Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 5. Cestius - Degas / 1445-1446 (1906) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - David Felicien César, fransk kompositör - David, Ferdinand, tysk violinist - David, Armand, abbé - Davidis - Davidister - David Jorisz - Davidov

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

jesuitkollegiet därstädes och fick 1829 en underordnad
kapellmästarsyssla. Han afstod likväl irån
denna redan 1830 och begaf sig till Paris,
där han genom Cherubinis bemedling vann inträde
vid konservatoriet.

Han blef anhängare af père
Enfantins svärmiskt religiösa och sociala läror
samt följde saint-simonisterna till kolonien
i Ménilmontant. En del af de körer, som han där
skref för brödernas andaktsbehof, utgafs sedermera
under titeln Ruche harmonieuse. Då nämnda sekt
1833 upplöstes, begaf sig D., jämte flera andra
af dess medlemmar, till Orienten, hvarest han,
i sällskap med sin vän Barault (och sitt piano,
hvilket de vidskeplige beduinerna slogo sönder),
under äfventyrliga vandringar genom Egyptens och
Syriens öknar upptecknade folkmelodier och mottog
starka intryck från det fria nomadlifvet. Efter sin
återkomst till Frankrike, 1835, lefde han indraget
och obemärkt - hans kompositioner (två symfonier, 2
blåsnonetter, 24 små stråkkvintetter och sångsamlingen
Mélodies orientales) förmådde nämligen icke väcka
något större intresse - ända tills han 1844 lyckades
få uppförd sin stora "ode-symfoni" Le désert ("öknen";
till text af A. Colin, likaledes saint-simonist och
ökenresande), ett verk, som med ens gjorde honom
till en musikalisk berömdhet och snart fann väg
äfven till utlandet. Mindre lycka gjorde de följande
arbetena af samma slag: Moïse sur le Sinat (1846),
Christophe Colomb (1847) och L’eden (1848). Däremot
gåfvos i Paris, med delvis stort bifall, operorna
La perle du Brésil (1851), Herculanum (1859), Lalla
Roukh (1862; i Stockholm "Lalla Rookh", 1870) och Le
saphir (1865). Efter Berlioz’ död, 1869, blef D., som
förut erhållit akademiens stora pris (20,000 frcs),
bibliotekarie vid konservatoriet. - D. hör till det
nyare Frankrikes märkligaste tonsättare, och den,
som hyser betänkligheter mot den beskrifvande -
symfoni, deklamation och kantat sammanblandande -
musikstil, som han, delvis efter Berlioz’ föredöme,
genom sina symfoniska oden bidrog att sprida, kan
likväl ej undgå att erkänna, det "Le désert" är en
komposition, som står ensam i sitt slag och hvars
orientaliska lokalfärg och stämningsfulla romantik
verka anslående. Samma egenskaper utmärka äfven
"Lalla Roukh", som bland operorna torde vara den bästa
och som, trots bristen på dramatisk kraft, är mycket
njutbar genom sitt svärmeri och sina fina musikaliska
skönheter. Med dessa verk blef D. skapare af den
"exotiska" musiken. Karakteristiskt för skaplynnet
hos D:s blida och anspråkslösa genius är, att han,
jämte sin konst, med passion älskade blommor och
fåglar. Biogr. af Azevedo (1863). En minnesvård öfver
D. har rests på Saint-Germain-en-Layes kyrkogård.
A. L.*

David, Ferdinand, tysk violinist och violinlärare,
f. 1810 i Hamburg, d. 1873, studerade för Spohr och
blef 1836 konsertmästare vid Gewandhauskonserterna
i Leipzig, hvarest han i förening
med Mendelssohn, Hauptman, Moscheies o. a. 1843
stiftade därvarande musikkonservatorium och jämväl
i andra afseenden utöfvade en högst inflytelserik
verksamhet.

Såsom virtuos intog han en förmedlande
ställning mellan Spohr och Molique samt utmärkte sig
genom en full ton, elegant stråkföring och anderikt
föredrag. Ännu högre skattades han såsom orkester-
och kvartettspelare. Han fortplantade på en mängd
elever (bl. a. Joachim och Wilhelmj) den kasselska
(spohrska) skolans traditioner och utgaf äfven en
värdefull lärobok öfver violinen. Hans kompositioner
bestå mest af stycken för nämnda instrument, men
tillika af konserter för andra sådana äfvensom
af symfonier, kvartetter, sånger och operan Hans
Wacht (1852). D. utgaf jämväl "Die hohe schule des
violinspiels", en samling stycken från 17:e och
18:e årh. A. L.*

David, Armand, abbé, fransk resande och naturforskare,
f. 1826, d. 1900, ingick 1848 i lazaristorden,
blef präst 1851 och reste 1862 som missionär till
Kina, men använde sin mesta tid i naturvetenskapligt
syfte och framträngde 1868-70 ända till Tibet och
Kuku-nor. Sedan han vistats ett par år i hemlandet,
gjorde han 1872-74 en resa till Kina genom provinserna
Tsche-kiang, Schan-si, Kiang-su och Fu-kien. Utom en
mängd uppsatser i tidskrifter har han offentliggjort
Journal de mon troisième voyage d’exploration dans
l’empire chinois (2 bd, 1875) och, tillsammans med
Oustalet, Les oiseaux de la Chine (1877).

Davidis, Franz, österrikisk predikant, uppträdde
1566 i Siebenbürgen såsom förkunnare af unitariska
lärosatser, men kom som ledare för ett särskildt
parti i Siebenbürgen slutligen i strid med
Socinus (se denne) och blef efter en disputation
af fursten dömd till lifstidsfängelse 1579. Död
s. å. Hans anhängare kallade sig davidister.
Hj. H-t.

Davidister, namn på tvenne religiösa sekter. Se
Davidis (Franz) och David Jorisz.

David Jorisz., nederländsk svärmare, f. 1501, slöt sig
först till vederdöparna, men bildade sedermera en egen
sekt, hvilken dyrkade honom som ett Guds sändebud på
jorden. Denna sekt, hvars medlemmar kallades
davidister eller joriszianer, förföljdes på
det grymmaste sätt af nederländska regeringen. 1542
skref D. arbetet t’Woender-boeck (2:a uppl. 1551),
som vållade, att han måste fly. Sedermera uppehöll
han sig, under namn af "Johann von Brügge", i Basel,
där han till det yttre slöt sig till kyrkan. D. afled
1556. Tre år efter hans död blefvo hans lik och
skrifter brända af bödeln.

Davidov (Davydov), Karl, rysk violoncellvirtuos,
f. 1838, d. 1889, uppträdde 1859 med utomordentlig
framgång i Gewandhaus i Leipzig, där han genast
engagerades som solocellist och efterträdde
Grützmacher såsom lärare vid konservatoriet.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>