Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Desaix de Veygoux - Des-akna. Se Des - Des Alleurs, Pierre Puchot - De Sanctis, Francesco - Desargues, Gérard - Desarmera - Desassimilation - Desatir - Desaugiers
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
i slaget vid pyramiderna. D. utförde segrande tåget
till Öfre Egypten och organiserade förträffligt detta
land. Men efter Bonapartes afresa nödgades han med
engelsmännen afsluta det olyckliga fördraget i El
Arisch 24 jan. 1800 samt återvände därefter till
Europa och sändes till Napoleons armé i Italien. 14
juni s. å., då slaget vid Marengo utkämpades, var
han med sin division sänd till Novi. Han inträffade
på slagfältet, då Napoleon redan ansåg nederlaget
gifvet, upptog de vikande och öfvergick sedan
till anfall, hvarigenom segern fästes vid de franska
vapnen. Under denna hjältebragd fann han sin död. Han
begrofs i hospitiet på S:t Bernhard. Där samt i
Paris och på vänstra Rhenstranden (midt emot Kehl)
finnas minnesvårdar öfver honom. D. var en krigare med
mycken begåfning, grundlig bildning och ädel karaktär.
C. O. N.
Dés-akna. Se Dés.
Des Alleurs [däṡallȫr], Pierre Puchot, grefve, fransk
diplomat, födelse- och dödsår obekanta, skickades
såsom minister till kurfursten af Brandenburg 1698
och till biskopen af Liège samt kurfurstarna af Pfalz
och Köln 1699—1701. Han verkade för Rákóczis sak i
Ungern under åren 1704—10, innan han 1711 anlände
till Konstantinopel, där han var ambassadör till
1716. D. stod Karl XII bi under dennes vistelse
i Turkiet och kunde tidtals betraktas såsom hans
representant vid sultanens hof samt försträckte
eller förmedlade försträckning af en stor del af
de för Karls hemresa 1714 nödiga medlen. Hans till
ett 80-tal uppgående noter och memorial till svenska
kansliet i Turkiet förvaras i Riksarkivet. — En grefve
Roland Puchot D. blef 1741 envoyé i Polen och 1747
ambassadör i Konstantinopel, där han dog 1755. Han
var sedan 1744 gift med furstinnan Maria Lubomirska.
De Sanctis, Francesco, italiensk litteraturhistoriker
och statsman, f. 1818, d. 1883, deltog i maj
1848 i upproret mot Bourbonerna och blef inom
revolutionsministären generalsekreterare för den
offentliga undervisningen. Efter Bourbonernas
återkomst flydde han till Cosenza, men på våren
1850 kastades han i fängelse. 1853 landsförvisades
han till Amerika, men flydde och kallades snart
därefter till lärare i estetik och italiensk
litteratur vid polyteknikum i Zürich. 1860
återvände han till Italien och blef prefekt
i prov. Principato ulteriore. 1861 blef han
deputerad. 1861—62, mars—dec. 1878 och 1879—80 var han
undervisningsminister. De förnämsta af hans arbeten
äro: Saggi critici (1868—73; 4:e uppl. 1881), Saggio
critico sul Petrarca (1869), den mycket spridda Storia
della letteratura italiana (1872; 9:e uppl. 1898),
Studio su G. Leopardi (1885) och La letteratura
italiana nel secolo XIX (1897; 4:e uppl. 1902). Jfr
arbeten öfver D. af Ferrieri (1887), Pennetti (1894),
Croce (1898) och Crocchia (1899).
Desargues [däṡa’rg], Gérard, fransk matematiker,
f. 1593 i Lyon, d. 1662, ingick i militärståndet
och deltog, tillsammans med bl. a. Cartesius,
i belägringen af La Rochelle (1628), men tog snart
afsked och var därefter sysselsatt med vetenskapliga
studier. För D. egendomlig är den fruktbara tanken att
af kända egenskaper hos cirkeln härleda motsvarande
egenskaper hos samtliga de koniska sektionerna
genom att betrakta dessa såsom perspektivbilder af
cirkeln. Den vidgade synpunkt,
som D. sålunda här och äfven annorstädes anlägger,
skiljer honom väsentligt från geometrerna af den äldre
skolan. Också kan D. med rätta anses som en bland
grundläggarna af den s. k. nyare geometrien. Särskildt
kan han här betraktas som upphofsmannen till flera
viktiga teorier och metoder, hvilkas betydelse först
i 19:e årh. blifvit uppmärksammad, i främsta rummet
teorien för transversaler samt den för den nyare
geometrien fundamentala perspektiviska metoden. Hans
förnämsta skrift, känd endast genom en 1679 gjord
afskrift, är Brouillon projet d’une atteinte aux
événements des rencontres d’un cône avec un plan
(1639). 1864 utgåfvos hans Œuvres af Poudra. För
öfrigt var D. hemmastadd ej allenast inom arkitekturen
och ingenjörsvetenskapen, utan äfven inom metafysiken
och teologien, så att Cartesius, hvilken ofta omnämner
honom i sina bref. brukade säga, "att han mera litade
på D. än på tre teologie professorer".
(I. F.)
Desarmera (fr. désarmer, af lat. arma, vapen),
afväpna, göra värnlös. — Desarmera en fästning, ur
densamma bortföra all bestyckning och ammunition eller
ock, ehuru i mera inskränkt bemärkelse, sätta den i
samma tillstånd, som den var före den artilleristiska
rustningen.
L. W:son M.
Desassimilation (fr. désassimilation, af dés,
bort, från, och assimilation, se d. o.), fysiol.,
afskiljande från organismen af ämnen, som assimilerats
med densamma. Se Ämnesomsättning.
Desatir kallar sig en teosofisk-mystisk samling
traditioner, spekulationer och påhitt med kommentar om
tretton föregifna profeter i Iran under årtusenden
före Zarathustra och om denne själf. Desatir
föregifver hög ålder, men är affattad i senare tid
i Indien på ett slags egendomligt konstspråk. Arbetet
utgafs med engelsk öfv. i Bombay 1818 i 2 dlr af Mulla
Firuz bin Kaus.
N. S.
Desaugiers [däṡåʃiē]. 1. Marc Antoine D., fransk
kompositör, f. 1742, d. 1793, skref flera operor
samt ett rekviem öfver Sacchini och "hierodramen"
Prise de la Bastille, som uppfördes i Paris vid
den stora nationalfesten 14 juli 1790. Hans musik
berömmes för friskhet och naturlighet, hvilka
egenskaper öfverskylde bristerna i det tekniska.
A. L.*
2. Marc Antoine Madeleine D., den förres son,
fransk vissångare och vådevillförfattare, f. 1772 i
Fréjus, d. 1827 i Paris, visade tidigt en så afgjord
dramatisk begåfning, att fadern afstod från sin plan
att låta honom studera till präst. 1791 gjorde han
sitt litterära lärospån med en operatext, som han
bearbetat efter Molières "Le médecin malgré lui"
och till hvilken fadern satt musik. 1793 begaf
han sig till San Domingo, där han invecklades i
de revolutionära rörelserna och med nöd undgick att
blifva nedskjuten. Sedan han 1795—96 uppehållit sig i
Förenta staterna, återvände han 1797 till Frankrike,
där han åter började skrifva för teatern. Ett af
hans bästa stycken från denna tid är Testament de
Carlin (1799). Men hans egentliga ryktbarhet härrör
från 1805, då han började underhålla repertoaren för
Vaudeville och Variétés. Bland de många små lustiga
stycken, som han skref för dessa teatrar, nämnes Dîner
de Madelon (1813) såsom det yppersta. Sin egentliga
betydelse har emellertid D. på visans område, där
han öfverträffas endast af Béranger. I fråga om frisk
ingifvelse och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
