- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 6. Degeberg - Egyptolog /
43-44

(1907) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dekoration - Dekorationsblommor. Se Dekorationsväxter - Dekorationsväxter

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

underordnar sig konstruktionen. Det har funnits tider,
då det dekorativa momentet i byggnadskonsten har
varit det förhärskande, då man komponerat först och
konstruerat sedan. Så har varit förhållandet ifrån
högrenässansens dagar alltintill vår tid. Det har
åter funnits andra tider, då man förfarit i omvänd
ordning, konstruerat först och dekorerat sedan,
t. ex. under hela den kristna medeltiden såväl i
orienten, under den bysantinska byggnadsperioden,
som i västerlandet, under den romanska och i all
synnerhet den götiska tiden.

Ett af de betydelsefullaste momenten i de senare
årtiondenas rörelser inom byggnadskonsten, hvilka
för den stora allmänheten måhända te sig endast
som nyckfulla smakväxlingar i behandlingen af de
dekorativa detaljerna, är just, att man börjat återgå
till gamla tiders goda och sunda regel, att konstruera
(d. v. s. bygga) först och dekorera sedan. Detta är
dock icke så att förstå, att man bygger huset färdigt
först och sedan börjar tänka på dess dekorering,
utan att arkitekten i själfva konceptionsögonblicken
i första rummet tänker på byggnadens ändamål och
valet af de för detta ändamål med hänsyn till de
förefintliga materialen lämpligaste konstruktioner,
samt först därefter medelst form och färg söker gjuta
konstnärligt lif i de af behofvet och materialets
natur frammanade liflösa byggbitarna.

Med detta tillvägagående blifva både byggnads- och
dekorationskonsten framåtskridande, med det andra
endast dekorationskonsten. Renässansens alla olika
stilarter äro endast dekorationsstilar, under
det att de mest karakteristiska egendomligheterna
för grekisk, romersk, bysantinsk, romansk, götisk
byggnadskonst bero på användandet i dessa olika stilar
af olika konstruktionsprinciper och olika material.
I. G. C.

2. I dagligt tal användes ordet dekorationer vanligen
för att beteckna den hufvudsakligen af (teater-)dekorationsmålaren
utförda utstyrseln af en teaters
scen. Dekorationer af detta slag, hvilka tjäna att
försätta åskådarens fantasi till den plats och den
tid, där den dramatiska handlingen tänkes försiggå,
målas med limfärger (ty dessa medgifva snabb procedur
och blänka ej) samt utgöras af kulisser, fonder,
soffiter, för slutna rum sidoväggar och tak m. m. och
kräfva af utföraren en grundlig kännedom om linear-
och luftperspektivets lagar jämte de förändringar,
som färgerna undergå till följd af den konstgjorda
belysningen, äfvensom en nära förtrogenhet med olika
tiders konststilar. Dekorationsmålaren skall kunna
både antyda och noggrant utföra; han skall bidraga
till att sätta åskådarens fantasi i rörelse, söka
ge en slående illusion och framkalla ett välbehag
för stunden. Till medlen därför hör en glänsande
kolorit jämte en välberäknad användning af ljusdunklet
samt af skugg- och ljuspartier. Dekorationsmålaren
gör först en skiss af den blifvande landskaps-
(och arkitektur-) vyn, framställer ofta en liten
modell däraf, sönderlägger denna i smärre delar
samt ställer upp dessa bakom och bredvid hvarandra
för att utröna den måleriska och perspektiviska
verkan af helheten. Trädkronor i förgrunden fogar
man numera gärna i form af nedsänkta soffiter till
stammen. — På de forngrekiska teatrarna var anbragt
en fondvägg, föreställande ett palats l. dyl., af
måladt trä (sedermera en stenbyggnad), mellan hvars
framspringande flyglar man
uppställde träpelare med dekorerade
mellanytor, som kunde ombytas, och vridbara
sidodekorationer af prismatisk form användes,
men eljest voro dekorationsförändringar okända
för antiken. Medeltidens mysteriebana (se
d. o.) fick ingen betydelse för dekorationskonstens
utveckling. Nutidens dekorationssätt härstammar från
Italien, där det förbereddes under 1500-talet och tog
rask fart i och med operans utveckling från slutet
af nämnda århundrade samt gick långt i afseende på
prakt. Kulisser, som löpa i rännor, förekommo mera
allmänt från 1600-talets senare del. Dessförinnan
hade man liksom grekerna prismatiska, kring axeltappar
vridbara ställningar med de tre sidorna målade olika
och dessutom dåmera af olika bredd sinsemellan,
så att man vid behof kunde med dem åstadkomma
slutna rums- och gatudekorationer. I England
började målade dekorationer förekomma från början
af 1600-talet. Shakspere-dramats skådebana var i
all sin enkelhet verkningsfullt inrättad därigenom,
att den egentliga scenen hade i sin bakgrund ett
fördjupadt rum, som var slutet medelst ett förhänge
och vid dettas undandragande kunde göra tjänst som
t. ex. en tronsal, ett grafhvalf, hvarjämte ofvanför
detta rum fanns en likaledes förhängd loge, hvilken
lika ledigt kunde vid scenväxling tillgodogöras
såsom Julias balkong eller ett fönster, öfverdelen
af ett torn o. d. Endast då och då, när en ny scen
spelade i ett främmande land eller aflägsen ort,
betecknades detta helt primitivt genom en i fonden
upphängd anslagstafla med ortens namn på. Så länge
det fransk-klassiska dramat, med sin påbjudna
enhet i tid och rum, förhärskade, var medverkan
af dekorationer icke mycket maktpåliggande för
skådespelet; annorlunda blef förhållandet, när
romantikens drama trängde fram. Numera eftersträfvar
man naturlighet och sanning i dekorationsväsendet. Den
moderna måleriska riktningen invigdes af Meiningarna
(från 1870-talet), som vid iscensättning af klassiska
dramer lade an på prakt och historisk äkthet. Gentemot
de alltmer uppdrifna fordringarna på naturalistisk
scenutstyrsel spåras dock numera en längtan efter
en mera enkel och stiliserad dekorationskonst,
som kunde snarare egga än öfvermätta eller insöfva
åskådarnas fantasi. I "utstyrselstycken" och äfven i
det wagnerska musikdramat (åtminstone "Parsifal")
ha s. k. vandringsfonder, rörliga och gradvis
upprullande sig mellan två cylindrar, kommit till
användning. Bland framstående teaterdekoratörer i
utlandet må nämnas A. Pozzo (1642—1709, i Wien),
flera medlemmar af Bolognasläkten Galli-Bibiena
(1600- och 1700-talen), Servandoni (verksam i Paris
1724—66), Cicéri (1782—1868, Paris, framstående
i det romantisk-fantastiska), Daguerre, Schinkel,
Gropius (1793—1870, Berlin) samt i senare tid Quaglio
(München), Brioschi (Wien) och Güllich (1839—95,
Köpenhamn). I Sverige märkas Desprez, Brusell,
Roberg, Ahlgrensson, Grabow och Jansson (far och
son). Jfr Hesse, "Theater-malerei. Praktische vorlagen
für theater-maler" (9 hftn, 1894—1900). Se vidare
Teater.
E. F—t.

Dekorationsblommor. Se Dekorationsväxter.

Dekorationsväxter (jfr Dekoration), sådana växter, som
egna sig till utsmyckning af salar, kyrkor o. d. vid
högtidligheter, i synnerhet bladväxter sådana som
palmer, ormbunkar, lagerträd

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 18:43:57 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfbf/0038.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free