Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dans - Danse macabre - Danska klefven - Danska litteraturen och teatern
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mantlar). Vid landtliga utflykter pläga äldre och yngre
familjemedlemmar hängifva sig åt små improviserade
motdanser. Indien har sina bajadärer (se d. o. med
fig.), hvilkas pantomimiska dans förenar ett
visst mått af blygsamhet med ett visst mått af
koketteri. Till de patologiska företeelserna
får man väl räkna intresset för den österländska
"magdansen". Det gamla orientaliska bruket att hålla
danserskor i harem fortlefver bland muhammedanerna. De
anse det strida mot mannens värdighet att röra
sig häftigt. Ett undantag bildar hos turkarna
dervischernas dans i moskén tisdagar och fredagar,
utförd för att afsiktligt försätta sig i yrsel
(se fig. 20). I Turkiet visas otuktiga danser af
kringvandrande dansare och danserskor. I Egypten
äro de förnämt hållna alméerna mera sångerskor än
danserskor, medan de s. k. rawazi (se fig. 21) uppföra
sina höftsvängande danser på gatorna. Jfr Bal, Balett,
Dansmusik, Folklekar, Folkvisor och Koreografi.
Litt.: Thoinot Arbeau (anagram för domherren
Jehan Tabourot), "Orchésographie" 1588; ny
uppl. 1888; öfv. af Czerwinski, "Die tänze
des XVI. jahrhunderts", 1878), Arwidsson,
"Svenska fornsånger", del 3 (1842), Czerwinski,
"Geschichte der tanzkunst" (1862; ny uppl. 1882),
Voss, "Der tanz und seine geschichte" (1868), Böhme,
"Geschichte des tanzes in Deutschland" (2 bd, 1886),
Desrat, "Dictionnaire de la danse" (1895), de Soria,
"Histoire pittoresque de la danse" (1897), Vuillier,
"La danse" (s. å.; ett ytligt praktverk), Mürich,
"Neue und alte tänze" (1900), Klemm, "Katechismus
der tanzkunst" (7:e uppl. 1901), Storck, "Der tanz"
(1903), och Bie, "Der tanz" (1905), bägge fint
illustrerade, samt Hellgren, "Sånglekar från Nääs"
(s. å.). E. F-t.
Danse macabre [däs makäbr], fr. Se Dödsdansen.
Danska klefven, en hålväg vid sjön Bullaren i
Bohus län. Namnet uppkom däraf, att den danske
höfvitsmannen på Bohus, Otto Rud, i denna hålväg dolde
sig med sina knektar, innan han julnatten 1504
öfverrumplade Olofsborgs slott, som då innehades
af svenskarna.
Danska litteraturen och teatern. I. Den hedniska
tiden. Som en gren af den gotiskgermanska språkstammen
ha danskarna sin andel i dess oskrifna andliga
produkter, mest af folklig art. Både den jämförande
språkvetenskapen - bland hvars grundläggare
är dansken Rasmus Rask - och den förhistoriska
arkeologien - med de betydande danske forskarna
Thomsen, Steenstrup, Worsaae, Sophus Müller - ge
oss upplysning om mycket af språkfamiljens äldsta
kultur och om tron på ett lif efter döden. De äldsta
spåren af gotisk-germansk tanke och dikt finna vi
i mytologi och hjältesagor från folkvandringstiden,
men båda delarna föreligga egentligen blott i långt
senare uppteckningar. Omkr. 400 e. Kr. hade den
allmängermanska runskriften<sup></sup> på en östlig-nordlig
väg nått från Svartahafsländerna till Danmark,
som eger språkligt och kulturhistoriskt viktiga
runinskrifter. Mest känd är inskriften på ett af
guldhornen från Gallehus vid Tönder:
ek hlewagastiR holtingaR horna tawido (jag, H.,
Holtes son (l.: från Holt) gjorde hornet),
hvari bl. a. den samgermanska allitterationen tydligt
framträder. I allmänhet äro likväl dessa äldsta
runinskrifter för få och för korta att ha afgörande
litterär betydelse. Viktigast är den mängd personnamn
de innehålla: dessa äro ej sammansatta, med ett
gudanamn som första led, såsom under vikingatiden,
utan dels sådana som Dag, Ravn, som äfven finnas
längre fram, dels fullkomligt obekanta i yngre
nordiska. Större betydelse får för Danmark liksom
för det öfriga Norden vikingatiden, hvars kulturlif
vi kunna bedöma dels på grund af runinskrifternas
då fylligare innehåll, dels genom Saxos (Sakses)
latinska verk och den norsk-isländska litteraturen
från omkr. 1200. Runstenen uppfattas hädanefter som
minnessten öfver den döde; 800-talets stenar bära
dessutom en religiös prägel: sådana resas öfver godar
(härads-styresmän och präster såsom Alle Sålwegode)
och ÞulR ("talare" eller sångare); för att skydda
stenen anbringas formulär med hot mot våldsverkaren
eller hänvisning till gudarna (t. ex. "Tor vige
dessa runor"), eller också märkes stenen med heliga
tecken, såsom hakkorset eller treudden, liksom själfva
minnesmärket betecknas med ordet vi, invigd ort (jfr
Viborg och Odinsvi = Odense). Från 900-talet finnas
många praktfulla runstenar, kunga- och höfdingaminnen
(Jællingestenarna, skånska och jylländska stenar
från slaget på Fyrisvall, sydjylländska från Harald
Blåtands och Sven Tveskäggs tid), där hedersvers
öfver den döde spelar en stor roll; här finnas
hel- och halfverser i fornyrðislag samt stycken
af längre strofer, af samma slag som för öfrigt i
Norden. Både de rikliga resterna af runverser och hela
lifsuppfattningen visa, att de äro samtida med den
danska hjältediktens guldålder, 900-talet, brytningen
mellan hedendom och kristendom. "Där gudatrons ek
var maskäten af den invandrade kulturen, där uppväxte
icke genast en kristen kultur, utan ett underbestånd
af poetiska föreställningar fick ljus och luft att
skjuta upp". Den danska hjältedikten från heden tid
har gifvetvis handlat äfven om de samgermanska ämnena,
men ger framför allt en fyllig behandling åt inhemska,
nationella motiv med den berömda skjoldungaätten
och dess hirdmän som medelpunkt. Det är denna
vikingatidens hjältedikt, dels själfva de forndanska
dikterna, dels det samtida återgifvandet af sådana,
som är hufvudkällan till de nio första böckerna af
Saxos latinska historia; men Saxo har återgifvit allt
i prydlig latinsk öfversättning och omdiktning. I
denna form har bevarats t. ex. den nordiska forntidens
berömdaste dikt Bjarkamål (se d. o.), där man
mångenstädes utan svårighet kan urskilja nordisk
rytm och klang i de latinska verserna. Ypperligt
är äfven Ingjaldskvadet, där skalden Starkad
(Starkotter) söker inge konung Ingjald mod att
frigöra sig från sin drottnings inflytande och
hämna sin faders dråp. Vidare finnas fragment af
en dikt om Hagbard och Signe, centrum i dikterna
om Sigarsläkten; efter den angelsaxiska diktens
vittnesbörd är Sigar danernas äldste historiske
konung; hela ämnet är utförligt behandladt hos Saxo
och i en känd medeltidsvisa. Af andra danska sägner
med hedniska motiv i prosaåtergifning hos Saxo kunna
nämnas sagorna om Skjold (finnas redan i "Beowulf"),
Dan, Helge, Amleth ("Hamleth"), Vernund och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
