Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dauphiné - Dauphiné-alperna - Daurat - Daurien - Daurier - Dausch - Dautresme - Datzenberg - Dauwen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
yttre båge hörande Dauphiné-alperna, hvilka
delas i Écrinsgruppen, Belledonnettekedjan och
Grandes-Rousses-gruppen, och skiljas från Cottiska
alperna genom den dal, som genomflytes i sydlig
riktning af öfre Durance och i nordlig af Arc. Den
högsta toppen är Mont Pelvoux (4,103 m.). I landets
västra del ligga Dauphinés kalkalper l.
Drôme-alperna, skilda från de förra bergen genom nedre
Durancedalen och Dracdalen. - D. är en af Frankrikes
rikaste provinser och ryktbart för sina storartade
eller egendomliga naturföreteelser samt mycket besökt
af turister. Förr talade man om D:s sju under. Dessa
voro Le mont inaccessible l. Mont-Aiguille, n. om
Die, grottan vid La Balme vid Rhône, Tour sans venin,
hålorna vid Sassenage vid Grenoble, Fontaine ardente,
s. v. om Vif, och Fontaine vineuse, hvars vatten
smakade som vin, samt Pré qui tremble vid Gap.
Historia. Allobrogerna och andra keltiska folk bebodde
D. före romarnas eröfring. Efter germanernas infall
kom det först under burgundernas rike (se
Burgund 2) och därefter under Cisjuranska Burgund. Ett
antal små herradömen blef dock genom landets
förening med Tyska riket snart faktiskt oberoende,
och bland dem var grefsk. Albon (från 1063) det
mäktigaste. Af dess herrar antog Guigue (namn på dem
alla) IV titeln dauphin (se d. o.) och Guigue V, som
omkr. 1160 förvärfvade grefsk. Vienne, titeln dauphin
de Viennois. Sedan D. 1349 öfvergått till kronan, blef
det apanage åt tronföljarna, hvilka under huset Valois
själfva ledde dess styrelse, 1355 afträddes Faucigny
och genom freden i Utrecht (1713) hela D. ö. om
Alperna till Savojen. Förberedt genom albigenserna
och valdenserna, var D. en af hufvudhärdarna för
protestantismen i Frankrike och led mycket genom
nantesiska ediktets återkallande (1685). D. var det
första landskap i Frankrike, som, t. o. m. före Paris,
proklamerade revolutionens principer; bland dess
representanter till riksständerna märkes Barnave. 1814
utmärkte sig dess invånare för sitt tappra motstånd
mot österrikarna, och 1815 mottogo de Napoleon vid
hans återkomst från Elba med jubel. Bland D:s mera
ryktbara söner märkas Bayard. Lally-Tollendal, Mably,
Condillac, Mounier, Montalivet, Casimir Périer,
Randon, Ponsard och Émile Augier m. fl. Litt.:
Chapuys-Montlaville, "Histoire du D." (2 bd, 1827),
J. Taulier, "Histoire du D. depuis les temps les plus
reculés" (1855), Guy-Allard "Dictionaire historique,
géographique, etc., du D. (2 bd, 1864), Joanne, "D. et
Savoie" (1897), och Conard, "La peur
en D. (Juillet-Août 1789)" (1904).
E. A-t.
Dauphiné-alperna [dåfiné-]. Se Alperna, sp. 697,
och Dauphiné.
Daurat [dåra’], latinsk och grekisk skald i 16-e
årh. Se Dorat.
Daurien, bergland i sydöstra Sibirien,
prov. Transbaikalien, mellan Baikalsjöns östra strand
och Kina, hvarifrån det skiljes genom floden Argun.
Daurier (Daurer), en i norra Mandschuriet boende
folkstam, hörande till de s. k. uralaltaiska folkens
altaiska grupp. Se vidare Tunguser.
Dausch, Konstantin, tysk bildhuggare, f. 1841 i
Schwaben, började som stenhuggare och
visade en sådan skicklighet i yrket, att han användes
vid den plastiska dekoreringen af rådhuset i Mimenen
och fick studera i därvarande konstskola. Han fick
resestipendium till Rom 1869, hade där egen verkstad
1873 och grundlade sitt rykte med en grupp Simson
och Delila (världsutställningen i Wien 1873). Sedan
utförde han många verk af mytologiskt och allegoriskt
innehåll, för hvilket han i Rom fått förkärlek, såsom
Kalliope och Erato, Dag och Natt, Ungdom och Ålderdom,
Caritas m. fl.
Dautresme [dåträm], August Lucien, fransk politiker,
f. 1826, d. 1892, var fabriksegare och kompositör,
tillhörde sedan 1876 deputeradekammaren, där
han slöt sig till vänstra centern, och var 1885
åkerbruksminister under Brisson och 1887-88
handelsminister först i Rouviers, sedan i Tirards
kabinett. Han inlade stor förtjänst om 1889 års
världsutställning i Paris och blef 1891 senator.
Dautzenberg, Johann Michael, flamsk diktare, f. 1808,
fick 1838 anställning vid Bruxellesbanken "Société
générale" och stannade kvar där ända till sin död,
1869. Han var en bland dem, som yrkade på en nära
intellektuell anslutning till Tyskland och skref själf
tyska lika bra som flamska. Hans rykte grundar sig
förnämligast på Gedichten (1850) samt Volksleesboek
(1854) och Verhalen nit de geschiedenis van België
(1856; 3:e uppl. 1867), tvenne prisskrifter,
hvilka han utarbetade i förening med van Duyse. D:s
egendomligheter äro innerlighet, godt lynne och
förtrogenhet med språkets ursprungliga kynne. Mycket
godt uträttade han genom tidskriften "De toekomst"
(1857-69). Efter hans död utkommo Verspreide en
nagelatene gedichten (1869; 2:a uppl. 1875).
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
