge af stor vikt och
utvidgades genom att en del af eröfrade områden alltid
lades dit. Emellertid minskades deras omfång under
republikens senare tid genom försäljningar m. m.,
så att under Vespasianus de sista resterna af "ager
publicus" i Italien voro försvunna. Under kejsardömet
i den tidigare medeltiden återfingo domänerna sin
stora betydelse och förvaltades nu direkt af staten,
i motsats mot förhållandet under antiken; Karl den
stores märkliga capitulare de villis utgör en stadga
för deras vård, afsedd att tjäna som mönster äfven
för enskilda jordegare. Förvaltningen öfvergick
emellertid snart till de store länsherrarna, som i
lön erhöllo förläningar af riksgods. På detta sätt
smälte riksgodset alltmer ihop, så att all egen
förvaltning däraf var försvunnen i slutet af 13:e årh.
I stället uppstodo i Tyskland under rikets fortgående
upplösning territorierna, och deras furstar
stödde sig på domäner, hvilkas karaktär af offentlig
eller privat furstlig egendom var ytterligt oklar. I
Frankrike och ännu mera i England var den starka
statsmakten däremot stödd på stora domäner, hvilkas
statskaraktär och oförytterlighet redan tidigt var
klar, i Frankrike från början af 14:e årh. Samma
uppfattning banade sig småningom väg äfven i Preussen
och Österrike, där statsdomänerna kallades
kammergut, och var där erkänd före Tyska rikets
formliga upplösning 1806.
Under nyare tiden öfvergafs förvaltningen
af domänerna genom statsämbetsmän alltmer och
ersattes af utarrendering eller annan vård i enskild
hand. Samtidigt smälte domänerna i nästan alla länder
tillsammans på grund af förläningar, donationer,
pantsättning och försäljning, medan de lika allmänt
förekommande reduktionerna och sekularisationerna
icke mäktade motväga minskningen. Än mera sjönk
domänernas relativa betydelse — i förhållande till
statsinkomsternas hela summa — genom beskattningens
ofantligt ökade betydelse under penninghushållningens
tid. Enligt de sista årens budget synas domänerna —
tagna i betydelsen af jordegendom — lämna ungefärligen
1/3 proc. af statens inkomster i Storbritannien,
mindre än 2 proc. i Frankrike och 4 1/3 proc. i
Preussen; men inbördes jämförliga siffror äro
svåra att erhålla. — Om man tar ordet domäner i
dess vidsträckta betydelse af all inkomstbringande
statsegendom, har deras betydelse i många länder
åter vuxit under senaste mansålder, genom förvärf
af skogar och grufvor m. m., men än mer genom
industriell verksamhet i statens hand, särskildt på
kommunikationsväsendets område.
Håller man sig till domänerna i inskränkt mening,
är frågan om deras bibehållande och förvaltning
ännu i hög grad omstridd. Jordens skötsel genom
statsfunktionärer tillämpas dock sällan — frånsedt
skogarna —, och vanligen ligger brukningen hos
arrendatorer på tid, på lifstid eller med ärftlig
brukningsrätt. Genom att ej afhända sig eganderätt
till jorden erhåller staten möjlighet att direkt
påverka såväl jordbrukets som framför allt den
jordbrukande befolkningens utveckling, hvilket
ej hindrar, att en utstyckning och försäljning af
kronogods till mindre egendomar ofta kan vara önsklig
och låta förena sig med en varaktig reglering af
jordens besittningsförhållanden. Den rörelse,
hvars förnämste representant är Henry George
(se d. o.), åsyftar jordens nationalisering,
d. v. s. att göra staten till egare af all jord;
men den har ej hittills haft något direkt
inflytande på den faktiska domänpolitiken.
E. Hkr.
Redan i äldsta tider förekommo äfven i Sverige
egendomar, hvilkas afkastning var anslagen
till bestridande af utgifterna för det allmänna
(gudstjänsten och hofhållningen). Dessa egendomar
utgjordes af det s. k. Uppsala öd. Deras offentliga
bestämmelse var angifven genom förbudet för konungen
att till förfång för efterträdare minska dem. Öfver
de egendomar, som tillhörde konungen enskildt, gåfvo
lagarna honom friare dispositionsrätt. Domänerna
ökades genom odlingar, konfiskationer och reduktioner
samt tillämpning af kronans regalrätt (viktig i
synnerhet genom förvärf af skogar och fisken),
men undergingo å andra sidan betydlig minskning
genom donationer, förläningar och försäljning
(skatteköp) m. m. Svenska statens domäner utgöras
nu hufvudsakligen af skogar, hemman och lägenheter,
vid 1901 års slut uppskattade till ett värde af
omkr. 162,000,000 kr. Till jämförelse må nämnas, att
bokförda värdet af statsverkets fasta och lösa egendom
(oberäknadt riksbankens skulderna öfverskjutande
tillgångar, kr. 64,623,434: 73) vid 1904 års slut
utgjorde kr. 1,079,264,965: 35, i hvilken summa värdet
af statens järnvägar ingick
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
