Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Diogenes Laertius - Diogenes pokal. Se Hand - Diogenes Romanos, bysantinsk kejsare. Se Romanos - Diognetus - Dioik - Diokles - Diokletianus. Se Diocletianus - Diolkos - Diomatherium - Diomedea, zool. Se Albatross - Diomedes - Diomedesvarna - Diomediska varna. Se Diomedesvarna - Dion - Dionaea
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skolans tankegång och läror. Jfr Nietzsche, "Beiträge
zur quellenkunde des Laërtius D." (1870).
L. H. Å.
Diogenes’ pokal. Se Hand.
Diogenes Romanos, bysantinsk kejsare. Se Romanos.
Diognetus. Författaren af "brefvet till D." har
förut räknats till de s. k. apostoliske fäderna, men
numera förlägges brefvet af de fleste forskare till
3:e årh. Måhända tillhör det den rad af apologier,
som under den stora fredens tid för kyrkan (205—249)
sökte försona kristendomen med romerska rikets
hednisk-retoriska skolbildning. Apologien, som är
känd först genom en handskrift från 13:e årh. och har
form af ett bref, är ock starkt retorisk, men utmärkt
genom för sin tid ovanligt evangeliska tankar. Dess
värde har varit öfverskattadt.
Hj. H—t.
Dioik (grek. dioikos, af di, dubbelt, och oikos,
hem), bot., tillhörande klassen Diœcia (se
d. o.) i Linnés sexualsystem. Jfr Dikliner.
Diokles (grek. Διοϰλῆς). 1. En syrakusan,
som orsakade den grymma behandlingen af de vid
den misslyckade expeditionen till Sicilien (413
f. Kr.) tillfångatagne atenarna. Han grundade den
demokratiska författningen i Syrakusa, enligt
hvilken ämbetsmännen skulle tillsättas genom
lottkastning (412). D. var befälhafvare i en
ogynnsam strid med kartagerna (409); strax därpå
blef han landsförvisad. — 2. Framstående läkare
och medicinsk författare i Aten i 4:e årh. f. Kr.,
"den andre Hippokrates". Han antog med Empedokles
fyra grundelement, eld, vatten, luft, jord; af
det riktiga förhållandet mellan dem, resp. mellan
motsvarande krafter (värme, fukt, köld och torrhet),
beror kroppens välbefinnande. På embryologien,
patologiens och utvecklingslärans område anställde
D. undersökningar, delvis grundade på dissektioner af
djur. D:s dietiska och hygieniska föreskrifter, delvis
förträffliga, afse bl. a. det riktiga förhållandet
mellan rörelse och näring med hänsyn till olika
kroppskonstitution, årstider m. m. Slutligen är
D. farmakodynamiker, den förste, som beskrifvit
medicinalväxter och deras inflytande på kroppen. Se
Sprengel, "Geschichte der arzneikunde" (I: 463 ff.).
Diokletianus. Se Diocletianus.
Diolkos, grek. (af dia, genom, och helkein,
draga), "genomdragning", en väg öfver näset vid
Korint. Se Korintiska näset.
Diomatherium, paleont., ett af de äldsta och lägst
organiserade af alla däggdjur. I själfva verket har
ock tvifvel uttalats rörande dess och en närstående,
samtidig forms (Microconodon) däggdjursnatur, och
dessa bägge djurs tandsystem är så kräldjursartadt,
att de hänförts till en från andra däggdjur skild
grupp, Protodonta, som lefvat i North Carolina
under triasperioden. Hittills äro endast underkäkar
kända; det finnes 3 framtänder, 1 hörntand och 10
kindtänder, hvilkas kronor äro försedda med blott
svaga sidospetsar och å hvilka rotens delning är blott
antydd.
L—e.
Diomedea, zool. Se Albatross.
Diomedes (grek. Διομήδης), grek. myt. 1. En son
af Ares och Kyrene samt konung öfver bistonerna i
Tracien. Han var i besittning af vilda hästar, hvilka
han fodrade med människokött. Dessa bortröfvades af
Herakles, hvilken dödade D. eller, enligt en sägen,
lät honom uppätas af sina egna hästar.
2. En son af Tydeus, blef efter sin morfader,
Adrastos, konung i Argos. Han deltog först i
epigonernas fälttåg mot Tebe och sedermera i det
trojanska kriget, bland hvars främste hjältar han
var. Vid alla tillfällen ådagalade D. en lysande
tapperhet. Understödd af Athena, vågade han i
striden angripa och såra själfva gudarna (Ares och
Afrodite). Endast Zeus’ egen ljungeld mäktade drifva
honom tillbaka. I sällskap med Odysseus utförde han
flera bragder, hvilka kräfde på en gång djärfhet
och förslagenhet. D. var äfven med bland de i
den trojanska trähästen inneslutne hjältarna. Vid
återkomsten till Argos fann han sig sviken af sin
gemål, Aigialeia, och drog då först till Etolien
och sedan till Daunia (Apulien), i södra Italien,
där han förmälde sig med en dotter till konung
Daunos. Enligt en sägen lär han under vistelsen på en
af de s. k. Diomediska öarna i Adriatiska hafvet hafva
plötsligt försvunnit. Af italerna dyrkades han såsom
halfgud och grundläggare af flera städer.
A. M. A.
Diomedesöarna. 1. Diomediska öarna (lat. Insulæ
Diomedeæ) kallades i forntiden den ögrupp i
Adriatiska hafvet, som nu benämnes Tremitiöarna
(se d. o.). — 2. Grupp af tre små öar i Berings sund.
Diomediska öarna. Se Diomedesöarna.
Dion (grek. Δίων), en förnäm syrakusan, föddes
omkr. 410 f. Kr. och var nära befryndad med Dionysios
d. ä., hos hvilken han stod i högt anseende. När
han efter Dionysios’ död sökte bereda den platonska
filosofien, som han själf ifrigt omfattade, inflytande
hos Dionysios d. y., måste han (366), till följd af
lismande hofmäns förtal, gå i landsflykt och begaf
sig då till Grekland, där han öfverallt mottogs med
stor uppmärksamhet. Ryktet om att Dionysios indragit
hans gods och tvungit hans maka till giftermål med en
af härskarens gunstlingar förmådde honom slutligen att
återvända. Med 800 man landade han (357) vid Syrakusa,
som frivilligt öppnade sina portar, och Dionysios
måste med sina skatter fly till Italien, ehuru borgens
besättning var honom trogen. Emellertid hade D. råkat
i misstanke för att själf eftersträfva envåldsmakten
och, då han såg sig undanträngd af folkpartiets
ledare, den ränkfulle Herakleides, dragit sig undan
till Leontinoi. Han blef dock snart återkallad, och
sedan han lyckats intaga borgen, egnade han sig åt
författningens reformerande. Den stränghet och det
aristokratiska sinnelag, som han därvid ådagalade,
skaffade honom många fiender, och hans mest betrodde
anhängare, atenaren Kallippos, ställde sig i spetsen
för en sammansvärjning och lät mörda honom (353
l. 354). D:s lefnadsöden äro skildrade af Plutarchos
och Cornelius Nepos.
A. M. A.
Dionæa L., bot., växtsläkte af fam. Droseraceæ. Dit
hör blott en enda art: D. muscipula L.,
flugfällan. Denna märkliga växt har — i likhet med
sina släktingar, de hos oss växande Drosera-arterna,
om hvilka dess utseende påminner — förmågan att med
sina blad fånga insekter, hvilka den sedan smälter
och insuger såsom näringsämne. Flugfällan, som växer
i Carolinas och Floridas sumptrakter, är en omkr. 1,5
dm. hög ört, med bladen sittande i rosett vid basen
af en stängel och med en kvast af hvita blommor i
stängelns spets. Hvarje blad består af ett bredt,
vingadt skaft samt en rundad, i spetsen och vid
basen inskuren skifva. Längs dennas midt går en grof
medelnerv. Skifvans kant är besatt med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
