Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Djurornamentik ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
I den nyare teologien, särdeles efter Schleiermacher,
har djäfvulen i allmänhet betraktats såsom uttrycket
för erfarenheten af det ondas oförklarliga makt och
enhetliga sammanhang i tillvaron.
Litt.: Roskoff, "Geschichte des teufels"
(I, II, 1869), Paul Carus, "The history
of the devil and the idea of evil" (1900).
N. S.
Bland svenska folkböcker, som behandla djäfvulen,
märkas: "Luxemburgs förbund med satan" (1769),
"Grasshoffs förbund med satan" (s. å.), "Satans
grasserande i Roslagen" (1771; svensk förf.),
"Hin ondes tre guldhår" (1824; från tyskan),
"Kapten Elins resor till Blåkulla" (1836; efter
rannsakningsprotokollen vid en häxprocess i
Jönköping 1720), "Prins Joka och hin onde" (1842)
samt "Djäfvulen och käringen" (1847). Om djäfvulen
i den bildande konsten se Wessely, "Dödens och
djefvulens gestalter i den bildande konsten" (bearb.
af C. Eichhorn, 1877).
Djäfvulsafsägelse. Se Exorcism.
Djäfvulsbergen. Se Diablerets.
Djäfvulsbesvärjelse. Se Exorcism.
Djäfvulsbibeln, en i K. biblioteket i Stockholm
befintlig bibelhandskrift. Se Gigas librorum.
Djäfvulsbron, bro öfver floden Reuss, i schweiziska
kantonen Uri. Se Teufelsbrücke.
Djäfvulsrockor, Dicerobatis l. Cephaloptera
(äfven kallade "hafsdjäflar"), zool., ett
till broskfiskarnas ordning (Selachii) och
familjen Myliobutidæ hörande släkte, som är
lätt igenkännligt bl. a. på de små, i flera
rader ställda tänderna och bröstfenornas främre,
hufvudet omslutande del, hvilken utskjuter i en
flik, bildande liksom ett horn på hvardera sidan
af hufvudet. En anmärkningsvärd art är hornrockan,
C. Giornæ, hvilken förekommer i Medelhafvet samt
vid Europas västra kuster och sannolikt var känd
redan af de gamle. Den uppnår en längd af 1—3 m.,
oberäknadt stjärten, som är tre gånger längre än
hufvud och bål tillsammans. Hornrockan uppgår i vikt,
enligt uppgift, till 600 kg. Den är till färgen
ofvan mörkbrun, på sidorna olivbrun och undertill
hvit. För hornens skull kalla italienarna de större
djuren "kor", de mindre "kalfvar". Köttet ätes väl
knappast någonstädes, men af lefvern kokas tran.
J. G. T. (L—e.)
Djäfvulsön (fr. Ile-du-Diable), bekant från
Dreyfus-processen, en af Iles-du-Salut (se Guyana).
Djäkne (lat. diaconus, jfr Diakon) var fordom
benämning dels på prästmän af lägre grad, dels
på lärjungarna i lärdomsskolornas högre klasser
(gymnasierna). Af djäknelifvet vid Växjö läroverk i
midten af 18:e årh. finnes en liflig och anslående
skildring af Samuel Ödmann i hans "Hågkomster från
hembygden och skolan". Hvad Finland beträffar se
C. von Bonsdorff, "Djäknelif och djäknegång" (i
"Skrifter utg. af Sv. litteratursällsk. i Finland",
d. 39, 1898).
Djäkneboda, by i Bygdeå socken, Västerbottens län,
med gästgifvargård, vid kustlandsvägen, som där löper
fram öfver en 30 m. bred landtunga mellan tvenne
stora sjöar (den södra numera sommartiden torrlagd),
20 km. n. om Säfvar och 5 km. v. om Ratans hamn. Genom
sitt strategiskt viktiga läge spelade platsen en roll
i de rysk-svenska striderna i Västerbotten aug. 1809
(se Wachtmeister, Gustaf).
Djäknepenningar (jfr Djäkne), en afgift (6 öre
utaf hvarje jordegare på landet), som af 1624 års
riksdag beviljades för att möjliggöra afskaffandet
af den s. k. sockengången, hvilken ansågs vara "ett
stort hinder för ungdomens studier och en rot till
allehanda odygd, lättja och tiggeri". Denna afgift
skulle tillställas kyrkoherdar och sexmän, hvilka hade
att strax skaffa medlen till närmaste skola, där de
skulle delas mellan de fattiga bondebarnen. Sedermera
bestämdes, att en del af dessa penningar skulle
användas till löneförbättring åt skolebetjänte
(jfr k. brefvet 23 jan. 1696). Snart nog blef
det brukligt, att de studerande och skolebetjänte,
hvilka hugnades med understöd af dessa medel, själfva
uppburo dem, och detta bruk tyckes hafva fortfarit
ända till 1780-talet. K. brefvet 6 nov. 1780 bestämde
myntberäkningen för dessa understöd, nämligen efter
6 daler på 1 specieriksdaler, samt påbjöd, att
uppbörden skulle verkställas genom kronans uppbördsmän
och aflämnas till vederbörande konsistorium. — Af
okänd anledning hade en del af djäknepenningarna i
Västernorrlands samt Västerbottens och Norrbottens
län af ålder blifvit aflämnad till statsverket, hvars
andel däraf i 1810 års statsreglering beräknades till
50 rdr b:ko och årligen utgjorde 70—218 rdr till 1823,
då rikets ständer beslöto, att denna inkomsttitel
skulle uteslutas ur riksstaten och inkomsten upplåtas
till Härnösands domkapitel, som egde att använda
densamma för det därmed afsedda ändamålet. Genom
riksdagsbeslutet af 1835 afskaffades denna pålaga,
och i stället anvisades ett anslag af 5,800 rdr
b:ko (= 8,700 kr.) att utgå till de myndigheter,
som dittills disponerat denna inkomst. Vid den
reglering af anslagen till allmänna läroverken, som
skedde vid riksdagen 1856—58, borttogs ur riksstaten
den del af ofvan nämnda anslag, som varit anslagen
till vissa lärare, men ännu kvarstår det öfriga,
4,307,10 kr., som utgår till stiftens eller särskilda
allmänna läroverks premie- och fattigkassor. —
Oaktadt sockengången och djäknepenningarna äro
afskaffade, förekommer ännu ett om dem starkt
påminnande slag af understöd åt studerande, nämligen
den s. k. viaticeringen. Rättighet att viaticera
("viaticum") meddelades förr åt studerande vid
de allmänna läroverken i Härnösands stift, genom
s. k. "viaticibref", hvilka utfärdades än af rektor
vid Härnösands läroverk, än af konsistorium i
Härnösands stift; numera utfärdas de i Härnösands
och Luleå stift (enligt prästmötesbeslut 1904)
af konsistorienotarien i samråd med ordinarie
prästman. Ett sådant bref berättigar den, för hvilken
det blifvit utfärdadt, att inom viss socken eller
vissa socknar taga allmänhetens välgörenhetskänsla i
anspråk. — Ett slags djäknepenningar äro jämväl
de kollekter, som i kyrkorna upptagas till
förmån för medellösa studerande och som utdelas
i form af stipendier. Jfr Kollektstipendier.
H. L. R.
Dl, pseudonym för F. J. V. Dahl (se denne).
dl., officiell svensk förkortning för deciliter.
d. l., förkortning för lat. dicto loco, på sagda
ställe.
D:lle, fr., förkortning för demoiselle, fröken.
Dlugosz [-gåʃ], Jan, latiniseradt Longinus, Johannes,
polsk historieskrifvare, f. 1415, d. 1480, blef 1436
kanonikus i Krakau, användes flera
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
