Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Delessert, Jules Paul Benjamin - Delet - Deletär - Delf. Se Delfi - Delff, Willem Jacobz - Delff, Hugo Heinrich Karl - Delfi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
i Paris, inrättade det första franska
bomullsspinneriet i Passy (1801) och en
betsockerfabrik, hvarför Napoleon 1812 gaf honom
baron-titeln. Han var 1815 under "de hundra dagarna",
1817—24 och 1827—42 medlem af deputeradekammaren
och sedermera president i Seinedepartementets
handelsdomstol. Han gjorde sig högt förtjänt såsom
föreståndare för Paris’ fattighus, såsom grundläggare
af sparbanker, såsom en bland stiftarna af "Société
philanthropique" och såsom en frikostig uppmuntrare
af vetenskapliga och konstnärliga sträfvanden. Han
var tillika egare af mycket rika botaniska och
konkyliologiska samlingar. De märkligaste bland
hans arbeten äro: Icones selecta plantarum (5 bd,
1820—39), Des avantages de la caisse d’épargne et de
prévoyance (1835), Le guide du bonheur (1839; flera
gånger omtryckt) och Recueil des coquilles décrites
par Lamarck (1841—42).
Delet, det jämförelsevis öppna vatten inom åländska
skärgården, ö. om Ålands hufvudö, hvilket förbinder
Östersjön i s. med Bottniska viken i n.
Deletär (grek. deleterios), ödeläggande, giftig,
skadlig för hälsa och lif.
Delf. Se Delfi, berg på Eubea.
Delff, Willem Jacobsz., holländsk kopparstickare,
f. 1580 i Delft, d. 1638 där, blef berömd för
sina förträffliga gravyrer efter sin svärfars,
målaren Mierevelts, porträtt af trettioåriga
krigets hjältar och andra samtida framstående
personligheter såsom Gustaf II Adolf,
Axel Oxenstierna, H. M. von Thurn m. fl.
(O. G—g.)
Delff, Hugo Heinrich Karl, tysk filosof, f. 1840
i Husum, d. där 1898, var delegare i och sedan
1889 ensam innehafvare af en bokhandel. Bland hans
många arbeten må nämnas: Über den weg, zum wissen
und zur gewissheit zu gelangen (1882), Grundzüge
der entwicklungsgeschichte der religion (1883),
Die hauptprobleme der philosophie und religion
(1886) och Philosophie des gemüths. Begründung und
umriss der weltanschauung des sittlich-religiösen
idealismus (1893). Inom kunskapsteorien opponerar
sig D. mot en ensidig empirism och hänvisar till
förståndets själfständighet, som pekar tillbaka på
en rationell enhet. Denna är det absoluta, så att
tänkandet såsom sådant involverar absoluthet. Det
absolutas uppenbarelse är historien, som nått
sin höjdpunkt i kristendomen, utan denna vore
historien begreppslös. Men kristendomen är blott
religion och måste därför kompletteras med den
kultur, som har sina rötter i hedendomen. Den
sanna förbindelsen mellan dessa båda är ännu
ej funnen; vår tids uppgift är att söka den.
S—e.
Delfi (grek. Δελφοί, lat. Delphi), stad i
forngrekiska landskapet Fokis, vid södra foten af
berget Parnassos, nära den åt muserna helgade källan
Kastalia och floden Pleistos. Dess stora betydelse
härrörde från det där befintliga berömda oraklet,
hvars uppkomst grundade sig på de ur en jordrämna
framträngande dunsterna, hvilka man tillade en
inspirerande verkan. Oraklet säges ursprungligen hafva
tillhört Gaia (jordgudinnan) samt från henne öfvergått
först till Themis och slutligen till Apollon. Dess
besittningstagande af sistnämnda gudomlighet sattes i
förbindelse med dödandet af draken Python, hvarifrån
man äfven härledde det äldre namnet Pythó, hvarunder
orten redan i de homeriska
sångerna prisas för sitt med rika skatter välsignade
orakeltempel. Sedan detta urgamla tempel nedbrunnit
(548 f. Kr.), insamlades från hela Grekland bidrag
till dess återuppbyggande, hvilket för ett pris af
300 talenter (öfver 1,200,000 kr.) öfvertogs af
de från Aten fördrifne Alkmaioniderna och af dem
utfördes på ett ännu praktfullare och kostsammare
sätt, än ackordet föreskref. Det nya templet
smyckades sedermera af attiska konstnärer med härliga
bildverk. I dess försal (pronaos) lästes tänkespråk
af Greklands "sju vise". I den innersta helgedomen
(adyton) öppnade sig den orakelgifvande jordrämnan,
och där befann sig äfven den s. k. "jordnaflen"
(omfalos), ett kägelformigt marmorblock, hvilket
betecknade D. såsom jordens medelpunkt. — Det delfiska
oraklet förestods af ett talrikt och väl organiseradt
prästerskap, hvilket såsom sitt verktyg begagnade den
s. k. Pythia, Apollons prästinna. När oraklet
skulle rådfrågas, fördes Pythia, efter förberedande
offer och reningsceremonier, in i tempelcellan,
där hon tog plats på en trefot öfver den nyssnämnda
jordrämnan. Under inflytande af de uppstigande
giftiga ångorna råkade hon i ett krampaktigt
extatiskt tillstånd och utstötte osammanhängande
ord. Dessa blefvo därefter af prästerna sammansatta,
i episkt versmått, till svar, som oftast voro
dunkla och mångtydiga; i en senare tid gåfvos dock
orakelsvaren merendels på prosa. Till en början
lära orakelsvar hafva meddelats endast en gång om
året, på sjunde dagen af vårmånaden "Bysios", men
sedermera under en viss tid hvarje månad. De många
orakelsökande medförde naturligtvis rika skänker, och
därigenom hopades småningom omätliga skatter. Genom
vidsträckta förbindelser och ett klokt aktgifvande
på tidens tecken kunde prästerna mången gång meddela
välgrundade råd och förutsägelser med afseende på
krigsföretag, koloniers anläggande och andra politiska
angelägenheter. Äfven förstodo de ganska väl konsten
att efter viktiga tilldragelser utsprida orakelsvar,
genom hvilka de gåfvo sig sken af att hafva
förutsagt hvad som skulle inträffa (s. k. oracula
ex eventu). Också var oraklets inflytande under
den äldre tiden synnerligen stort inom hela den
grekiska världen; framför allt lade spartanerna,
såsom ifriga Apollondyrkare, stor vikt på att stå i
godt förhållande till detsamma och att i alla sina
företag låta leda sig af dess röst. Äfven främmande
furstar och stater sökte mången gång råd hos den
delfiske guden. Småningom förlorade dock oraklet sitt
anseende, dels till följd af stigande upplysning, dels
äfven därför, att prästerna genom uppenbar partiskhet
och besticklighet ådrogo sig allmänt misstroende, så
att t. ex. Cicero kunde beteckna de från D. utgående
orakelsvaren såsom i högsta grad föraktliga. Under
den romerska kejsartiden höjde sig oraklet åter
något i anseende; men det rådfrågades mestadels
endast rörande obetydliga privata angelägenheter. I
kyrkofädernas skrifter angripes det med stor
bitterhet såsom en af hedendomens fästepunkter. —
I D. höll det amfiktyoniska förbundet (se Amfiktyoner)
den ena af sina två årliga sammankomster,
och skyddandet af det delfiska templet var ett af
dess viktigaste åligganden. Under dess ledning stodo
äfven de hvart fjärde år till Apollons ära firade
pythiska spelen. — I politiskt hänseende var D. under
äldre tider beroende af den närbelägna staden Krisa,
i hvars hamn, Kirrha, de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
