Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Danska litteraturen och teatern
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Grundtvig (1783-1872) till den evangeliska
kristendomen, hvars mest framstående målsmän de
blefvo, ehuru under en aldrig utplånad, djup inbördes
antagonism. Mynster ställde sig på den allmänna
bildningens grundval och blef en religiös vägledare,
särskildt för de bildade klasserna. Grundtvig
förkastade däremot allt, som i den allmänna bildningen
tycktes honom oförenligt med folkandan, särskildt
det romerska elementet. En mera naturlig grundval
fann han i den fornnordiska kulturens kvarlåtenskap,
hvarjämte han ansåg den sanna lutheranismen för enda
källan till ett nytt församlingslif. Återupplifvandet
af den nordiska hjälteandan och gammal-luthersk
troskraft sökte han främja genom predikningar,
poetiskt författarskap, vetenskapliga forskningar,
litterära stridsskrifter och öfversättningar af
nordiska klassiker. Likväl stötte han ifrån sig
nästan alla de bildade, som hvarken kunde försona
sig med hans för den europeiska bildningen främmande
ståndpunkt eller med hans stil, som utbildats på
fornspråkets och allmogemålens grundval. I många
år stod han därför tämligen ensam. Vid midten af
1820-talet undergick Grundtvig en själskris, som blef
en vändpunkt äfven i Danmarks odling. Rationalismen -
mot hvilken Grundtvig alltfrån 1810 uppträdt mycket
skarpt - hade, mildrad och i en mindre krass form,
funnit en talangfull målsman i professor H. N.
Clausen. Ett kyrkohistoriskt arbete af honom
framkallade 1825 ett våldsamt angrepp af Grundtvig,
som af denna orsak dömdes till böter och censur,
hvarför han nedlade den prästerliga befattning han
nyss förut erhållit. Sedermera lefde Grundtvig i många
år som enskild vetenskapsman och skriftställare. Från
den närmast följande tiden härröra hans förnämsta
vetenskapliga och vittra verk, bl. a. "Haandbog i
verdenshistorien" (1833-43), hans djupt betydelsefulla
psalmdiktning, som fortfor till hans sista
lefnadsår, föreläsningar öfver mytologi, historia
och kyrkohistoria, en lång följd predikningar;
en mängd skrifter i politiska och sociala frågor,
synnerligast rörande folkupplysningen, och slutligen
hans initiativ till upprättande af folkhögskolor,
hvilka bli folkuppfostrande i stor stil, efterliknas
i det öfriga Norden och nu äfven uppmärksammas och
beundras öfver hela världen. "Menige man" greps af
hans och hans vänners ord. "Grundtvigianer" blef
namnet på ett religiös-politiskt parti, hvilket till
en början stod skarpt afsöndradt från det öfriga
folket. Men den grundtvigska riktningen växte sig
snart stark och blef romantikens självständigaste och
mest danska skapelse, hvarför den också med större
lifskraft än någon annan kunnat göra sig gällande
gentemot realismens lifsåskådning. Grundtvigs
anhängare ha väsentlig del i Danmarks andliga och
materiella uppsving efter 1864. Hans uppfostrande
skrifters väsentliga betydelse är, att de uppställde
krafvet om "lif och själ" i all kunskapsmeddelelse
och peka på möjligheter att fylla detta kraf.
2. Den danska romantikens senare utveckling. Omkring
1825 inträffade åtskilliga, rätt betydande
förändringar i danska litteraturen, Öhlenschlägers och
Grundtvigs nordiska rörelse fortsattes visserligen
af skalder som Carsten Hauch, framstående
romanförfattare och lyriker, och B. S. Ingemann,
hvars morgon- och kvällsånger samt historiska romaner
mäktigt utvecklade
den fosterlandskärlek, som yttrade sig i treårskriget
("aanden fra 48"). Men hos flertalet yngre författare
fick litteraturen en alltmera medveten dansk
nutidsprägel. I stället för sagor och nordiska
berättelser trädde noveller och hvardagshistorier:
Steen Steensen Blicher skref en mängd jylländska
berättelser, delvis af första rang, hvarigenom han
anteciperade den sedan i alla litteraturer gängse
bondenovellen och hembygdskonsten; fru
Gyllembourg-Ehrensvärd ("Förf. till en hvardagshistoria")
skref goda skildringar från bildadt hufvudstadslif,
och liknande, ehuru mindre viktiga verk utgåfvos af
Andreas Saint-Aubain, pseud. Carl Bernhard. I stället
för tragedier och borgerliga skådespel svärmade man
nu för vådeviller och hvardagskomedier. Samtida
strömningar i Europas kulturlif märkas också,
om än svagt, i Danmark: man efterbildar i någon
mån den franska romantismens drama, Heines och
Byrons diktning får sina beundrare, och äfven
Hegels filosofi gör sig gällande. Detta släktleds
hufvudman var Johan Ludvig Heiberg (1791-1860), hvars
inflytande var i ständigt stigande efter 1825. Ehuru
något tillbakasatt under 1840-talet af politiska
orsaker, var han så godt som allenahärskande i
fråga om konstuppfattning och estetisk åskådning
ända till Georg Brandes’ framträdande och utöfvade
ett afgörande inflytande genom sin fina och
myndiga personlighet, sin förståndiga kritik,
sina skådespel (romantiska dramer som "Elverhöj"
och "Syvsoverdag", men framför allt vådevillerna)
och sin formfulländade lyriska diktning. En hel
skara författare, "den yngre diktarskolan", var
starkt påverkad af honom och förde hans idéer
vidare. Hans viktigaste verk äro den själfulla
och kvicka satiren öfver borgerligt trångsinne och
andlig inskränkthet, "En själ efter döden", hvari
han höll räfst med sina motståndare. Hans hustru,
Johanne Luise, var Danmarks betydelsefullaste
skådespelerska och har efterlämnat ett intressant
memoarverk. Mer eller mindre nära till Heiberg slöto
sig lyrikern och lustspelsförfattaren H. Hertz, senare
J. Kr. Hostrup och Erik Bögh samt Kr. Winther,
hvars rika kärlekslyrik beledsagas af vackra, intima
skildringar från särskildt själländsk natur, medan den
ofvannämnde Blicher är Jyllands sångare. En ovanligt
sund och själfständig skaldenatur med fotfäste
i verklighetens värld var Poul Möller (d. 1838),
som med sin ofullbordade studentnovell och sin rätt
sparsamma lyriska alstring fått en säker plats bland
danska klassiker. E. Aarestrup och L.
Bödtcher äro betydande kärleksskalder, medan K. K.
Bagger, Egede Schack och den något äldre Kr. H.
Bredahl i sina hufvudarbeten peka hän mot den
kommande realismen. H. K. Andersen (d. 1875) är den
ende skönlitteräre danske författare, som har vunnit
världsrykte, uteslutande för de bekanta sagorna, som
tillhöra folkläsningen i alla kulturländer, främst
de germanska. Den romantiska perioden afslutas
omkr. 1800-talets midt af Paludan-Miiller och
Kierkegaard, som på samma gång beteckna romantikens
fulländning och dess upplösning. Fr. Paludan-Müller
(1809-76) var en formfulländad, rik och allvarlig
skald, som i sin stora versroman "Adam Homo" skapade
ett af den danska litteraturens mest monumentala
verk. Sören Kierkegaard (1813-55) var
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
