Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Danska litteraturen och teatern
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
naturen tänkes befolkad af demoner, som oemotståndligt
dra människor till sig endast för att störta dem
i fördärfvet. Dessa visor handla om förvandlingar
(jungfrun i fågelhamn), runornas trollmakt (riddar
Stigs bröllop) eller om älfvorna (alferna), framtill
sköna kvinnor, baktill "ihåliga som ett baktråg",
hvilka locka ungersvennen in i högen genom att
göra honom "ellevild" med dårande dans och sång,
ge honom en glömskedryck eller straffa hans trots
med ett dödsbringande "älfskott". Hit höra några af
de vackraste danska visorna. Den klaraste bilden af
medeltidens lif och samhälle ge riddarvisorna,
hvilkas hufvudpersoner äro medeltidens till häst
tjänstgörande bondeadel, och som framför allt skildra
kärlek och krig, än ljusa och vänliga, än allvarliga
och vittnande om mycken råhet i lif och beteende. Hit
höra ypperliga visor som Ebbe Skammelsön, Nilus
och Hillelille, Liden Engel. Slutligen bilda
de historiska visorna en viktig grupp. Deras
historiska trovärdighet är mycket omtvistad, men
oftast visa de i alla händelser samtidens eller
en nära eftervärlds uppfattning af de skildrade
händelserna och förhållandena. Hit höra de ryktbara
visorna om Valdemar och Tove, om Valdemar Sejr och
hans drottningar, en viscykel om marsk Stig och
"den långa visan", hopsatt ur cykeln, och om Niels
Ebbesön, hvari grefve Gerts dråp skildras, sannolikt
trovärdigt. I början af 1700-talet riktades den
vaknande historiska kritiken äfven mot folkvisorna,
man ringaktade deras innehåll och saknade sinne för
deras poetiska värde. På Klopstocks och Ewalds tid
vaknade ånyo förståendet af dem, och när Danmark
i Öhlenschläger och Grundtvig fick sin litterära
renässans på inhemsk botten, voro forndikten och
folkvisorna deras utgångspunkt. Det är knappast
någon stor dansk skald från 1800-talet, som ej
står i skuld till folkvisorna. Med det poetiska
intresset vaknade äfven hågen för litteraturhistorisk
och språklig behandling af visorna. - Kritisk
hufvudupplaga är Sv. Grundtvigs "Danmarks gamle
folkeviser", I-V, som fortsättes af Axel Olrik,
hvilken utgifvit VI, VII och början af VIII; två
urval äro utgifna af Sv. Grundtvig, ett urval med
förträfflig inledning af Olrik. Vid Kalmarunionens
upplösning stå Danmark och Norge i nära världslig
och andlig gemenskap, det gamla norska språket blir
allmogemål, medan danskan blir litteraturspråk äfven
i Norge. Från nyare tidens början till 1814 är dansk
litteratur de två ländernas gemensamma egendom,
hvars norska tillskott med tiden blir af stor
betydelse.
III. Nyaretiden. A. Humanism, reformation
och renässans (1500- och 1600-talen). Den omhvälfning
i det kristna Europas tänkesätt och världsåskådning,
som kännetecknar öfvergången mellan medeltiden och
nyare tiden, får i Danmark betydelse väsentligen på
det religiösa området. Reformationstiden betecknar
främst motstånd mot påfvekyrkan och därigenom
äfven mot hela medeltidens skolastiska tankelif. Den
religiösa frigörelsen spred sig hastigt från Tyskland
till Norden, medan renässansströmningarna kommo senare
och mycket svagare. Reformationstidens litteratur blir
därför i Danmark på det hela mycket osjälfständig,
men får sin stora nationella betydelse genom att
vara skrifven på modersmålet - hufvudvillkoret för
en själfständig litteratur. Efter striden om den nya
läran såg det ut, som om en verkligt frisinnad
åskådning skulle segra öfver hela linjen: nya
vetenskaper uppstodo, man förbättrade skolväsendet
och återupprättade 1537 universitetet i Köpenhamn,
man arbetade ifrigt på att få Danmarks historia
skrifven; hof och adel visade sinne för konst och
vetenskap. Men allt kväfdes af det ensidiga religiösa
intresset, då man på allvar tog upp striden för den
"rena" lutherska läran; teologien själf blef lärd och
använde jämte öfriga vetenskaper latinet; censuren
hämmade all fri litterär utveckling. Ortodoxien, den
stelnade rättrogenheten, utbreddes som protestantisk
skolastik. Sverige blef en stormakt under 1600-talet,
medan Danmark drabbades af stora politiska olyckor och
befolkningen trycktes ned i okunnighet och öfvertro,
utan att delaktiggöras af renässansens väldiga
kulturella framsteg. Det vardt Holbergs uppgift att
lyfta det sjunkna folkmedvetandet genom tillegnelse
af utlandets framsteg.
Bland den egentliga reformationstidens stormän må
först nämnas Kristiern Pedersen (d. 1554), "den danska
litteraturens fader", hvars själländska skriftspråk
vardt grundvalen för riksspråket. Hans hufvudarbete är
den väsentligen af honom gjorda bibelöfversättningen
(1550, "Kristian III:s bibel"). Själfva
reformationsförkunnelsen var ett verk af Hans
Tausen, som erinrar om Olaus Petri. Den nya kyrkans
organisatör, Själlands förste evangeliske biskop,
Peder Palladius, efterlämnade en mängd religiösa
skrifter på både danska och latin, kyrkohandböcker,
uppfostrings- och uppbyggelselitteratur samt den
s. k. Visitatsbogen, ett utkast till vägledning
för tal och betraktelser på visitationsresor,
hvilken ger en lefvande bild af den duktige och
myndige prelaten samt af tidens kultur. Mer utpräglad
humanist och därför senare en kämpe mot reformationen
var karmelitmunken Poul Helgesen ("lektor Poul",
"Poul Vendekaabe"), som visar sig som en ypperlig
stilist i sina stridsskrifter och äfven skrifvit
ett historiskt arbete ("den skibyske krönike"),
af betydelse såsom samtidsskildring. Under följande
generationer utmärka sig många män och kvinnor af
den gamla danska adeln. Holger Rosenkrans anses för
en af landets bäste teologer. Arild Huitfeldt
skrifver en innehållsrik dansk historia. Adelsdamerna
samlade folkvisor, många voro kunskapsrika och
bokälskande; adelsmännen beskyddade och gynnade konst
och vetenskap (Peder Oxe, ätten Friis). Berömdast
var astronomen Tyko Brahe. Främste mannen på det
teologiska området var Niels Hemmingsen, Melanchthons
lärjunge (d. 1600), som skref ett antal högt skattade
tolkningar af N. T:s böcker, handböcker för präster
och en stor dogmatik. Dessa arbeten skaffade honom
stort rykte för lärdom öfver hela Europa, och med
skriften "De lege naturæ" blef han förelöpare för
folkrättslärarna Grotius och Pufendorf. Hans samtida
voro psalmförfattarna Hans Kristensen Sthen
och Hans Thomesen, hvilken sistnämnde 1569 utgaf
den första auktoriserade psalmboken, som innehöll
det bästa af den äldre diktningen och goda bidrag af
honom själf. Den bäste historieskrifvaren var Anders
Sörensen Vedel (f. 1542, d. 1616), som öfversatte
Saxo och gaf ut danska folkvisor. Ungefär samtidigt
öfversatte den norske prästen Peder Clausen Friis
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
