Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Desiderio de Settignano - Desiderius - Designatus - Designera - Desillusion - Desima, ö. Se Deshima - Desinfektera - Desinfektion
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
i marmorns behandling. Jämbördigt med detta D:s arbete
är tabernaklet i sakramentskapellet i S. Lorenzo, med
liffulla barnfigurer. Bland af D. utförda bröstbilder
märkas i främsta rummet den förnäma bysten af Maria
Strozzi (i marmor) i Palazzo Strozzi i Florens och
den ofta afbildade — äfven i gips ofta reproducerade
— bysten af en prinsessa af Urbino (i kalksten)
i Berlins museum.
O. G—g.
Desiderius, langobardernas siste konung. Han regerade
756—774, råkade med anledning af tvister med påfven i
krig med Karl den store samt blef af denne belägrad
i Pavia, tillfångatagen och förd till Frankrike,
där han dog. Sagan har på många sätt utsmyckat hans
historia. Jfr L. M. Hartmann, "Geschichte Italiens
im mittelalter" (II, 2; 1903). Se Langobarder.
S. F. H.*
Designatus (se Designera) kallades i det
gamla Rom en till ett ämbete vald person, som ännu
ej tillträdt detsamma.
Designera (lat. designare, af signum, tecken),
beteckna, bestämma; i förväg utse till något viktigare
ämbete eller uppdrag.
Desillusion (fr. désillusion), förlust af en
illusion. — Desillusionerad, tagen ur sin villa,
beröfvad ett fagert bländverk.
Desima, ö. Se Deshima.
Desinfektera (fr. désinfecter, af dés, ifrån, bort,
och infecter, skämma, smitta), aflägsna smittämnen,
verkställa desinfektion (se d. o.). Jfr Desinficiera.
Desinfektion (fr. désinfection, af dés, ifrån, bort,
och lat. infectio, smitta), med., aflägsnande,
undanröjande af smittämnen. Af somliga vetenskapsmän
användes ordet desinfektion endast om sådana åtgärder,
hvarigenom smittämnen dödas, af andra, troligen
flertalet, inbegripas däri äfven sådana åtgärder,
hvarigenom smittämnen mekaniskt aflägsnas från ett
smittadt föremål, äfven om smittämnet efteråt skulle
förbli vid lif. Om t. ex. en nervfeberpatients
afföringar och urin, hvilka innehålla sjukdomens
smittämne, spolas ned i en kloakledning, dödas icke
smittämnet; men genom denna åtgärd hindras människor
att komma i beröring med smittämnet. Effekten —
att undgå smittans vidare spridning — blir praktiskt
taget densamma, som om smittämnena blifvit dödade.
Sedan äldsta tider har man haft sig bekant, att vissa
sjukdomar spridas genom smitta, och lika länge har
man användt en del medel att hindra dennas spridning,
desinfektionsmedel. Redan Mose ger
anvisningar till skydd mot smittsamma sjukdomar, såsom
handtvagningar, uppbränning eller någon tids förvaring af
föremål, som äro misstänkta att sprida sjukdom. Då
farsoter i gångna tider rasade, användes ofta till
smittämnets förgörande olika slags rökningar af bostäderna,
vanligast genom antändning af svafvel; mycket i bruk
voro äfven under större delen af 1800-talet de
s. k. mineralsura rökningarna, för hvilka Berzelius
1808 lämnat noggranna föreskrifter. Äfven kalk
användes mycket till smittrening. För rening af
gång- och sängkläder begagnade man sig i stor
utsträckning af het luft. Kläderna placerades
t. ex. i en het bakugn och fingo ligga där,
till dess smittämnet efter en eller annan timme
ansågs aflifvadt. Utom het luft rekommenderades
af Medicinalstyrelsen (1873) karbolsyra, klorkalk,
järnvitriol, klorzink,
upphettning i kokande vatten, utveckling af ånga af
klor, rå träättika, svafvelsyrlighet, eau de cologne
o. d. Ett desinfektionsmedels värde uppskattades
på den tiden hufvudsakligen efter dess förmåga att
hindra uppkomsten af förruttnelse, hindra stinkande
gaser att bildas i ett ämne, t. ex. buljong. Man
fick växlande resultat i sina försök. Ett medel,
som i ett försök visat sig förträffligt, hade en
annan gång ingen verkan alls. Dylika hvarandra
motsägande resultat fingo sin fulla förklaring
genom R. Kochs undersökningar 1881. Han fann,
att olika mikroorganismers motståndskraft mot
desinfektionsmedel är mycket olika; somliga slag
kunna aflifvas genom ett medel inom en half minut,
andra motstå samma ämne under flera timmar. Först
genom Kochs och hans lärjungars arbeten blef
desinfektionsläran en vetenskap; nya metoder
utarbetades, hvarigenom desinfektionsmedlens inverkan
på mikroorganismerna kunde studeras. En stor mängd
af de gamla smittreningsmedlen utdömdes som oduglig
(svafvelrökningar, het luft m. fl.); åtskilliga visade
sig däremot synnerligen verksamma (t. ex. kokande
vatten, kalk, klorkalk). De desinfektionsmedel, som
Koch fann lämpliga för praktiken, voro strömmande
ånga, karbolsyra, sublimat, kalk och klorkalk. Bland
de desinfektionsmedel och metoder, som befunnits
vara af kraftig verkan och kommit till mera allmän
användning, märkas först och främst förbränning,
som på kortaste tid förintar hvarje lefvande väsen,
men som lämpar sig endast för värdelösa föremål, och
kokning under 1/2—1 timme. Därvid är dock af vikt,
att alla partier af föremålen under hela denna tid
uppnå koktemperaturen, hvarför med omfångsrikare
föremål kokningen kan behöfva fortsättas ända
till 1 1/2 timme. Genom tillsats af såpa, lut,
soda e. d. blir verkan ännu säkrare. Vid bykning af
kläder kommer en fullständig desinfektion till stånd
genom inverkan af luten i förening med kokningen. En
kort tvättning är däremot af osäker verkan, emedan
temperaturen därvid icke når erforderlig höjd. Såsom
desinfektionsmedel lämpar sig kokning särskildt för
matvaror, knifvar, skedar, gafflar, glas, porslin,
svampar, ylle- och linnepersedlar. 2 % sodalösning
med en temperatur af minst 60° är äfven ett godt
medel att desinficiera tallrikar, knifvar, gafflar
o. d. Föremålen få ligga i den heta lösningen en half
timme. Blodiga eller mycket smutsiga linnepersedlar
böra ej utan föregående rengöring läggas i kokande
vatten, alldenstund fläckarna då outplånligt
brännas in i tyget. — Strömmande vattenånga är det kraftigaste af alla
desinfektionsmedel och eger stor förmåga att tränga
igenom äfven varubalar af betydlig tjocklek.
Desinfektion med ånga sker i s. k. desinfektionsugnar,
af hvilka en mångfald olika former finnes i handeln.
Fig. 1 föreställer en sådan desinfektionsugn.
Desinfektionsföremålen lastas på en "vagn", en på hjul
rörlig ställning (eee), hvilken kan skjutas ut ur
ugnen för bekvämare lastning. Dörrarna (cc) utgöras af
tunga järnluckor, som hållas noga tillskrufvade under
desinfektionen. Med en s. k. reduktionsventil (a) kan
ångtrycket regleras. Genom ett rör (b) insläppes ångan
i ugnen, där den får inverka 1/2—1 timmes tid. Ett
skyddstak (dd) hindrar ångan att omedelbart träffa och
väta ned i ugnen inlagda eller upphängda föremål. Genom
ett rör (f) ledes ånga till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
