Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Domneberget ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förbjöds genom en k. resolution af 1675 (E. Hildebrand,
"Svenska statsförfattningens historiska utveckling",
s. 338—339). Domsrätten i städerna har hos oss aldrig
varit helt oberoende af statens myndigheter, men
lagskipningen har här städse tillhört rådsdomstolen
(rådstufvurätten), hvars sammansättning till stor
del hvilar på kommunal, icke på rent statlig grund.
Andlig domsrätt är den domsrätt, som utöfvas af kyrkan
genom dess organ. Den har omfattat såväl civila som
kriminella mål.
Den apostoliska förmaningen i 1 Kor. 6: 1
ff. föranledde redan i den äldsta kristna församlingen
den seden, att församlingsföreståndarna, biskoparna,
bilade civila tvister mellan medlemmarna. Genom
kristendomens upphöjande till statsreligion gafs
laglig giltighet åt dylika skiljedomar. Utom
under en period, då ett mål drogs under biskopen,
så snart endera parten sådant äskade, berodde
det till en början vanligen på öfverenskommelse
mellan parterna själfva, om de ville låta sin tvist
afgöras af världslig domstol eller af biskopen. Men
småningom utbildade sig den regeln, att vissa tvister
kunde afgöras endast af biskopen, d. v. s. att
de hörde till forum ecclesiasticum. Detta berodde
dels på målets beskaffenhet, dels på de tvistandes
personer. De mål, som hörde under kyrkans domsrätt,
voro sådana, som rörde lära, kult, sakrament
(hvaribland äktenskapet), edgång, testamenten,
kyrkliga ämbeten m. fl. Vidkommande personerna
åter ansågos kyrkans inrättningar och tjänare ej
kunna såsom svarande part dragas inför världslig
domstol. Dock var icke kyrkans domsrätt i civila mål
öfverallt lika stor. Flerstädes, t. ex. i Sverige,
afgjordes af de världsliga domstolarna flera mål,
som enligt kanoniska rättsgrundsatser hade bort
afgöras af kyrkan. Samtidigt med påfvemaktens
sjunkande finner man ock bestämda spår till en
inskränkning af den civila andliga domsrätten
till förmån för den världsliga. Reformatorerna i
Tyskland uppträdde med stor bestämdhet särskildt mot
denna domsrätt. Den form, som den protestantiska
kyrkostyrelsen i Tyskland fick, föranledde dock
inrättande af s. k. konsistorier, som, bestående af
andliga och världsliga ledamöter, å landsfurstens
vägnar utöfvade vissa af hans kyrkliga rättigheter,
bl. a. domsrätt i vissa äktenskapsmål, en domsrätt,
som sedermera utvidgades under inflytande af
den kanoniska rättens studium. Uppkomsten af
territorialsystemet och insikten om, att all domsrätt
i borgerliga angelägenheter tillhör staten, hafva
från 1700-talets början föranledt ett successivt
inskränkande och slutligen upphäfvandet af den
kyrkliga domsrätten i civila mål. Den del af den
civila kyrkliga domsrätten, som längst torde hafva
egt bestånd såväl inom protestantiska som katolska
kyrkor, är domsrätten i frågor om äktenskaps ingående
och upplösning. Men efter hand öfverflyttades äfven
denna domsrätt till borgerliga myndigheter, och numera
torde, utom i England, föga eller intet af den civila
kyrkliga domsrätten kvarstå. — I Sverige synes man
närmast efter reformationen hyllat Luthers uppfattning
om obehörigheten af denna domsrätt. Om 1571 års
kyrkoordning låter biskopen döma i äktenskapssaker,
"ehuru de mer lyda under världslig dom än kyrkans",
så förklaras detta bero därpå, att de af ålder lydt
under kyrkans dom och att i dem mycket
förekommer, som rör själ och samvete. Om gränsen
mellan världslig och andlig domsrätt rådde emellertid
mycken obestämdhet, och denna upphörde först med
1686 års kyrkolag, som bestämde den civila kyrkliga
domsrättens omfång till vissa äktenskapsmål. Äfven
dessa, åtminstone såvida de kunde anses vara af
tvistemåls natur och ej af administrativ art, hafva
sedermera frångått konsistorierna.
Kyrkans kriminella domsrätt har sin rot i den
kyrkotukt, som redan den äldsta kristna församlingen
utöfvade öfver sina medlemmar, såväl klerker som
lekmän. Då enligt sakens natur samma förseelse ofta
kunde straffas af borgerlig lag såsom ett brott och
tillika såsom en synd eller kyrklig pliktförsummelse
blifva föremål för kyrkotukt, sökte man, sedan
kristendomen blifvit statsreligion, att bestämma
förhållandet och gränserna mellan världslig
och kyrklig domsrätt. I samma mån som kyrkans
makt ökades, inkräktade dess domsrätt alltmer på
statens, och sålunda utbildades läran om kyrkans
uteslutande domsrätt öfver prästens förbrytelser,
ej allenast dem, som angå ämbetet, utan äfven dem,
som äro af borgerlig beskaffenhet, samt öfver sådana
brott af kyrkans medlemmar i allmänhet, hvilka
ansågos stå i närmare samband med religionen. Af
sistnämnda slag voro t. ex. kätteri, schism, simoni,
äktenskapsbrott, hor, trolldom, mened, ocker m. m. Den
brottslige ådömdes dels s. k. censurer (botgörelser,
hvilka afsågo den felandes bättring, såsom bann,
interdikt, suspension), dels verkliga straff (böter,
fängelse, kroppsstraff, afsättning; det förstnämnda
egentligen för lekmän). Kyrkans kriminella domsrätt
tog ett stort steg framåt genom tillämpningen af de
pseudo-isidoriska dekretalen, hvarefter dess anspråk
i hela sin fullhet framlades i dekretalsamlingen. Men
med hierarkiens stigande fördärf och statens vaknande
anspråk att hos sig koncentrera all domsrätt började
man genomdrifva inskränkningar af kyrkans rätt
och i synnerhet att från statens sida kontrollera
utöfningen af densamma. Ett dylikt kontrollmedel är
det s. k. appel comme d’abus (recursus ab abusu),
hvarmed förstås en hänvändning till statsmakten
för att vinna rättelse i en kyrklig myndighets
maktmissbruk. I Frankrike utbildades denna redan under
den senare medeltiden. — I Tyskland, där grundsatserna
om kyrkans domsrätt förut voro vacklande, blefvo
genom lagarna af 12 och 13 maj 1873 fasta regler
gifna för dess utsträckning och kontrollerande. Genom
lagen af 12 maj ordnas makten att straffa kyrkans
tjänare. Alla domar, som ålägga svårare disciplinära
straff, skola delgifvas statens organ. Såväl den
dömde som, ifall ett statsintresse står på spel, vissa
statens ämbetsmän kunna vända sig med klagomål till en
särskild domstol för kyrkliga angelägenheter. Denna
eger en ganska vidsträckt rätt att upptaga klagomål,
i synnerhet om den af kyrkan fällda domen i något
afseende ansetts komma i konflikt med statens rätt,
och i ingen händelse lämnar staten biträde till domens
genomförande utan att pröfva dess berättigande. Enligt
lagen af 13 maj få emot kyrkans världsliga medlemmar
inga andra straff användas än sådana, som afse
uteslutning från vissa rättigheter inom kyrkan, och
ej heller dessa tillåtna straff få offentliggöras på
något ärekränkande sätt eller ådömas såsom hinder för
utöfning af en borgerlig plikt eller rätt, t. ex. af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
