Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Demosthenes, grekisk talare - Demotika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sju års ålder förlorade han sin fader och sedermera,
genom sina förmyndares oredlighet, största delen af
sitt fädernearf. Denna omständighet utöfvade ett
stort inflytande på hans lefnadsriktning. Hans önskan
att kunna personligen utföra sin talan mot förmyndarna
föranledde honom nämligen att tidigt egna sig åt
talarkonsten, i hvilken den berömde rättegångstalaren
Isaios blef hans lärare. Kommen till mogen ålder,
uppträdde han (364) såsom åklagare mot sina förmyndare
och vann processen, men lyckades dock ej rädda
mycket af arfvet. Sedermera sysselsatte han sig
under en följd af år med att för andras räkning dels
skrifva rättegångstal och dels personligen uppträda
såsom sakförare eller rättegångsbiträde. Hans inre
kallelse drog honom dock till den politiske talarens värf, och genom
en okuflig viljekraft lyckades han att öfvervinna
de svåra hinder, som en svag kroppsbyggnad, en
kort andhämtning samt ett otydligt och sluddrande
målföre lade i vägen. Många berättelser finnas om de
öfningar, hvilka han för sådant ändamål företog. Såsom
offentlig talare (från 354) och statsman gjorde
D. hufvudsakligen till sin uppgift att rycka sina
landsmän ur deras politiska försoffning, höja deras
patriotiska själfkänsla och egga dem till energiska
försvarsåtgärder mot den fara, som från Macedonien
hotade deras och hela Greklands frihet. Bland hans
i sådant syfte hållna tal märkas två grupper,
af hvilka den ena, såsom i allmänhet riktad mot
Filips försåtliga eröfringspolitik, erhållit
namnet "Filippiska tal", den andra, såsom särskildt
framhållande nödvändigheten af att mot Filip försvara
den med Aten förbundna staden Olynthos, "Olynthiska
tal". Men dels till följd af folkets kortsynthet och
politiska förslappning, dels till följd af de af Filip
köpte partigängarnas stämplingar vunno D:s vältaliga
och befogade varningsord föga uppmärksamhet. Äfven
deltog D. (346) i två beskickningar till Macedonien;
men hans ämbetsbröder, bland dem Aischines, läto alla
vinna sig för Filips sak, och den fredstraktat, som
afslutades genom dessa beskickningar, blef därför i
högsta grad ofördelaktig för Aten. Med anledning
däraf väckte D. mot Aischines en anklagelse
för högförräderi, hvilken dock underkändes af
domstolen. När Filip angrep äfven Perinthos och
Byzantion, läto atenarna visserligen förmå sig att
förklara freden bruten och afsända en flotta till
undsättning, men först när han (339), såsom af
amfiktyonerna vald fältherre i ett s. k. "heligt
krig" mot lokrerna, inryckte i hjärtat af Grekland
och intog en hotande ställning vid Elateia — öppnades
atenarnas ögon för farans verkliga storlek. Under den
allmänna bestörtningen var D. den ende, som behöll
fattningen. Han uppmanade folket att fatta mod och
rusta sig till motvärn samt lyckades att åvägabringa ett förbund med
det dittills mot Aten fientliga Tebe. Dessa staters
förenade stridskrafter vunno till en början några
fördelar, men ledo (338) det afgörande nederlaget
vid Chaironeia, hvarmed Greklands motståndskraft i
själfva verket var bruten. D. fick det ärofulla,
men sorgliga uppdraget att hålla liktalet öfver
de i striden fallne, och 336 föreslog Ktesifon,
att han för sina stora medborgerliga förtjänster
måtte offentligen belönas med en gyllene krans. Mot
detta förslag gjordes dock gensägelse af hans hätske
vedersakare Aischines, och den af sådan orsak inledda
rättegången uppsköts af okänd anledning ända till 330,
då D. — efter att med sitt mästerliga tal "Om kransen"
hafva besegrat sin motståndare — erhöll den föreslagna
belöningen (jfr Aischines). Efter Filips plötsliga
död (336) sökte D. förmå grekerna till gemensam
resning för att afskudda det macedoniska oket; men
denna resning kväfdes genom den unge Alexanders
beslutsamma uppträdande, och den förskräckliga
hämnd, som drabbade Tebe, betog atenarna all lust
till vidare motstånd. D., som endast med möda
undgick faran att blifva utlämnad till Alexander
och fortfarande var föremål för det macedoniska
partiets hat, invecklades (324) i den ryktbara
Harpalos-processen (han anklagades nämligen för
att hafva låtit besticka sig af Alexanders förrymde
skattmästare) och dömdes att bota femtio talenter. Då
han ej var i stånd att erlägga denna oerhördt stora
summa, kastades han i fängelse, men lyckades undkomma
och uppehöll sig såsom landsflyktig dels på Egina,
dels i Troizen. Underrättelsen om Alexanders död
(323) gaf öfver hela Grekland signalen till nya
frihetsrörelser. D. hämtades på ett krigsskepp till
Peiraieus och mottogs af folket i triumf såsom
den grekiska frihetens hängifne och vältalige
målsman. Snart tog likväl det af D. ifrigt förordade
befrielsekriget mot den macedoniske ståthållaren
Antipatros en olycklig vändning, och för att undgå
segrarens hämnd flydde D. till Poseidonstemplet på
ön Kalauria, och då han äfven där efterspanades af
Antipatros’ utskickade, tog han gift (322). — Såsom
talare egde D. i högsta grad och i den lyckligaste
förening förtjänsterna af det språkliga uttryckets
renhet och skärpa, framställningens konstnärliga
fulländning, bevisningens öfvertygande styrka,
tankarnas ädelhet samt en liflig, omedelbar och
med innehållets beskaffenhet alltid harmonierande
känslostämning. Också äro hans tal allmänt
erkända såsom oöfverträffade mästerstycken, om
än hans samtida vedersakare, med anledning af den
stora möda, som han nedlade på deras utarbetande,
påstodo, att de "luktade af lampos". Under D:s namn
ega vi ej mindre än 61 tal, af hvilka dock några med
säkerhet äro understuckna. Äfven finnas 56 prooimier,
eller inledningar till tal, och 6 bref, alla skäligen
misstänkta såsom oäkta. Från den senare forntiden ega
vi öfver D. flera lefnadsteckningar, utförligast af
Plutarchos. Bland nyare litteratur märkas: Schæfer,
"Demosthenes und seine zeit" (2:a uppl. 1885), och
Blass, "Attische beredsamkeit". III (2:a uppl. 1893).
A. M. A.
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
