Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 5. Cestius - Degas / 1245-1246 (1906) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dandolo, berömd veneziansk släkt - Dandolo, Tullio, grefve, italiensk skriftställare - Dandy - Daneau - Danebrog - Danegäld - Danehof - Danelagen

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Konstantinopel. För en tid framåt blef Venezia den
förnämsta makten i Levanten och behärskade
världshandeln. D. afled 1205 och begrofs i Sofiakyrkan
i Konstantinopel. Se Norden, "Das papsttum und
Byzans" (1903).

2. Giovanni D., doge 1279-89, värnade
kraftigt Venezias oafhängighet gentemot påfvestolen;
han skall hafva slagit de första sekinerna.

3. Francesco D., doge 1328-29, förskaffade Venezia
fast fot på italienska halfön, i det han bl. a.
fråntog Mastino II della Scala af Verona Treviso
och Bassano.

4. Andrea D., f. 1310, doge 1343-54, försvarade mot
turkarna de venezianska besittningarna i Arkipelagen.
För att krossa Genovas ställning vid Svarta hafvet
förenade han sig senare med turkarna, och Venezia
hade därefter en tid bortåt en obestridd hegemoni
i Orienten. Efter 1348 började Genovas
inflytande vid Svarta hafvet åter att stiga,
men genom ett förbund med den grekiske kejsaren
Johannes Kantakuzenos och med Neapel lyckades
D. åter stäcka dess makt. Från D:s tid härröra
två stora venezianska samlingar af traktater med
resp. österns och västerns makter, Liber blancus
och Liber albus, samt ett historiskt verk,
Chronicon Venetorum, som behandlar Venezias
historia från äldsta tider till 1280. Se Simonsfeld,
"Andr. D. und seine geschichtswerke" (1876). -
Till samma släkt som dogerna hörde Girolamo
D., politiker och historiker, den siste af
ätten, f. 1796, d. 1866 såsom direktör för
det stora statsarkivet dei Frari. Han författade
ett stort arbete öfver Venezias senaste historia, La
caduta della repubblica di Venezia ed i suoi ultimi
cinquant’anni (1855). A. B. B. (T. H-r.)

Dandolo, Tullio, grefve, italiensk
skriftställare, son till kemisten och agronomen
Vincenzo D. (f. 1759, d. 1819), f. 1801 i Varese,
d. 1870 i Urbino, företog åtskilliga resor, som
han vidlyftigt beskref. Sedermera sysselsatte han
sig med historiska forskningar och författade, i
strängt kyrklig anda, en mängd historiska skrifter,
bland hvilka må nämnas Roma e 1’imperio sino a Marco
Aurelio (1844), hvars sjätte del är känd under namnet
Cristianesimo nascente (1854; 2:a uppl. 1871),
samt Il secolo di Leone X (3 bd, 1861-68).

Dandy [dä’ndi], eng. (härledningen obekant),
öfverdrifvet elegant och i sättet något tillgjord
herre med fina vanor, modenarr, sprätt, snobb.


Daneau
[-nå] l. Danseus, Dannæus, Lambert, reformert
teolog, f. 1530 i Beaugency, af katolska föräldrar,
egnade sig till en början åt rättsvetenskapen,
öfvergick 1560 till protestantismen och begaf sig
då till Genève för att under Calvins ledning studera
teologi. Sedan verkade han först som pastor i Gien,
därefter som predikant och professor i Genève,
Leiden, Gent, Orthez och slutligen i Castres, där
han 1595 afled. Bland hans många arbeten förtjänar
hans Ethices christiance libri tres (1577)
särskildt uppmärksamhet såsom det första, betydande
försöket inom de protestantiska kyrkorna att gifva
en systematisk framställning af den teologiska
etiken såsom en gentemot såväl dogmatiken som den
filosofiska etiken själfständig vetenskap. D., som
var en af sin tids främste reformerte teologer,
representerade både i teori och i kyrklig praxis
den strängaste kalvinismen, hvaraf särskildt
i Leiden svåra konflikter förorsakades, och
uppträdde såsom en särdeles stridbar polemiker
såväl mot katolicism som mot lutheranism.
E. Bg.

Danebrog och Danebrogsorden. Se Dannebrog och
Dannebrogsorden.

Danegäld l. Danagäld (eng. danegeld) kallades
i England den skatt, som pålades folket första
gången omkr. 990 för att friköpa det från de danske
vikingarnas angrepp, senare, då danska krigare trädde
i den engelske konungens tjänst, för att underhålla
dessa. Sedan England 1016 helt och hållet kommit
under en dansk konungs herravälde, var det namn på
den skatt, som kräfdes för att underhålla hans stående
här. Slutligen begagnades namnet om en utomordentlig
skatt, utan minsta förbindelse med danerna, till
midten af 1100-talet. E. Ebg.

Danehof l. Danahof kallades under 1200- och
1300-talen i Danmark den för hela riket gemensamma
församling, som framgick ur de under Valdemarerna
hållna sammankomsterna mellan konungen och rikets
stormän (i synnerhet af hirdmansadeln) och som
trädde i stället för de tidigare landstingen, hvilka
representerat de särskilda landskapen. Fasta former
hade denna riksdag (lat. consilium och parlamentum)
icke, men 1282 nödgades Erik Klipping lofva, att
danehof skulle hållas årligen i Nyborg, och detta
löfte upprepades sedan i alla handfästningar ända
till 1376. Visserligen hölls löftet ej alltid,
men vanligen egde danehof rum, ehuru ej alltid i
Nyborg. 1326 tycks benämningen vara fastslagen;
förut nyttjades endast namnet hof. Vid danehofvet
kunde konungen ställas till ansvar för sina
handlingar och domar; äfven hirdmännen kunde där
dömas för sitt förhållande till konungen. Det var
både världsliga och andliga stormän, som samlades
till danehofvet, medan däremot allmogen uppträdde
endast som åskådare. 1413 inkallades ett danehof
som ett slags riksdomstol, men annars upphörde det
under Erik af Pommern, då riksrådet utvecklade
sig och aflöste detsamma, ett förhållande, som
fastställdes under Kristian I, och senare trädde
herredagarna, möten mellan riksrådet och adeln, i
stället. Se Anna Hude, "Danehoffet og dets plads i
Danmarks statsforfatning" (1893), och L. Holberg,
"Konge og danehof i 13. og 14. aarh." (1895).
E. Ebg.

Danelagen l. Danalagen (angls. Dena lagu) kallades
i medeltiden och senare den "danska lag", som under
några århundraden gällde inom den del af England,
hvilken på 800-talet hade eröfrats af nordiska
vikingar (hufvudsakligen danskar); stundom tänkte man
därvid tillika på själfva landområdet, ehuru ordet då
ännu ingenstädes brukades i denna betydelse ensam. Det
är först historieskrifvare under 1800-talet, som
fullt bestämdt använda ordet (eng. vanligen Danelagh)
i rent geografisk bemärkelse. D:s område skulle enligt
ett fördrag, som efter en lång följd af krig afslöts
(878) i Wedmore i

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>