Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dahlbergh, Erik Jönsson D., grefve, krigare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hemma i sopvrån som somlige gjöra", måste dock
inställas.
Kort efter sin återkomst till fäderneslandet och
sedan det varit fråga om, att han skulle få ett
kompani vid gardet, företog D., såsom ledare för
tvenne unga friherrar Cronstierna, en ny resa till
Frankrike och Italien. Därunder utvecklade han i
synnerhet sina anlag såsom arkitekt och tecknare. I
Rom fick han tillfälle att i drottning Kristinas
svit se "många helgedomar och rariteter". För hans
planer att utsträcka resan till Konstantinopel,
Jerusalem och Egypten uppstodo flera gånger hinder,
och snart kallades han till fosterlandets tjänst. Han
inträffade i svenska lägret 16 juli 1656 och var sedan
med i slaget vid Warschau. Af konungen utnämndes han
24 sept. s. å. till generalkvartermästar-löjtnant
vid hufvudarmén, men angreps kort därefter af pesten,
skilde sig då från armén och irrade länge nästan
medvetslös omkring. Slutligen togs han om hand af
en fiskare, som han visat vänlighet, doldes af
denne under tjuguett dygn i en båt bland vassen
och vårdades sedan i hans stuga, tills han blef
frisk, hvarefter han återvände till armén. Efter
denna tid var han i ständig verksamhet. Han
pådref fortifikationsarbetet vid Thorn, anordnade
befästningar vid Krusewitz, tjänstgjorde såsom
generalkvartermästare och generaladjutant och utmärkte
sig under förhandlingarna med den ungerske fursten
Rákóczi äfvensom vid rekognosceringarna af Bugfloden
samt fästningarna Brest-Litovski och Frederiksodde,
nuv. Fredericia (1657). Vid intagandet af den senare
förde han rytteriet och upplänningarna i sjön,
omkring palissaderingen, in i fästningen. Han hade
äfven anordnat lägret vid Bredstrup samt befästningar
vid Sönderborg.
Sin största ryktbarhet som krigare vann D. likväl
under de danska krigen. Det var han, som förmådde Karl
X Gustaf att verkställa tåget öfver Belt (i början
af 1658), och det var han, som före öfvergången
undersökte isen, då konungens underbefälhafvare,
Ulfeldt och Wrangel, ansågo företaget alltför
vådligt. Den senare lär hafva yttrat till D.: "I
bringen konungen om scepter och krono". Därefter
utförde D. åtskilliga rekognosceringar,
bl. a. af Köpenhamns fästningsverk och flera
landstigningsplatser. Sedan freden slutits, medföljde
D. konungen öfver till Skåne samt uppgjorde ritningar
till Hälsingborgs, Landskronas och Malmös förstärkande
äfvensom till försvarsverk och stad vid Bodekull i
Blekinge. Vid andra danska krigets utbrott (aug. 1658)
gaf han, på grund af sin kännedom om fästningsverken,
det rådet, att man omedelbart skulle storma Köpenhamn
i stället för att belägra detsamma, och han lofvade
att, i spetsen för de stormande, med hästar och vagn
köra öfver graf och vall. Under en tid ledde han
belägringarna af Köpenhamn och Kronborg samt anordnade
lägret vid Bröndshöj. Han deltog ock i den misslyckade
stormningen af Köpenhamn 11 febr. 1659, hvilken han
dock förut sökt afstyra; och sedermera utarbetade han
planer till förstärkande af Kjöge, Korsör, Rudköbing,
Nyköbing, Nyborg och Kronborg, rekognoscerade alla
"hamner, inlöp och anledningar" på Själland och ledde
fortifikationsarbetet vid sistnämnda fästning.
1660 blef D. öfverstelöjtnant vid Södermanlands
regemente samt adlades. Af förmyndarstyrelsen under
Karl XI:s minderårighet tyckes han hafva
varit tillbakasatt. Han blef ej konungens lärare i
matematik och befästningskonst, oaktadt Karl X lär
hafva uttryckt en önskan därom. Emellertid arbetade
han med utgifvandet af sina anteckningar om Karl
X Gustafs fälttåg, hvarjämte han företog resor till
Frankrike och Holland samt till England, hvars konung,
Karl II, liksom förut danske konungen, förgäfves
sökte förmå honom att träda i sin tjänst. 1669,
sedan krigskollegiets förslag att göra honom till
öfverste i afvaktan på succession efter den åldrige
Wärnschiöldh strandat i följd af Wrangels motstånd,
blef han på G. Horns rekommendation kommendant i
Malmö samt fick under Wärnschiöldh direktionen öfver
fortifikationerna i Skåne, Halland och Blekinge. I
sept. 1674 utnämndes han till generalkvartermästare
och blef kort därpå äfven öfverste samt gjorde under
det följande kriget mot Danmark Karl XI särdeles
viktiga tjänster, t. ex. då han 1676 sammankallade
de skånska, halländska och blekingska ständerna,
hvilka beviljade medel till krigets förande,
samt under kriget "utstack läger, byggde skansar,
ledde belägringar och samlade trupper". Han deltog
i slagen vid Halmstad (17 aug. 1676) och Lund
(4 dec. s. å.), ledde belägringen af Hälsingborg
(dec. s. å.), företog dessutom tjänsteresor till
Bohus län, Stockholm och Dalarö samt åter till Skåne
för Kristianstads belägring.
1676 ställdes D. i allt, som rörde
fortifikationsmedlen och deras användande,
direkt under konungen och kan således redan nu
anses hafva blifvit riksgeneralkvartermästare,
ehuru han först efter Staël von Holsteins död 1679
fick högsta inseendet öfver Östersjöprovinsernas
fortifikationsväsende och ej förrän 1681 erhöll
direktionen öfver fästningarna i de tyska
besittningarna. 1677 blef han krigsråd, 1678
kommendant i Kristianstad, och 1680 förestod
han guvernörskapet i Skåne efter den aflidne
Joh. Gyllenstierna. 1687 blef D. landshöfding i
Jönköpings län, generalmajor öfver infanteriet,
med bibehållande af riksgeneralkvartermästarskapet,
och friherre (han blef dock ej introducerad). 1690
var han ordförande i en kommission för reglering
af Härjedalens och Jämtlands gräns mot Norge. 1692
blef han generalfälttygmästare, 1693 kungl. råd,
grefve, fältmarskalk samt generalguvernör öfver
Bremen och Verden, och 1696 utnämndes han till
generalguvernör öfver Livland, med Riga till residens,
och till kansler för Dorpats och Pernaus akademier,
men därjämte skulle han fortfarande föra direktionen
öfver fortifikationsverket, ehuru Stuart från 1695
blef hans ställföreträdare i Sverige. Under denna
sista period af sitt lif fick D. tillfälle att utöfva
en vidsträckt verksamhet. Två gånger försvarade han
med framgång Riga mot sachsarna, hvarjämte han med
biträde af Stuart uppgjorde planen till Karl XII:s
Duna-öfvergång och verksamt bidrog till det lyckliga
resultatet af såväl denna öfvergång som af det därpå
följande slaget (9 juli 1701). Äfven vid Nymundes
intagande var han behjälplig. 7 april 1702 fick han
på egen begäran afsked från generalguvernörsämbetet,
men riksgeneralkvartermästarskapet bibehöll
han till sin död. På hösten 1702 vidtog han på
defensionskommissionens anmodan åtgärder till finska
gränsens försvar; slaget vid Duna var dock kronan på
hans lysande hjältelif.
Rikets fortifikationsstat gick under D:s chefskap
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
