Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Delcassé, Theophile - Del credere - Deldevez, Édouard Marie Ernest - Deleatur - Deleboë, Franz medicinsk skriftställare. Se Sylvius - Delebpalm - Delècluze, Etienne Jean - Deledda, Grazia - Deleen, (Delén t.o.m 1815)Karl Erik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
af oppositionen riktade D. därefter sin uppmärksamhet
på flottan, häfdade i deputeradekammaren med kraft,
att dess uppgift vore att skydda och utveckla
landets koloniala företag och uppträdde mot alla
försök att rivalisera med Englands sjömakt. I
Brissons andra ministär inträdde D. (juni 1898) som
utrikesminister efter Hanotaux och kvarstod på denna
post i 7 år under Dupuys, Waldeck-Rousseaus, Combes’
och början af Rouviers kabinett. Redan i början af
sin förvaltning hade han den obehagliga uppgiften
att afveckla det spända förhållandet till England
med anledning af "Fashoda-frågan" (se Fashoda),
som dock lyckligt ordnades i mars 1899. S. å. tog
D. initiativ till medling mellan Spanien och Förenta
staterna och lyckades dem emellan åvägabringa freden i
Paris. D. åstadkom äfven ett bättre förhållande mellan
Frankrike och Italien, samtidigt med att han sträfvade
att befästa alliansen med Ryssland. Juni 1900 lyckades
han genom en viktig öfverenskommelse med Spanien
bringa till slutligt afgörande den långvariga tvisten
om gränsen mellan de två staternas besittningar i
Väst-Afrika. Den bittra och misstänksamma stämningen
mellan England och Frankrike, som härskat sedan
"Fashoda-affären", blef under D:s och markisens
af Lansdowne skickliga ledning förbytt till ett
"hjärtligt samförstånd" genom den fransk-engelska
"ententen" 8 april 1904, hvarigenom de båda ländernas
koloniala mellanhafvanden uppgjordes. D. lyckades
häri vinna Englands medgifvande till "det fredliga
genomträngandet" af Marokko, som D. sökte åstadkomma
på grund af där rådande oefterrättlighetsförhållanden
(jfr Bu-Hamara), som vållade kännbart afbräck
för franska intressen. Beskylld för att drifva en
personlig, på Tysklands isolering riktad politik,
stötte D. emellertid härvid på dess motstånd, och
den därigenom framkallade konflikten var nära att
få en krigisk lösning, då D. vägrade att gå in på
den marokkanske sultanens från Berlin inspirerade
yrkande, att en konferens af makterna skulle taga
"Marokkofrågan" om hand (se Frankrike, historia). Den
franska regeringen, som önskade en fredlig lösning,
delade dock icke D:s mening, hvarför han måste
afgå 6 juni 1905. Han hade under sin ministertid
äfven befordrat skiljedomsidén genom att afsluta
skiljedomsfördrag mellan Frankrike och flera andra
makter. Med anledning af en, som man trodde, af
D. inspirerad redogörelse i Paristidningen "Le matin"
för de närmare omständigheterna vid hans afgång
och de föregående diplomatiska underhandlingarna
uppstod en häftig pressfejd i Frankrike, England
och Tyskland, som lade sig först efter de respektive
regeringarnas indirekta uppträdande i saken. Jfr René
Millet, "Politique extérieure. 1898—1905" (1905).
E. A—t.
Del credere, it., hand., "på tro och lofven",
öfvertagandet af borgensförpliktelse i ett
affärsförhållande. Den, som i egenskap af kommissionär
eller mellanhand afslutar en affär, t. ex. säljer
varor, säges "stå del credere", när han inför säljaren
ansvarar för köpesummans riktiga erläggande. Såsom
ersättning för detta ansvar uppbär han i allmänhet
vissa procent af summan.
Deldevez [däldvä], Édouard Marie Ernest, fransk
musiker, f. 1817 i Paris, d. 1897 därstädes, elev af
Habeneck, Berton och Halévy,
blef 1859 andre kapellmästare vid Stora operan och
konservatoriekonserterna, 1872 förste dirigent
för dessa senare och 1873 förste kapellmästare vid
operan, sedermera äfven professor vid konservatoriet
(orkesterklassen). Han afgick 1885. D. komponerade
symfonier, kammarmusik, kantater, rekviem, lyriska
scener m. m., utgaf äldre violinmusik och skref
L’art du chef d’orchestre (1878) m. fl. värdefulla
monografier.
Deleatur, lat. (af delere, utplåna), förkortadt
del. (ϑ), boktr., "bör utplånas", det skall borttagas,
utgår (på korrektur).
Deleboë, Franz, medicinsk skriftställare. Se Sylvius.
Delebpalm, bot., det i Afrika brukliga namnet på
Borassus flabelliformis, Se Borassus.
Delécluze [dəleklȳṡ], Étienne Jean, fransk målare
och skriftställare, f. 1781, d. 1863, egnade sig
åt historiemålning under Gros’ ledning, målade
bl. a. krigstaflor i Versailles, men öfvergick
sedan till litterär verksamhet. Från 1816 skref
han konstkritik i "Lycée français", "Moniteur" och
"Journal des débats". Af hans skrifter må nämnas
Justine de Liron (1832, en liten förträfflig
novell), Grégoire VII, S:t François d’Assise et
S:t Thomas d’Acquino (1844) och Louis David,
son école et son temps (1855), innehållande
personliga minnen från Davids ateljé m. m.
(G—g N.)
Deledda, Grazia, italiensk författarinna,
f. 9 okt. 1873 i Nuoro på Sardinien, debuterade
femtonårig med en novell och har sedan utvecklat
ett mycket alsterrikt författarskap, omfattande
bl. a. novellsamlingen Racconti Sardi (1893),
romanerna Anime oneste (1899; 2:a uppl. 1905), Dopo il
divorzio (1901), Elias Portolu (1902; sv. öfv. 1903),
novellsamlingen Cenere (1904) och romanen Nostaglie
(1905). D. skildrar realistiskt, med känslostyrka
och åskådlighet, sin hembygds folklif. 1900 gifte
hon sig med en ämbetsman i Rom vid namn Madesani.
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
