Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dalarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
deras enstaka liggande skogstorp. Ett annat först
af finnar koloniseradt område är gränstrakterna
mot Hälsingland och norra Gästrikland. – Det finska
folkelementet har sedan i betydande grad försvenskats,
men vissa finska drag äro dock ännu omisskännligen
kvar hos befolkningen i D:s finnmarker.
Dalarnas gränser under medeltiden sammanfalla ej
alldeles med de nuvarande. Å ena sidan förenades
Särna socken först genom Brömsebrofreden (1645) med
D., å andra sidan räknades ända in på 1600-talet dit
Norbergs och Skinnskattebergs bergslager, hvilka nu
höra till Västmanland.
I judiciellt hänseende utgjorde D., då det först
framträder i historien, ett eget härad eller hundare
(Dala hundare), förenadt med Västmanland till en
lagsaga. "Domaren" öfver D. lydde sålunda under
Västmanlands lagman, men D. hade dock såtillvida
en själfständig ställning, att det hade sin egen
lag. Bergslagerna intogo en särställning. Där gällde
förutom dalalagen eller landslagen en särskild på
kungl. privilegier grundad bergsrätt. De hade ock
en egen domstol, bergsmanstinget, med domsrätt i
vissa mål. Samtidigt voro dock äfven bergslagerna
underkastade domarens och lagmannens jurisdiktion.
Den administrativa indelningen var under äldre
tider mycket obestämd. Ofta var D. lagdt under
fogden på Västerås slott, ofta hade det äfven
sin egen fogde. Bergslagerna hade äfven i detta
hänseende en särställning med bergsfogdar, hvilka
dock voro underordnade fogden öfver D. Gustaf Vasa
uppdelade D. på två fögderier: det ena omfattande
ungefär Väster-Dalarna med Järnbergslagen, det andra
Öster-Dalarna och Kopparbergslagen. Jämkningar i
denna delning skedde senare. Särskildt gjordes under
Gustaf II Adolf och Kristinas förmyndare försök med
inrättande af ett särskildt bergslän, som skulle
omfatta D:s och Västmanlands bergslager. 1634 års
regeringsform hade emellertid bestämt, att "D. och
Kopparbergslagen" skulle utgöra ett särskildt län, och
1647 upprättades genom ett k. bref nuv. Kopparbergs
län.
I ecklesiastikt hänseende har D. alltjämt tillhört
Västerås’ stift. Dock gjordes under Gustaf Vasa en
början till en delning af stiftet genom förordnandet
af en särskild "ordinarius" för D. med säte i Stora
Tuna. Redan i början af Johan III:s regering återgick
man dock till det gamla. Sedan hyste visserligen
Karl IX planer på tillsättandet af en särskild, af
biskopen i Västerås oberoende superintendent för D.,
men dessa gingo aldrig i verkställighet.
D. och dalkarlarna omtalas först sent i
historien. Landskapet låg afsides från de stora
stråkvägarna och blef därför senare än sydligare
trakter delaktigt af den högre kultur, som med
kristendomen kom till Sverige. 1177 drog den norske
konungen Sverre på flykt från Norge genom öfre D.,
och det berättas, att befolkningen där då ännu var
hednisk. I Skeninge kyrkomötes beslut af 1248 omtalas
emellertid Väster-Dalarna i sådant sammanhang, att
däraf kan slutas, att kristendomen då någon tid där
varit rådande. Ännu under ett par århundraden bodde
dock dalfolket tämligen isoleradt i sina älfdalar
och på sina malmberg. Därunder utvecklades de
speciella karaktärsdrag, som än i dag utmärka D:s
befolkning. Under hårdt arbete för
förvärfvandet af ett knappt uppehälle blefvo de
härdade och kraftiga. Fria från allt stormannavälde,
voro de ett själfständigt och frihetsälskande folk
af själfegande bönder och myndiga bergsmän, som lärt
att lita på sig själfva och ej ville tåla främmande
herrar. Det var denna frihetskärlek, som vid flera
tillfällen förmådde dalkarlarna att gå i spetsen,
då det gällde att befria Sverige från utländskt
förtryck. Den dref dem äfven stundom till resning mot
deras lagliga öfverhet, då dess påbud med rätt eller
orätt ansågos träda landskapets häfdvunna friheter
för när.
"Dalarnas hundraåriga storhetstid" inledes med
Engelbrekts resning, 1434–36, mot Eriks af Pommern
fogdar. Detta var dalallmogens första stora insats
i fäderneslandets historia, och den var af den
arten, att sedermera ledarna för det nationella
själfständighetspartiet i främsta rummet riktade
sina blickar åt D., då det gällde att skydda Sverige
från det främmande beroende, hvarmed det hotades
genom unionen med det mäktigare Danmark. Dalkarlarna
kämpade sålunda för Karl Knutsson mot Kristian I af
Danmark och ärkebiskop Jöns Bengtsson och voro sedan
Sturarnas trogna stöd mot unionspartiet. Slaget
vid Brunkeberg 1471 af gjordes väsentligen genom
dalahären under Nils Sture. När sedan Sten Sture
d. ä. ansattes på en gång af inhemska fiender och af
konung Hans, reste sig dalkarlarna till hans hjälp,
men blefvo slagna af danskarna vid Rotebro 1497. De
voro dock redan 1501 villiga att åter ställa sig
på Sten Stures sida mot den danske konungen. Äfven
Svante Sture och Sten Sture d. y. räknade i främsta
rummet på dalkarlarna vid sina strider mot inre
och yttre fiender. Därför var det helt naturligt,
att Gustaf Eriksson Vasa vände sig till dalallmogen,
då han tog upp kampen för Sveriges befrielse från
Kristian II :s tyranni. Befrielsekriget 1521–23 blef
D:s största insats i Sveriges historia. – Emellertid
hade under de långa tiderna af inre oro dalkarlarna
blifvit vana vid större egenmäktighet och själfsvåld
än som passade öfverens med den starka regering, som
Gustaf Vasa ville upprätthålla. Det kommer därför kort
efter befrielsekrigets slut en period, då dalallmogen
ej längre är med, utan mot Gustaf Vasa. Det är de tre
första dalupprorens tid (se Daluppror). Det
sista och farligaste kufvades af konungen med sträng
hand 1533. Sedan blef D. åter en lydig landsända,
och Gustaf Vasa fick t. o. m. från dalkarlarna mottaga
frivilligt erbjudande om hjälp mot Dacke. Beträffande
D:s historia under Gustaf Vasas söner må erinras om
det s. k. Näftåget. Dalkarlarna voro bland hertig
Karls pålitligaste anhängare i striden mot Sigismund,
och det kostade en af dennes handtlangare, Jakob
Näf, lifvet att i D. söka verka för sin konungs sak,
1598. En här dalkarlar rustade sig sedan att tåga
till hertigens hjälp, men segern vid Stångebro (1598)
gjorde detta obehöfligt. En annan anmärkningsvärd
episod är den oblodiga eröfringen af Särna socken
1644 genom några hundra bönder under anförande af
Älfdalskaplanen Daniel Buskovius (se denne). Under
Karl XI:s tid tog trolldomsväsendet, som för öfrigt
från äldsta tider haft tacksam jordmån i D., stark
fart och uppträdde som en andlig epidemi af värsta
art. En utomordentlig kommission fick af regeringen
i uppdrag att taga itu med detta och sökte genom en
mängd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
