Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 5. Cestius - Degas / 1407-1408 (1906) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Darrugn - Darrvelsen - Darrålen - Dart, kort svärd - Dart, kustflod i engelska grefsk. Kent - Dartford - Dartmoor - Dartmouth - Daru

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

nyttjats som benämning på
vedtorkningsugnar vid glasbruk.
c. A. D.*

Darrvelsen, zool. Se Darrmalen.

Darrålen, Gymnotus, zool., ett till blåsmunnarnas
ordning (Physostomi) och de bar-ryggiga ålarnas
familj (Gymnotidæ) hörande släkte, som utmärker sig
därigenom, att den långsträckta ål-lika kroppen saknar
rygg- och stjärtfena (rudimentära sådana kunna dock
finnas), hvaremot analfenan är lång och når ända till
stjärtspetsen. Trots den yttre likheten har darrålen
ingenting med den vanliga ålen
att göra; den förra tillhör en annan fiskgrupp och har
på grund af med ålen öfverensstämmande lefnadssätt
erhållit öfverensstämmande utseende. Den elektriska
apparat, hvarmed dessa fiskar äro utrustade, sträcker
sig längs stjärtens undersida. De tillhöra uteslutande
vattnen i nya världen. Den vanliga darrålen,
Gymnotus electricus, af l,5-2 m. längd, är vackert
olivfärgad, med gulaktigt, rödfläckigt hufvud och
två eller flera rader gula fläckar längs ryggen samt
lefver i Orinoco, Amasonfloden och mellanliggande
flodsystem, där den anställer stor förödelse på
fisk och dödar långt flera än den förtär. Också
öfverträffar den alla hittills kända fiskar i förmågan
att utdela elektriska slag. Det händer icke sällan,
att hästar eller mulåsnor, hvilka ämna vada eller
simma öfver vatten, som bebos af darrålar, duka
under för ålens kraftiga slag. De resa, flåsande,
sina manar, hvälfva i vild ångest ögonen och söka
undkomma sin fiende, som, själf osynlig, utdelar
slagen. Väl komna i land, stappla de för hvarje steg,
sträcka sig, utmattade i alla leder, på marken och
hämta sig i lyckligaste fall endast småningom. Se
C. Sachs, "Untersuchungen am zitteraal" (1881).

J. G. T. (L-e.)

Dart (fr. dard, provens, dart, fnod. darraðr),
kort svärd, dolk med hvass spets.

Dart [dä’t], kustflod i engelska grefskapet Devon. Den
faller ut i Engelska kanalen, vid staden Dartmouth.

Dartford [dä^tfed], stad i engelska grefsk. Kent,
27 km. ö. om London, vid Darent, som 4 km. längre
ned faller ut i Thames. 18,644 inv. (1901). Utanför
D. ligga ett dårhus och ett epidemisjukhus,
tillhöriga London. Pappers- och krutbruk, gjuterier
och maskinverkstäder. Sedan 1895 är till D. förlagdt
ett 1885 af svenskan fru Martina Bergman-Österberg
i London grundlagdt "Physical training college" för
utbildning af lärarinnor i teoretisk och praktisk
gymnastik, anatomi och hygien enligt Lings metod.

Dartmoor [dä^tmöe], en 500 kvkm. stor granitplatå
af 350 m. medelhöjd i engelska grefsk. Devon, hade
fordom rik skogväxt, men är nu betäckt af
mossar och hedar, ur hvilka s. k. "granitöar" (tors)
höja sig. De högsta topparna äro Yes tor (625 m.) och
High Willhays (621 m.). J. F. N.

Dartmouth [dä’tm8th]. 1. Gammal stad i engelska
grefsk. Devon, vackert belägen vid floden Darts utlopp
i Engelska kanalen. 6,579 inv. (1901). D. nämnes ofta
i Englands äldre historia. - 2. Stad i Nova Scotia,
Dominion of Canada, vid Halifaxviken. 4,806
inv. (1901). Sockerbruk, sågverk, mekaniska
verkstäder.

Daru [-ry]. 1. Pierre Antoine Noel Bruno D.,
grefve, fransk statsman och skriftställare, f. 1767 i
Montpellier, d. 1829 i Paris, blef 1783 underlöjtnant,
men lämnade snart armén för att i stället tjänstgöra
vid krigskommissariatet, där han visade stor
duglighet. Han anslöt sig till revolutionen, men
häktades 1793 under skräckregeringen och lösgafs
först efter Robespierres fall 1794. 1795 blef han
afdelningschef i krigsministeriet. Napoleon använde
honom som fullmäktig vid fredsunderhandlingarna
i Pressburg (1805), Tilsit (1807) och Wien
(1809). 1805-09 var D. generalintendent under
fälttågen i Preussen och Österrike. 1811 blef han
statssekreterare. Under fälttågen 1812-13 tjänstgjorde
han åter som generalintendent. Han visade sig såsom
sådan i hög grad energisk och nitisk, men tillika
hård och skoningslös. Af Bourbonerna behandlades
han länge med misstroende, men blef 1819 pär. Trots
sina många sysslor hade D. tid öfrig för litterära
arbeten af stor betydenhet. Hans förnämsta verk är
L’histoire de la république de Venise (1819; 4:e
uppl. 1852). Bland de öfriga märkas hans ypperliga
metriska öfversättning af Horatius (1798), som
föranledde hans inval i Franska akad. 1806, vidare
satiren Cléopédie, ou la théorie des réputations
littéraires (1800) och Histoire de Bretagne (1826).

2. Napoléon D., den förres son, grefve, fransk
statsman, f. 1807 i Paris, d. där 1890, tjänade
till 1847 i artilleriet och tog nämnda år afsked som
kapten. 1832 fick han säte i pärskammaren, där han
ifrigt understödde julimonarkien. Men efter 1848 års
revolution omfattade han sakernas nya ordning. Han
invaldes i nationalförsamlingen af depart. La Manche,
där han egde stora jordagods. 1850 och 1851 var
han vice president i nationalförsamlingen. Han
protesterade mot statskuppen 2 dec. 1851, hölls
för den skull några dagar häktad i Vincennes och
drog sig därefter tillbaka till privatlifvet. 1869
valdes han till medlem af lagstiftande kåren. Där
var han en af ledarna för det nya liberala partiet,
"tiers parti", och utsågs i dec. 1869 till kårens
vice president. Från jan. till april 1870 var
han utrikesminister i Olliviers kabinett. När
kejsaren ville underkasta det nya senatskonsultet
ett plebiscit, afgick D. 13 april 1870. Under kriget
1870-71 organiserade han inom sitt departement (La
Manche) väpnadt motstånd mot tyskarna. I febr. 1871
valdes han till medlem af nationalförsamlingen, där
han slöt sig till högra centern, och 1876 blef han
senator. I senaten var han en af högerns ledare. Då
hans senatorsmandat utlöpte 1879, blef han icke
omvald. Efter denna motgång drog han sig tillbaka
från det politiska lifvet. Han utgaf den värdefulla
biografien Le comte Beugnot (1865). Sedan 1860 var
D. medlem af Institutet. E. W.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>