Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dionysios - Dionysios Areopagita - Dionysios Periegetes - Dionysisk - Dionysiska tiderdkningen - Dionysius, hdrskare i Syrakusa. Se Dionysios - Dionysius - Dionysius, Peter - Dionysius af Tellmahr, syrisk historiker. Se Syriska speket och kulturen - Dionysius Alexandrinus - Dionysius den lille
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
störtades ånyo af Timoleon, hvilken på syrakusanernas
böner om hjälp blifvit ditsänd från Korint. Till
denna stad fördes nu D. och fortsatte där en tid
bortåt sitt utsväfvande lefnadssätt. Uppdiktad är
förmodligen berättelsen, att han på gamla dagar måst
förvärfva sitt uppehälle genom skolundervisning.
A. M. A.
Dionysios (grek. Διονύσιος, lat. Dionysius), från
Halikarnassos, grekisk retor och historieskrifvare,
anlände omkr. 30 f. Kr. till Rom, hvarest han
tillbragte tjugutvå år, sannolikt som lärare i
retorik. Hans viktigaste arbete är Archaiologia
rhomaïke, en romersk historia i tjugu böcker, från
äldsta tider till början af de puniska krigen. Numera
finnas i behåll endast de nio första böckerna samt
största delen af 10:e och 11:e (till 440 f. Kr.) och
af de öfriga några fragment. Detta arbete utgör
en af de förnämsta källorna för kännedomen om
Roms äldre författning och historia. Därjämte
lämnas där en framställning af likheten och
släktskapen mellan romarna och grekerna, hvarvid
de romerska statsinstitutionernas förträfflighet
framhålles. D. hade till sitt förfogande goda källor,
men hans uppfattning af händelsernas sammanhang och
betydelse var ingalunda säker, och de historiska fakta
hafva för honom betydelse hufvudsakligen såsom stoff
för en retoriskt utsmyckad framställning.
Dionysios Areopagita (grek. Διονύσιος ὁ’Αϱεοπαγίτης),
medlem af den berömda areopagen
i Aten, blef (enligt Apg. 17: 34) genom aposteln
Paulus vunnen för kristendomen samt var, enligt
traditionen, den förste biskopen i Aten, där han,
enligt Eusebios, led martyrdöden. I Frankrike åter
identifierades han med Frankrikes skyddshelgon
Dionysius, som vid midten af 3:e årh. skulle ha
grundat en församling i Paris. Honom tillskrefvos
åtskilliga, bevisligen först i 5:e årh. uppkomna,
skrifter af panteistisk-mystiskt innehåll (de
s. k. Pseudo-Dionysios Areopagitas skrifter), genom
hvilka neoplatonismen silades in i den grekiska
kyrkan; deras framställning af religionens mysteriösa
handlingar blef den systematiska grunden för den
orientaliska kristendomens ödesdigra omgestaltning
till mysteriekult. Skrifterna gåfvo ock näring
åt den kontemplativt mystiska riktning, som i
början af medeltiden vann ej få anhängare äfven i
västerlandet. De öfversattes i 9:e årh. på latin
af Johannes Scotus Erigena, på uppdrag af Karl den
skallige. Så höll den neoplatonska mystiken sitt
intåg äfven i den romersk-katolska kyrkan. Bl. a. har
dess store "doktor", Tomas från Aquino, i betydlig
grad öst ur dessa skrifter. — Deras efter-apostoliska
ursprung bevisades först genom maurinerna (se d. o.).
Hj. H—t.
Dionysios Periegetes (grek. Διονύσιος Πεϱιηγητής),
grekisk geograf i 3:e (eller början af 4:e)
årh. e. Kr., skref under titeln Periegesis en ännu
befintlig geografisk lärodikt på hexametrar, i ett
för sin tid ovanligt rent och flytande språk. Denna
dikt kommenterades af Eustathios och öfversattes
till latinsk vers af Avienus och Priscianus. Den
har utgifvits af bl. a. Passow (1825) och Bernhardy
(1828).
Dionysisk (grek. dionysios, dionysiakos), som är
utmärkande för guden Dionysos eller Dionysos-festerna;
orgiastisk, dityrambisk; beteckning på konstverk
(i synnerhet tondikter), som fängsla mindre
genom ren skönhet i formen än genom ett öfverskott
af mäktighet i innehållets uttryckande, vare
sig detta yttrar sig som öfversvallande jubel
eller som tragisk smärta. I denna betydelse har
termen fixerats hufvudsakligen genom Nietzsche
(i "Die geburt der tragödie"), och såsom
dess motsats ställer han det "apolliniska".
E. F—t.
Dionysiska tidräkningen. Se Dionysius den lille,
Kristi födelse och Kronologi.
Dionysius, härskare i Syrakusa. Se Dionysios.
Dionysius, biskop i Rom 259—268, försvarade den
västerländska kristologien mot både monarkianerna
och Dionysius Alexandrinus (se d. o.).
Dionysius, port. Diniz, kallad den vise, konung
af Portugal, son af Alfons III och Beatrix af
Kastilien, föddes 1261, besteg tronen 1279 och afled
1325. Hans djärfva uppträdande mot hierarkien
ådrog honom bannlysning och riket interdikt; men
han häfdade kronans maktställning, då han i 1289 års
konkordat lyckades inskränka de andliges åtkomsträtt
till jordegendom. Till Portugals senare makt och
välmåga lade D. grunden genom att uppmuntra handel
(handelsfördrag med England, 1308), åkerbruk, skön
konst och vetenskap (grundläggandet af ett universitet
i Lissabon omkr. 1290, hvilket han 1308 flyttade till
Coimbra) samt genom att medgifva städernas borgerskap
större kommunal frihet. Under sina sista regeringsår
låg han i krig med sin äldste son, Alfons, hvilken
ansåg sig tillbakasatt för sin halfbroder Sanchez,
D:s naturlige son.
Dionysius, Peter, slotts- och fästningsbyggare,
ledde från 1581 iståndsättandet af Nyköpings
slott. 1594 bad konung Sigismund hertig Karl att på
en tid få låna D., som skulle göra en "Trycke-konst"
åt konungen. 1601—04 ledde D. befästningsarbetena
å Kalmar slott. D. synes hafva dött 1604, ty då
efterträddes han såsom byggmästare på Nyköpings slott
af sin mågs broder Willem Gillisson (De Besche).
L. W:son M.
Dionysius af Tellmahr, syrisk historiker. Se Syriska
språket och litteraturen.
Dionysius Alexandrinus (D. den store), den mest
framstående af Origenes’ lärjungar, blef 232
e. Kr. föreståndare för kateketskolan i Alexandria och
248 biskop i samma stad. Han fördrefs flera gånger
under förföljelserna mot de kristne på Decius’ och
Valerianus’ tid. Död 264. D. var en fin exeget och
frånkände bl. a. aposteln Johannes författarskapet
till apokalypsen (uppenbarelseboken). Han bekämpade
energiskt sabellianismen, men betonade i stället
för starkt den origenistiska kristologien och fick
under påtryckning af Dionysius i Rom modifiera sin
ståndpunkt. Så förbereddes Nicænum och dogmen om
Kristi väsensenhet med Fadern.
Hj. H—t.
Dionysius den lille (D. exiguus), f. i Skytien,
lefde från omkr. 500 som munk i Rom, där han dog
före 544. Efter honom uppkallades den Dionysiska
tidräkningen (se Kronologi), hvilken alltifrån 8:e
årh. användts inom de kristna kyrkorna. Större
märkvärdighet har D. såsom samlare af de
s. k. apostoliska canones, konsiliebesluten och
de romerske biskoparnas ämbetsskrifvelser, hvilka
under namn af dekretal vunnit stort anseende. D. var,
enligt sin vän Cassiodorus, en god latinsk stilist
och grundlig kännare af grekiska språket.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
