Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 6. Degeberg - Egyptolog / 145-146 (1907) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Denham, sir John - Denham, Dixon - Denhardt, Klemens och Gustav - Denia - Denia, markis af. Se Lerma - Denier - Denifle - Deniker, Joseph

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

under de borgerliga oroligheterna och utnämndes
1660 till öfveruppsyningsman öfver de kungliga
byggnaderna. Hans ålderdom förmörkades
genom ett olyckligt äktenskap; en tid var han
t. o. m. svagsint. Genom den beskrifvande dikten
Cooper’s hill (1642) skapade D. en ny art af poetiska
landskaps- och naturskildringar samt blef därigenom
en af den nya engelska poesiens grundläggare. D:s
samlade arbeten utkommo 1684, hans "Life" skildrade
Southey.


Denham, [de’nəm], Dixon, engelsk Afrikaresande, f. 1786, d. 1828, deltog i kriget
mot Napoleon och förenade sig 1821 med Clappertons
och Oudneys Nigerexpedition, som följande år i
nov. nådde Tsad. D. deltog i sultanens af Bornu
fälttåg mot fulbe, blef därunder tillfångatagen,
men lyckades fly och nådde med spillrorna af hären
Bornu. Knappt återställd från sina sår, företog han
en resa uppför Sjarifloden, som mynnar ut på södra
sidan af Tsadsjön, men hindrades af de infödde att
fortsätta och förenade sig därefter med Clapperton,
besökte jämte honom Sokoto samt återvände 1824
öfver Tripolis till England. 1827 utnämndes han
till guvernör i Sierra Leone. Jämte Clapperton utgaf
D. "Narrative of travels and discoveries in Northern
and Central Africa" (1826).

Denhardt, Klemens och Gustav, tyska Afrikaresande,
bördiga från Zeitz, bereste 1878—79 trakterna
mellan Osifloden och Tana och återvände sedermera
till Europa för att samla medel, hvarigenom
det af dem undersökta landet kunde vinnas för
den tyska handeln. 1882 lyckades Klemens D. bilda
Tanakommittén, som jämte vetenskapsakademien i Berlin
bekostade en ny expedition 1884 till Vitu, af hvars
sultan, som ställde sig under tyskt skydd, Klemens
förvärfvade ett område med omkr. 60 km. kust jämte
alla höghetsrättigheter. Han återvände därefter till
Tyskland och sålde 1,400 kvkm. af sin besittning till
det af medlemmar af Tyska kolonialföreningen bildade
Tyska Vitu-sällskapet. Genom överenskommelse juli
1890 öfverlät Tyskland protektoratet öfver Vitu till
England mot erhållande af Helgoland.

Denia, stad i spanska prov. Alicante, vid hafvet
och järnvägen till Carcagente, på linjen Alicante—Barcelona.
12,431 inv. (1900). Hamn och export
af russin, drufvor och sydfrukter. D. var en
koloni från Massilia, kallad Artemisium, senare
Dianium.

Denia, markis af. Se Lerma.

Denier [dəniē], fr. (af lat. denarius, jfr Denar). 1. Ett
fordom gängse franskt mynt, som var = 1/12 sou och
slogs först i silfver, men efter Henrik III:s tid
endast i koppar. Den i Tours slagna deniern (denier
tournois) hade 1/5 lägre valör än den i Paris präglade
(denier parisis). För öfrigt var denierns värde i hög
grad växlande, t. o. m. under en och samme konung
(exempelvis Filip IV). Ett i äldre tider stundom
förekommande räknemynt var gulddeniern (denier d’or l. liard), som
innehöll 3 deniers tournois och var = 1/12 sol d’or.
Ordet begagnas fortfarande på franska i olika sammanställningar.
Vanliga voro i synnerhet förr
sådana uttryck som denier-vingt, denier vingt-cinq,
hvilket betyder 1 denier på 20, resp. 25, d. v. s. 5
proc., resp. 4 proc. — 2. Fransk myntvikt, =
1/24 uns = 1/192 marc (halfskålpund) = 24 grain =
1,274,75 mg. En liknande deniervikt nyttjas äfven
vid bestämmande af silkesgarns finlek.

Denifle, Friedrich Heinrich Suso, österrikisk
kyrkohistoriker och arkivman, f. 1844 i Imst,
Tyrolen, d. 1905 i München, studerade i Brixen,
inträdde uti Graz 1861 i dominikanorden samt
prästvigdes 1866. Sedan han ett par år fortsatt sina
studier, bl. a. i Rom, återvände han till Graz 1870,
hvarest han i tio års tid var lärare i teologi
vid dominikanklostret samt äfven förvärfvade sig
rykte såsom framstående predikant. Han kallades 1880
till Rom såsom dominikanordens generaldefinitor för
Tyskland, blef 1883 anställd vid Vatikanska arkivet
och 1896 underarkivarie. D. utgaf åtskilliga arbeten
och aktpublikationer, af hvilka här må nämnas Die
katholische kirche und das ziel der menschheit
(1872), Das geistliche leben. Eine blumenlese aus
den deutschen mystikern des XIV:ten jahrhunderts
(1873; 5:e uppl. 1904), Der gottesfreund im
Oberland und Nikolaus von Basel (1875), Das
buch von der geistlichen armut (1877),
Susos schriften (1876—80), Taulers bekehrung
(1879), Die universitäten des mittelalters bis 1400
(del I, 1885), Die päpstlichen registerbände
des 13. jahrhunderts und das inventar derselben vom
j. 1339 (i "Archiv f. litt. u. kirchengeschichte",
1886), Specimina palæographica regestorum
romanorum pontificum ab Innocentio III ad Urbanum V
(1888), Die statuten der juristenuniversität Padua
vom j. 1331 (1892), La désolation des églises,
monastères et hôpitaux en France pendant la guerre
de cent ans (d. 1, 2: 1, 2, 1897—99), Luther
und lutherthum in der ersten entwickelung
quellenmässig dargestellt (1904, 2:a
uppl. 1905), hvari han hätskt angrep Luther och
lutheranismen, hvilken framkallade åtskilliga
motskrifter, som föranledde D. att utgifva Luther
in rationalistischer und christlicher beleuchtung.
Prinzipielle auseinandersetzung mit A. Harnack und
R. Seeberg (1904). Tillsammans med pater Frans
Ehrle grundlade han 1885 "Archiv fur litteratur-
und kirchengeschichte des mittelalters" (Berlin),
och jämte E. Chatelain utgaf han "Chartularium
universitatis Parisiensis" (del 1—4, Paris 1889—97,
omfattande tiden 1200—1452) samt "Auctarium
chartularii univ. Parisiensis" (d. 1. 2, Paris
1894—97, omfattande tiden 1333—1466). D.
biträdde äfven vid utgifningen af den nya
upplagan af Tomas’ från Aquino skrifter.
B. L.

Deniker, Joseph, rysk-fransk antropolog, f. 1852 i
Astrahan, genomgick tekniska högskolan i Petersburg,
företog från 1873 resor på Krim, i Kaukasien och
Persien för att studera förekomsten af petroleum samt
på Balkanhalfön och i Italien, hvarefter han 1876
bosatte sig i Paris, där han 1886 vann filosofisk grad
vid Sorbonne och 1888 blef bibliotekarie vid Museum
d’histoire naturelle. D. har gjort sig särskildt
bekant genom sin indelning af människoraserna (i 29
raser, uppdelade

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>