Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Diplomati - Diplomatik - Diplomatisk - Diplomatisk agent - Diplomatiska kåren - Diplomvetenskap. Se Diplomatik - Diplopi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
denna. Den diplomatiska karaktärens
egentliga kännemärke är exterritorialrätten
(se d. o.), i hvilken alla med densamma
förenade förmånsrättigheter hafva sin grund. —
Sändebuden sortera under utrikesministern (se hvad
Sverige beträffar vidare Utrikesdepartementet). —
Diplomatiens språk för affattning af kreditivbref,
noter o. d. samt fördrag eller andra aftal var
i äldre tid alltid latinet, där ej båda af
två förhandlande parter kunde nyttja sitt eget
(såsom mellan Sverige och Danmark) eller efter
öfverenskommelse brukade den enes (så vanligen vid
Sveriges förbindelser med tyska riksständer under
Gustaf Adolf och Axel Oxenstierna). Frankrikes
dominerande roll inom den europeiska politiken på
Ludvig XIV:s tid och den franska odlingens allmänna
betydelse under upplysningstiden läto det franska
språket allt starkare konkurrera med latinet vid det
internationella umgänget. Från och med Wienkongressen
1815 har franskans redan förut faktiska ställning
såsom diplomaternas språk varit allmänt erkänd,
i det att alla viktigare texter af folkrättslig
karaktär, där man icke utan svårighet kunnat bruka
parternas nationalspråk, blifvit affattade på
franska eller åtminstone försetts med autentisk
fransk öfversättning. Detta af bekvämlighets- och
tydlighetsskäl. Någon rättslig företrädesställning
tillkommer naturligtvis intet språk, därest ej för
vissa fall parterna enats om motsatsen. Det häfdas
tvärtom, att hvarje utrikesdepartement har full rätt
att i noter och vid muntliga förhandlingar nyttja sitt
nationalspråk, en rättighet, som dock knappast tages i
anspråk af de smärre staterna. — Litt.: O. Krauske,
"Die entwickelung der ständigen diplomatie"
(1885), A. Schaube, "Zur entstehungsgeschichte
der ständigen gesandtschaften" (1889), de
Maulde-la-Clavière, "La diplomatie au temps de
Machiavel" (1892—93),
E. Hildebrand, "Den svenska diplomatiens organisation
i Tyskland under 1600-talet" ("Hist. tidskr.",
1884), Th. Westrin, "Några iakttagelser angående
franskan såsom diplomatiens språk" (därst.
1900), A. de Wicquefort, "L’ambassadeur et ses
fonctions" (1680—81), Ch. Calvo, "Dictionnaire de
droit international" (1885) och "Le droit
international théorique et pratique" (4:e uppl.,
6 bd 1887—96), F. v. Liszt, "Das völkerrecht" (2:a uppl.
1902), samt Hill, "A history of diplomacy in
the international development of Europe" (I,
1906); en förträfflig källa för kännedomen
om den tongifvande franska diplomatien
från Mazarin till den stora revolutionen är
"Recueil des instructions données aux ambassadeurs
et ministres de France" (publicerad sedan 1883 på
föranstaltande af franska utrikesdepartementet).
C. H. H.
Diplomatik (af grek. diploma, skrifvelse,
bref), Diplomvetenskap l. Urkundslära, den
historiska hjälpvetenskap, som sysselsätter sig med
undersökning af diplom l. urkunder för att afgöra
deras äkthet och fastslå, hvilka slutsatser af
rättslig eller historisk art, som kunna dragas af
dem. Diplomvetenskapen undersöker dels urkundernas
yttre — deras material, skrift (paleografi) — dels
deras innehåll — språk, uppställning, underskrifter,
datering (kronologi) och sigill (sfragistik). Ehuru
den tekniskt begränsar sig till de egentliga
urkunderna, är dess metod grundläggande för all
historisk källkritik. — Diplomvetenskapen uppstod
som en reaktion mot den hyperkritiska skepticism,
med hvilken humanisterna behandlade alla medeltidsurkunder,
helgonlegender o. d. Det ofog, som under 1600-talets
rättsstrider drefs dels med understuckna
urkunder, dels med godtycklig tolkning af de
äkta, nödvändiggjorde en mera saklig och kritisk
behandling. Den franske benediktinmunken Jean
Mabillon preciserade 1681 genom sitt berömda arbete
"De re diplomatica" för första gången de objektiva
grunderna för en vetenskaplig urkundskritik, och
han räknas därför med rätta som diplomvetenskapens
grundläggare. Hans grundsatser utfördes vidare af
den franska benediktinordens forskare ("Nouveau
traité de diplomatique", 1750—65) samt i Tyskland
af den historiska Göttingen-skolan (Gotterer och
Schönemann). Genom Frankrikes École des chartes
(se Arkiv-vetenskap) och de tyske historiker, som
från 1819 varit sysselsatta med jättepublikationen
"Monumenta Germaniæ historica", i synnerhet Sickel,
hafva dessa kritiska principer fått allt
större teoretisk fulländning och nått vidsträckt
praktisk betydelse. — Inom Sverige hafva alltsedan
Sven Lagerbrings tid diplomvetenskapens grundsatser
varit erkända, och de hafva i hufvudsak tillämpats vid
våra större urkundseditioner, i synnerhet vid "Svenskt
diplomatarium" (se Diplomatarium). Väckelse
till en fullständigt konsekvent användning af
den moderna diplomatikens metod vid urkundernas
behandling inom nordisk häfdaforskning har på
sista tiden utgått från Kr. Erslev i Köpenhamn
och H. Hjärne i Uppsala. — Jfr H. Bresslau,
"Handbuch der urkundenlehre" (I, 1889), Fr. Leist,
"Urkundenlehre" (2:a uppl. 1893), samt öfversikterna
hos Ch. V. Langlois och Ch. Seignobos, "Introduction
aux études historiques" (1897), E. Bernheim, "Lehrbuch
der historischen methode" (3:e och 4:e uppl. 1903),
och Kr. Erslev, "Grundsætninger for historisk
kildekritik" (1892).
C. H. H.
Diplomatisk. 1. Som har afseende på diplomatik (se d. o.); noggrann,
samvetsgrant utförd, i minsta detalj kontrollerad
("diplomatisk noggrannhet"). — 2. Som har afseende
på diplomati (se d. o.); smidig, bakslug.
Diplomatisk agent. 1. Allmän beteckning för medlemmar
af diplomatiska kåren. — 2. Stundom och särskildt
vid förbindelser med utomeuropeiska stater förlänas
formligen åt konsulattjänstemän karaktären af
diplomatiska agenter, hvarigenom de räknas som
medlemmar af diplomatiska kåren och kunna vid
underhandlingar företräda sin regering. Jfr Diplomati.
Diplomatiska kåren (fr. corps diplomatique),
benämning på samtliga de utländska sändebud, som
äro ackrediterade vid ett hof (i dagligt tal äfven
legationernas sekreterare och attachéer). Som
korporation uppträder denna kår vid kröningar,
hoffester, gratulationer o. s. v. samt har därvid
merendels till förman (fr. doyen) det sändebud af
högsta där företrädda rangklassen, som längst varit
ackrediteradt vid det hof, där kåren representerar
sina regeringar. I katolska stater fungerar vanligen
påfvens sändebud som förman.
Diplomvetenskap. Se Diplomatik.
Diplopi (fr. diplopie, af grek. diploos,
dubbel, och ops, öga), Dubbelseende, patol.,
ett sjukligt tillstånd, hvarunder föremålen synas
dubbla. Vanligen beror dubbelseendet därpå, att
ögonaxlarnas riktning blifvit rubbad, så att bilderna
af föremålen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
