Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dietrichson - Dietrichstein
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
resa till Italien, från hvilken han först 1865
återkom till Uppsala. Redan följande år anställdes
han emellertid som amanuens vid Nationalmuseum i
Stockholm, en befattning, som han innehade till
1873. 1868 kallades han till lärare i konsthistoria
vid Akademien för de fria konsterna (från 1869
med titel af e. o. professor) och utöfvade både
på detta område och som populär föreläsare ett
betydande inflytande för väckande af allmänhetens
konstintresse. Under sin vistelse i Stockholm var
D. tillika 1870—73 e. o. öfverlärare, i konstens
tillämpning på industrien, vid Slöjdskolan, och
såsom ordförande i Svenska slöjdföreningens utskott
för konstindustri deltog han 1872 i grundandet af
denna förenings konstindustrimuseum. 1868—69 var
han prinsessan Lovisas lärare i danska språket och
litteraturhistoria. Men därjämte utöfvade D. en
icke ringa skriftställarverksamhet på svenska
språket. Redan i 1860-talets början hade han verkat
såsom ord. litteraturanmälare i "Aftonbladet" och han
fortsatte att i tidningar och tidskrifter popularisera
sin vetenskap — han hade allt mera dragits öfver
till konsthistorien —, liksom han utgaf en populär
estetik och konsthistoria under titeln Det skönas
verld. Han utgaf ock 1875—76 "Tidskrift för bildande
konst och konstindustri". Men därjämte försökte han
sig äfven som dramatisk författare, och två hans
stycken uppfördes med icke ringa framgång. Det
kan sägas, att D. var en af de mest framträdande
litterära krafterna i vår estetiska och litterära
värld omkr. 1870, liksom han utan tvifvel var en af
de ypperste föreläsare, som här verkat. Med Viktor
Rydberg, som han stått nära, råkade han år 1873
i en ganska häftig strid, som med ursprung i en
tvist om en bagatellfråga kom att beröra själfva
D:s försök att popularisera Vischers estetik. 1875
kallades D. till e. o. professor i konsthistoria vid
Kristiania universitet, där sedan dess hans verksamhet
varit förlagd. Vid sin flyttning från Stockholm fick
D. emottaga många bevis på välvilja och tacksamhet
för hvad han uträttat i Sverige. 1876—77 var han
ordförande i de kommittéer, hvilka ombesörjde
upprättandet af ett norskt konstindustrimuseum
och en norsk kopparstickssamling. 1877 blef han
filos. hedersdoktor i Uppsala. Han har ock hedrats
med ledamotskap i flera vittra och lärda samfund:
Vet. o. vitt. samh. i Göteborg 1869, Akad. f. de fria
konst. 1882 (hedersled.), Vet. soc. i Uppsala 1895,
Vitt. hist. o. ant. akad. 1903 (hedersled.). D. har
gjort många och vidsträckta resor i utlandet. Så
vistades han 1862—65 i Rom, där han tjänstgjorde som
svensk-norsk konsulatsekreterare och bibliotekarie
vid skandinaviska biblioteket, och 1869—70 företog
han åter en längre resa, bl. a. till Grekland,
Sicilien och Mindre Asien. 1878 var han juryman
för måleriafdelningen vid världsutställningen
i Paris. D. har med mycken kraft verkat för
de nordiska akademiska möten, som höllos 1896,
1899 och 1902, men som nu afstannat på grund af de
politiska förhållandena. D. har utöfvat en omfattande
författarverksamhet dels af populär, dels, i synnerhet
under senare tiden, af rent vetenskaplig art. Utom
en mängd tidnings- och tidskriftsuppsatser har han
offentliggjort Olaf Liljekrands (1857, en poetisk
berättelse), Samfundsviser og sange (1859, under
pseud. Jörgen Latiner), Læredigtet i Nordens poetiske
literatur (1860), Indledning i studiet af
Danmarks literatur (s. å.), Den bildende kunst i dens
historiske forhold til religionsformerne (1862),
Indledning i studiet af Sveriges literatur (s. å.),
Johan Ludvig Runeberg. Ett skaldeporträtt (1864),
Omrids af den norske poesis historie (1866—69),
Det skönas verld (I. "Populär estetik", 1867—71, 2:a
uppl. 1873; II. "De bildande konsternas historia",
1879), skådespelen Madonnas billede (1868; aldrig
utgifven; gifven i öfv. af Edv. Bäckström i Stockholm
1870) och En arbetare (1872, också på norska och
tyska), Från min vandringstid (I. "Hesperiska
nätter. Bilder från söder och nord";
II o. III. "På studieresor. Albumblad och
anteckningar"; 1873—75), skådespelet Karl Folkunge
(1874), Den norske træskjærerkunst (1878), Adolph
Tidemand, hans liv og hans værker (1878—79),
Kivle-slaatten. Et polemisk digt (2 uppl.
1879), Christusbilledet (1880), Michelagniolo (s.
å.), Antinoos (1884), Fra kunstens verden (1885;
en samling kritiska studier och föredrag), Mode og
dragtreform (1887; "Moderna och drägtreformen",
s. å.), De norske stavkirker (1891—92), planschverket
Die holzbaukunst Norwegens (tills. med arkitekten
H. Munthe, 1893), en själfbiografi från ungdomstiden,
Svundne tider (I—III; 1896, 1899, 1901; de två senare
delarna i svensk öfv. "En norrmans minnen från
Sverige", 1901—02), Omrids af den kirkelige
kunstarkæologi (1902) och Monumenta orcadica.
Nordmændene paa Orknöerne og deres efterladte
mindesmærker (1906).
K. W—g.
2. Johanne Mathilde D., född Bonnevie, den förres
hustru sedan 1862, målarinna, f.
12 juli 1837 i Kristiania, studerade 1857—61
i Düsseldorf under historiemålaren O.
Mengelberg, vistades 1862—65 i Rom, genomgick
1866—69 Akad. för de fria konsterna i Stockholm
och var därefter sin man följaktig på hans resa
till sydöstra Europa och Asien. 1875—77 vistades
hon i München och studerade hos Defregger, och
1878 besökte hon Paris. Bland hennes arbeten
märkas särskildt En bildad tjänstflicka (1872),
Mästarens dotter (1877), Bikten (s. å., i Drammen),
Rökande gossar (s. å., i Bergen) och Porträtt
af Lorentz Dietrichson (1884).
Dietrichstein [dīt-], tysk furstlig ätt,
som härstammar från Kärnthen och eger stora
besittningar inom den österrikiska monarkien. Som
släktens stamfader namnes en viss Reingart, hvilken
dog 1004. En gren af ätten fick 1684 riksfurstlig
värdighet och utslocknade 1825. En annan gren,
D-Nikolsburg, upphöjdes 1624 i furstligt stånd
och utgick på svärdssidan 1864 med Moritz von D.,
f. 1775, som en tid var hertigens af Reichstadt
uppfostrare. Furstetiteln och godsen öfvergingo
1869 till Moritz’ brors måg, grefve Alexander
Mensdorff-Pouilly (se d. o.). Ättens märkligaste
medlem är kardinalen Franz von D.-Nikolsburg,
f. 1570, d. 1636. Såsom biskop i Olmütz (fr. 1600)
och ståthållare i Mähren (1621—36) motarbetade
han religionsfriheten och undertryckte fullkomligt
protestantismen i Mähren, sedan densamma genom slaget
på Hvita berget (1620) dukat under i Böhmen. För
denna handling upphöjdes han i furstligt stånd
(1624). När svenskarna 1642 eröfrade Olmütz, föll
hans bibliotek, som var mycket stort, i deras händer
och fördes sedan till Stockholm, där största delen
af detsamma införlifvades
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
