Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dipleidoskop - Dipleurisk - Diplodocus - Diploe - Diplograptus M'Coy, paleont. Se Graptoliter - Diploidion (grek. af diplos, dubbel) Se Dräkt - Diplokaulisk - Diploklamydeisk - Diplokocker - Diplom - Diplomat - Diplomatarium
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Dessa båda bilder sammanfalla vid själfva
meridianpassagen, hvarigenom kulminationsögonblicket
med ganska stor noggrannhet kan iakttagas.
Rh.
Dipleurisk (af grek. di, dubbelt, och pleura, sida,
refben), bot. Se Kambium.
Diplodocus Marsh., paleont., fossilt ödlesläkte,
hörande till Dinosauria, från Nord-Amerikas
jurasystem. Kroppens längd är 12—16 m.; hufvudet
liknar ett hästhufvud, med ögonhålorna liggande
långt tillbaka midt öfver käkleden. Diplodocus är
nära besläktad med Brontosaurus och Atlantosaurus.
A. Hng.
Diploe (grek., af diploos, dubbel), anat., svampaktig
väfnad i det inre af platta ben.
Diplograptus M’Coy, paleont. Se Graptoliter.
Diploidion (grek., af diploos, dubbel). Se Dräkt.
Diplokaulisk (af grek. diploos, dubbel, och kaulos,
stängel, skaft), bot. Se Skottbyggnad.
Diploklamydeisk, bot. Se Homoioklamydeisk.
Diplokocker, bot., en form af bakterier. Se
Bakteriologi.
Diplom [-åm, grek. diploma, något hopviket,
bref, af diploos, dubbel], ursprungligen en af två
sammanbundna taflor bestående skrifvelse, betecknade i
Rom under republikens sista tid och under kejsardömet
de af kejsaren eller någon högre ämbetsman utfärdade
urkunder, hvarigenom enskilda personer fingo
sig tillerkända fördelar och ynnestbevis. Under
medeltiden hade ordet ej denna betydelse; i stället
användes charta, pagina, literæ, epistola. Mabillon
i sitt berömda verk "De re diplomatica" (1681)
återinförde ordet såsom term för alla offentliga
handlingar från medeltiden. I den moderna tyska
diplomvetenskapen har det emellertid utträngts af
termen "urkunde". I dagligt tal förstås med diplom
urkunder, hvarigenom furstar eller institutioner
utdela utmärkelser, t. ex. adlig värdighet
(adelsdiplom), hedersborgarrätt, akademisk grad
(doktorsdiplom), ledamotskap i ett lärdt eller vittert
samfund o. d. Vid utställningar tilldelas s. k. diplom
på l. för (grand prix, guld- och silfver-)medalj åt
pristagare, som sedan, om han vill, kan låta åt sig
utföra den officiella medaljen. Diplomet är alltså
ett officiellt intyg om, att vederbörande utställare
tillerkänts rättighet till ett visst pris.
Diplomat, person, som har till uppgift att handhafva
underhandlingar med främmande stater; sändebud vid
ett utländskt hof; medlem af diplomatiska kåren. Jfr
Diplom, Diplomati och Diplomatiska kåren.
Diplomatarium, lat. (se Diplom), är ett i senare tid
ofta användt namn på en handskrifven eller tryckt
samling äldre handlingar, i synnerhet medeltidsdiplom
eller urkunder rörande ett visst landområde, en viss
ort, institution e. d. Redan tidigt hade kyrkor
och kloster sina kopieböcker, i hvilka viktiga
åtkomsthandlingar, privilegier, påbud och beslut
m. m. d. infördes (jfr Registrum och Registratur),
och efter hand kommo sådana att begagnas jämväl
af regeringarna, borgerliga korporationer äfvensom
enskilda. Det dröjde naturligtvis längre, innan man
fick blicken öppen för den rikedom på historiska
upplysningar, som
de äldre urkunderna innehålla, och i historiskt
intresse började bilda afskriftssamlingar
(diplomatarier). Utmärkande för vår tid alltsedan
1800-talet är den på samma gång nitiska och kritiskt
omsorgsfulla verksamhet, hvarmed man i de flesta
europeiska länder sökt göra medeltidens urkunder
tillgängliga genom att utgifva dem i tryck. Bland
dem, som i Sverige tidigast insågo dessa urkunders
historiska värde, var biskop Hans Brask. Viktiga
afskriftssamlingar bildades sedermera under
1500-talets lopp af en Erik Sparre, en Hogenskild
Bielke m. fl. Våra första egentliga handskrifna
diplomatarier förskrifva sig från senare hälften af
17:e årh. och äro ett bland de många bevisen på det
lifliga intresse, hvarmed fäderneslandets historia då
omfattades. Arrhenius-Örnhiälms afskrifter af kyrkliga
handlingar och påfvebullor (14 band), Peringskiölds
"Bullarium" och stora "diplomatiska" samling af
konungabref, hans "Pietas arctoa", eller afskrifter
af testamenten och gåfvobref m. m., och Hadorphs
ofullbordade afskriftssamlingar äro ännu i dag af
vikt såsom fullständigande och i viss mån ersättande
Riksarkivets stora samling af originalurkunder
från medeltiden. Äfven E. Benzelius d. y. gjorde
samlingar till ett kyrkligt diplomatarium, och
längre fram på 1700-talet påbörjade N. R. Brocman ett
"Opus diplomaticum Sueciæ", som han ämnade utgifva,
men aldrig hann fullborda. S. Lagerbring framhöll
vid samma tid mer än en gång nödvändigheten af att
utgifva ett svenskt "Corpus diplomaticum". Hans
planer upptogos och utvecklades något senare af
K. G. Nordin och E. M. Fant. Den senare framlade
redan 1778 i "Stockholms lärda tidningar" en stort
tilltagen plan för utgifvandet af källskrifter
till Sveriges historia, omfattande icke endast ett
diplomatarium, utan äfven en samling af den svenska
medeltidens historiska anteckningar och krönikor,
och i flera småskrifter gjorde han förarbeten
för en samling af förstnämnda slag. Nordin fick
1781 tjänstledighet från sin lektorsbefattning i
Härnösand för att uteslutande arbeta på ett sådant
"Corpus diplomaticum", omfattande både urkunder och
historiska skrifter; men han rycktes snart af andra
göromål bort från denna sysselsättning. Den senare
delen af planen började omsider förverkligas i det
af Fant (1818) utgifna första bandet af "Scriptores
rerum svecicarum medii ævi"; med den förra fick det
tillsvidare anstå. Slutligen lyckades J. G. Liljegren
intressera några häfdaforskningens vänner,
bl. a. G. V. af Tibell, J. Adlerbeth, Kl. Livijn
och L. F. Rääf, för utgifvandet af en fullständig,
kronologiskt ordnad samling af medeltidsurkunder
rörande Sverige. 1829 kunde han utgifva första bandet
af Svenskt diplomatarium, ett verk, som alltifrån
sin början visat sig vara af oskattbart värde för
kännedomen om Sveriges äldre historia, odling och
språk. Liljegren utgaf äfven andra bandet. Efter
hans död öfvertogs arbetet af B. E. Hildebrand,
som år 1865 hade utgifvit banden 3—5 och hunnit till
och med 1347. Sedermera öfvergick utgifningen till
Riksarkivet, som för ifrågavarande ändamål erhöll
en donation af grefve K. E. L. V. Posse, och 1875
påbörjades en ny serie, från 1401, under redaktion
af K. Silfverstolpe, som framförts t. o. m. 1420,
där den torde komma att stanna,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
