Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 6. Degeberg - Egyptolog / 51-52 (1907) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De la Gardie

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

kyrkans återförening med den katolska. Beskickningens
hufvudman var Fecht; men som denne omkom under resan,
måste D. ensam utföra uppdraget (se K. Hildebrand,
"Johan III och Europas katolska makter", s. 260
ff.). Det var dock ej på diplomatiens, utan på krigets
fält, som han vann sina egentliga lagrar. Redan
1574 och 1575 hade han som krigsöfverste deltagit i
livländska kriget, och sedan han 1580 åter mottagit
befäl som fältöfverste mot ryssarna, gaf han genom
sin fältherreskicklighet kriget en ny vändning. 5
nov. 1580 intog han det fasta Keksholm, gick i början
af 1581 från Viborg öfver den tillfrusna Finska viken
till Ingermanland, tog fästena Wesenberg och Tolsburg
(i Estland) och gick i mars s. å. åter på isen öfver
till Finland. Efter ett besök i Sverige anlände han,
i aug. s. å., med en betydlig krigsstyrka åter till
Estland och företog därefter med lysande framgång ett
nytt anfall mot Ingermanland. 6 sept. stormades Narva,
och kort därpå föllo äfven Ivangorod, Jama och Koporje
i hans händer. Hans företag mot Nöteborg året därpå
kröntes väl ej med samma lycka; men då ryssarna 1583
funno sig föranlåtna att sluta stillestånd, behöllo
svenskarna D:s eröfringar. Fältherrens förtjänster
belönades med bl. a. en plats i riksrådet (1585). I
egenskap af svensk ståthållare i Livland (Estland)
och Ingermanland deltog D. 1585 i underhandlingarna
om förlängning af det nämnda stilleståndet. På
återfärden från underhandlingsorten omkom han, genom
en olyckshändelse, i Narvaån i nov. 1585. — D. blef
1580 gift med Johan III:s naturliga dotter Sofia
Gyllenhielm. En del af D:s brefväxling är tryckt i
Joh. Lossius’ "Die urkunden der grafen D. in der
universitätsbibliothek zu Dorpat" (1882).
O. A.*


2. Jakob Pontusson D., den förres son, friherre till
Ekholmen, grefve till Läckö, fältherre, föddes i
Reval 20 juni 1583. Redan vid aderton års ålder vann
han stor ära, då han, gemensamt med Karl Karlsson
Gyllenhielm, på ett hjältemodigt sätt 1601 öfver två
månader försvarade det lilla fästet Wolmar i Livland
mot en öfverlägsen polsk styrka. Slutligen nödgades
de gifva sig, och D. fick tillbringa fyra år i polsk
fångenskap. Ändtligen utväxlad, begaf han sig till
Nederländerna för att under store Morits af Oranien
lära sig krigets konst. Efter ett års frånvaro
återvände han därifrån till fäderneslandet, i hvars
tjänst han snart fick tillfälle att göra sitt namn
frejdadt. I febr. 1609 hade i Viborg afslutits det
fördrag, enligt hvilket Karl IX med 5,000 man skulle
bistå tsar Vasilij Sjujskij mot det kosackuppror,
som med understöd af polska friskaror hotade att
störta honom från tronen till förmån för den andre
falske Dmitrij ("skälmen i Tusjino"). Den svenske
konungen ville därmed omintetgöra de polska intrigerna
i Ryssland och på samma gång vinna territoriell
utvidgning, i det han till en början betingade sig
Keksholm som ersättning för hjälpen. D. utsågs till
undsättningshärens befälhafvare och gick i mars 1609
öfver ryska gränsen. Sedan han förenat sina trupper
med tsarens (under furst Mikael Skopin Sjujskij),
ryckte han småningom, under täta strider med polska
och ryska kosackhopar, till Moskvas undsättning. Sedan
det stora lägret i Tusjino upplösts, kunde D. och
Skopin intåga i den befriade tsarstaden (mars
1610). Oregelbundenheter vid soldens utbetalande af
ryssarna hade emellertid
alstrat missnöje bland trupperna, och dröjsmålet
med Keksholms afträdande ingaf D. misstro till
tsaren. Efter förnyade löften om ytterligare
ersättning åt krigsfolket och Sveriges krona undandrog
sig D. emellertid icke att i förening med tsarens
broder furst Dmitrij Sjujskij tåga till det af polske
konungen belägrade Smolensks undsättning (juni
1610). Icke hunnen längre än till Klusjino (nära
staden Mozjajsk), angreps han plötsligt af en
polsk här under hetmanen Stanyslaw Zolkiewski (24
juni 1610). De utländska legotrupperna öfvergingo
förrädiskt till polackerna, och slaget blef en
katastrof för den svensk-ryska hären. D. måste med
hetmanen ingå en kapitulation, enligt hvilken han
fick fritt aftåg med resten af sin här mot löfte att
icke vidare tjäna tsar Vasilij. Slagets följd blef
dennes störtande och den polske prins Vladislavs
val till tsar. D. återtågade till svenska gränsen,
där han inväntade förstärkningar. Sedan han ordnat
belägringen vid Keksholm, ryckte han med trupper, till
hvilkas besoldning han själf måste förskottera medel,
ånyo in i Ryssland (febr. 1611). Under långvariga
underhandlingar med de ryske vojvoderna i Nöteborg
och Novgorod häfdade han Sveriges territoriella
ersättningsanspråk och yrkade på val af en inhemsk
tsar, som ville stadfästa freden med Sverige. Då
samtidigt ett ryskt landtvärn organiserades af
Prokopij Ljapunov mot de polske inkräktarna, trädde
D. i förbindelse med dettas ledare och antog deras
förslag att en svensk prins skulle väljas till tsar
i Vladislavs ställe. För att icke gäckas af ovissa
förespeglingar beslöt han dock att som pant för
Sveriges rättmätiga fordringar bemäktiga sig Novgorod,
som stormades och intogs 16 juli 1611. På eget ansvar
slöt D. ett fördrag med Novgorod, enligt

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>