Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dialog - Dialogus craturarum moralizatus - Dialypetalae - Dialys - Diamagnetisk - Diamagnetism
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
till indiernas och hebreernas fornlitteraturer,
men dialogen erhöll betydelse framför allt i den
grekiska filosofiska framställningen. Den sokratiska
dialogen är ett samtal i frågor och svar, hvarvid
den tillfrågade just genom frågornas form ledes
till att själf i sina svar utveckla de tankar, som
den frågande önskar framkalla. Platons dialoger
äro filosofiska arbeten, hvilka varit förebilden
för en mängd senare tänkare och resonörer. Bland de
mera berömda dialogförfattarna kunna nämnas greken
Lukianos, romarna Cicero och Tacitus, italienarna
Petrarca och Machiavelli, engelsmannen Berkeley,
fransmännen Fénelon och Voltaire, tyskarna Leibnitz,
Lessing, Jacobi och Schelling. Numera torde den
i allmänhet vara förvisad från vetenskapliga,
särskildt filosofiska, arbeten — Ernest Renans
"Dialogues philosophiques" (1876) och engelsmannen
Oscar Wildes estetiska "Intentions" (1891) äro
anmärkningsvärda undantag —, men används alltjämt
i skönlitteraturen. I skådespel är den dramatiska
dialogen (i inskränktare mening detsamma som
replikskiftet) väsentlig. — Utanför dramatiken äro
dialogiska arbeten icke mycket vanliga (utom såsom
politiska ströskrifter i äldre tider) eller betydande
i den svenska litteraturen. Nämnas kunna exempelvis
Fr. V. Palmblads "Dialog om romanen" i "Phosphoros",
vissa af Almquists noveller, som helt eller delvis
äro dialogiserade, P. Wikners "Naturens förbannelse",
flera af Viktor Rydbergs smärre stycken och H. F. von
Melsteds "Noveller i dialog". — I sin bästa gestalt är
dialogen individuellt karakteriserande och följer med
mer eller mindre stilisering det naturliga samtalets
uttrycksvanor. Jfr R. Hirzel, "Der dialog" (1895).
R—n B.
Dialogus (Dyalogus) creaturarum moralizatus,
"Djursamtal med moraliska utläggningar", tryckt i
Stockholm af Joh. Snell 1483 i liten kvart, är det
första fullständigt daterade (d. v. s. med utsatt
tryckort, år och tryckare försedda) tryckalster,
som framträdt i Sverige. Det är en latinsk fabelbok,
bestående af 122 dialoger, hvar och en försedd med
ett träsnitt. Hela boken innehåller 157 onumrerade
blad. Endast fem exemplar äro numera kända (ett
sjätte, som tillhört ärkebiskop C. F. Mennander,
gick förloradt i Åbo brand 1827). Det enda absolut
fullständiga exemplaret (dessutom oskuret)
tillhör numera K. biblioteket i Stockholm,
som i maj 1906 förvärfvade det ifrån Gymnasium
Josephinum i Hildesheim, där det upptäckts af
danske öfverbibliotekarien H. Lange. Äfven Uppsala
universitetsbibliotek eger ett i det närmaste
fullständigt, men mycket skuret exemplar. De tre
återstående exemplaren, alla defekta, tillhöra,
ett K. biblioteket i Köpenhamn (saknar de 12
första bladen och är hårdt skuret), ett (sedan
1883) K. biblioteket i Stockholm (utgör vid pass
en fjärdedel af den ursprungliga boken) och ett
British museum i London. Se plansch med profsida
ur D. (efter faksimileuppl., Stockholm 1883).
R. G.
Dialypetalæ (af grek. dialyein, åtskilja, och
petalon, blad), bot. Se Dicotyledoneæ.
Dialys (grek. dialysis, upplösning). 1. Kem.,
olika ämnens åtskiljande genom osmos (se d. o.). —
Dialysator, en apparat, medelst hvilken kemisk
dialys utföres. Se Diffusion. — Dialysera,
upplösa, särskilja. — Dialytisk, upplösande. —
2. Bot. Missbildning, bestående i särskiljande
af kongenitalt sammanvuxna homologa organ. Kallas äfven adesmi.
G. L—m.
Diamagnetisk, som har egenskapen att bortstötas af
en magnet. — Diamagnetisk polaritet. Se Diamagnetism.
Diamagnetism (jfr Magnetism), fys., egenskap hos
åtskilliga ämnen att frånstötas af en i närheten
befintlig stark magnetpol — således motsatsen till
hvad som eger rum, då en magnet närmas till en kropp,
som kan antaga magnetism. För att kunna uppvisa olika
ämnens diamagnetiska egenskaper behöfver man framför
allt utomordentligt kraftiga magneter. Mest lämpliga
äro sådana, som uppstå, då en stark elektrisk ström
får genomgå en trådspiral, omgifvande ett stycke
mjukt, d. v. s. rent, ohärdadt, järn, vid hvars
båda ändar starka magnetpoler uppkomma. Vanligen
använder man en s. k. hästskomagnet, å hvardera
polen försedd med armering af mjukt järn (se
fig.). De båda järnstyckena hvila på hvar sin
ände af den hästskoformigt böjda magneten och
blifva till följd däraf själfva magnetiska med
motsatta poler i a och b. Om man, emellan dessa
poler, på en fin tråd upphänger ett stycke af
ett diamagnetiskt ämne, så finner man, att det
bortstötes från båda polerna. Har man gifvit det
föremål, som undersökes, en långsträckt form och
upphängt det så, att det omkring upphängningstråden
kan vrida sig i horisontalplanet, så kommer, ifall
det är diamagnetiskt, längdriktningen att ställa sig
vinkelrätt mot den linje, som sammanbinder a och b,
hvaremot föremålet, om det är magnetiskt,
ställer sig längs linjen mellan a och b.
Man benämner den förra ställningen, som tillhör de
diamagnetiska kropparna, ekvatorial och den senare
axial. Såsom typer för de båda slag af ämnen, som
förete ofvannämnda olikhet, kan man betrakta vismut
för de diamagnetiska och järn för de magnetiska. Hos
dessa metaller framträda nämligen verkningarna
med största intensitet; men alla andra kroppar,
såväl organiska som oorganiska, förhålla sig, om de
behandlas på samma sätt, antingen såsom vismuten
eller såsom järnet, om ock deras diamagnetiska
eller magnetiska egenskaper visa sig vara ganska
olika till graden. Metaller af det förra slaget,
ordnade efter aftagande diamagnetism, äro: vismut,
antimon, zink, tenn, kadmium, natrium, kvicksilfver,
bly, silfver, koppar, guld, arsenik, uran, rhodium,
iridium och volfram; samt af det senare, efter
aftagande magnetism: järn, nickel, kobolt, mangan,
krom, cer, titan, palladium, platina och osmium.
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
