Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dieffenbachia - Diegeo Garcia - Diego Rodriguez - Diego Suarez - Diel, August Friedrich Adrian - Dielde-pulka. Se Ackja - Dielektricitetskonstant - Dielektrisk - Dielektrisk hysteresis - Dielmann, Jakob Fürchtegott - Dielytra, bot. Se Diclytra - Diemar, Ernst Hartmann
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Amerika, utmärkta af sina fläckiga eller strimmiga
blad. D. picta Schott, inhemsk i norra Brasilien, och
andra arter odlas allmänt i talrika varieteter såsom
präktiga prydnadsväxter för växthus och boningsrum.
G. L—m.
Diego Garcia, den största bland Chagosöarna
(se d. o.).
Diego Rodriguez [-drīges], en af Mascarenhasöarna. Se
Rodriguez.
Diego Suarez (Antomboka), vik vid norra spetsen
af Madagaskar, sträcker sig på östra sidan af den
med Kap Amber slutande halfön genom ett smalt,
men djupt inlopp långt in i landet och bildar en
stor, väl skyddad bassäng, som skulle kunna upptaga
en hel flotta. Området omkring viken togs 1885 i
besittning af Frankrike och står jämte Nossi-Bé
och S:te-Marie-de-Madagascar sedan 1888 under den i
hamnplatsen Antsirane residerande guvernören. Orten
hade 1893 3,490 inv. (däribland 1,173 soldater),
en europeisk och en madagassisk skola.
Diel [dīl], August Friedrich Adrian, tysk
pomolog, f. 1756, d. 1839, var i åtskilliga
år brunnsläkare i Ems. De mest framstående af
hans arbeten, som ännu åtnjuta högt anseende,
äro Versuch einer systematischen beschreibung in
Deutschland vorhandener obstsorten (1799—1832)
och Systematisches verzeichnis der vorzüglichsten
in Deutschland vorhandenen obstsorten (1818—33).
(C. G. D.)
Dielde-pulka. Se Ackja.
Dielektricitetskonstant l. Specifik
induktionskoefficient, fys. Om man har en laddad
kropp A och till denna närmar en annan ledande kropp
B, så eger en elektrisk fördelning rum på denna,
och om B sättes i ledande förbindelse med jorden,
stannar den ena sorten af elektricitet (motsatt
den, som finnes på A) kvar. Detta fenomen kallas
elektrisk induktion (se Induktion). Om nu de
elektriska krafterna berodde endast på de elektriska
massornas storlek och afstånd från hvarandra, borde
den på kroppen B inducerade elektricitetsmängden vara
oberoende af naturen hos det ämne, som befinner sig
mellan A och B. Detta fann emellertid Faraday ej vara
fallet. Så till exempel blir elektricitetsmängden
på B nära fyra gånger så stor, om mellanrummet
mellan A och B är fylldt af svafvel, som om det
innehåller endast luft. På denna grund förkastade
Faraday den gamla elektricitetsläran, enligt hvilken
de elektriska krafterna verka på afstånd, och antog
i stället att de verka från molekyl till molekyl,
en åsikt som sedermera utvecklats af Maxwell
och numera är rådande. Faraday införde begreppet
dielektricitetskonstant hos ett ämne — det mellan A
och B liggande oledande mediet kallades dielektriskt
—, hvilket anger förhållandet mellan den laddning
kroppen B antar för detta ämne såsom mellanlager
mellan A och B och den, som B erhåller, då mellan
A och B är tomrum. Dielektricitetskonstanten
för svafvel är således nära fyra gånger större
än för luft. Gasernas dielektricitetskonstanter
afvika föga från värdet 1. Maxwell visade, att
dielektricitetskonstanten bör vara proportionell
mot kvadraten på ämnets brytningsindex för
ljus. Denna lag stämmer i många fall ganska bra med
erfarenheten. Emellertid finnas undantag, exempelvis
vatten, som har värdet 78, medan kvadraten på dess
brytningsindex är endast 1,78. Liknande undantag
äro alkoholer, anilin o. s. v. Man har emellertid sökt
att förklara denna afvikelse, hvilket ledt till
synnerligen intressanta utredningar. J. J. Thomson
och Nernst visade, att ett ämnes förmåga att
elektrolytiskt dissociera uti ämnet lösta
elektrolyter i allmänhet växer samtidigt med
ämnets dielektricitetskonstant. Därför intager
vatten (vätesuperoxid och ammoniak) en extrem
ställning i dessa båda afseenden. Därefter komma
alkoholerna o. s. v. samt sist goda isolerande ämnen
såsom svafvel, paraffin och bensol samt gaserna.
S. A—s.
Dielektrisk (af grek. dia, genom, och elektrisk,)
fys., säges en kropp vara, som eger förmågan att
genomsläppa elektriska kraftlinjer (Faraday),
d. v. s. inom hvilken elektriska krafter kunna
förefinnas, utan att elektriska strömmar därigenom
uppkomma. För detta fordras och är tillräckligt, att
kroppen skall vara oledare (se Elektricitet). Faraday
tänkte sig, att oledarna bestå af molekyler med
förmåga att leda elektriciteten skilda af isolerande
mellanrum. Den enda verkan, som fri elektricitet kan
åstadkomma på en sådan kropp, är att inom hvarje
molekyl skilja de elektriska fluida, eller gifva
molekylen elektrisk polaritet. Elektricitetens
verkan på afstånd skulle då icke vara annat än en
genom det mellanliggande mediet fortsatt molekylär
fördelning, analog med den, som man tänker sig
hos magneten. (Jfr Dielektricitetskonstant.)
L. A. F. (S. A—s.)
Dielektrisk hysteresis (af grek. hysterein, komma
efter), fys., det fenomenet, att den molekylära
omlagringen i ett dielektricum kommer i tiden
efter den elektriserande kraften. Såsom en följd af
fenomenet uppstår vid växelspänning en energiförlust
i mediet. Hysteresis har praktisk betydelse i fråga
om kablar för växelström.
Dielmann [dīl-], Jakob Fürchtegott, tysk genremålare,
f. 1809, utbildade sig i Düsseldorf och bodde sedan
i Frankfurt a. M., där han afled 1885. Han målade
idylliska scener ur folklifvet, i hvilka han alltid
lät landskapet spela en framstående roll (Hessisk
bysmed, Processionen, Bybarberaren m. fl.). Äfven
ansedd akvarellmålare.
(G—g N.)
Dielytra, bot. Se Diclytra.
Diemar [dī-], Ernst Hartmann, baron von D., tysk
diplomat och krigare, f. i Hessen 24 juni 1682,
deltog i spanska successionskriget (1701—13) och blef
öfverste 1710. Han kom i stor ynnest hos prins Fredrik
af Hessen (sedermera konung Fredrik I i Sverige),
som gjorde honom till sin generaladjutant. 1717 blef
han generalmajor. 1720 ankom han till Stockholm
för att framföra den hessiske landtgrefvens
lyckönskan till Ulrika Eleonora med anledning af
hennes tronbestigning, och 1721 ackrediterades han
som hessisk minister vid svenska hofvet. D. kom då
åter i ett intimt förhållande till konung Fredrik
och försträckte honom hela sin förmögenhet, ja mera
därtill (öfver en half mill. kr.), bl. a. för att vid
1723 års riksdag bidraga till främjandet af planerna
på konungamaktens utvidgning. Till vedergällning fick
han konungens förtroende, stundom i ganska ruskiga
saker. Han misstänktes t. ex. starkt för att hafva
i Fredriks intresse mutat vittnena i den beryktade
processen mot öfverste Stobée, som var en ifrig
anhängare af Fredriks antagonist, hertig Karl Fredrik
af Holstein. D:s inflytande hos konungen var så stort,
"att främmande ministrar hade sina
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
