Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Daae, Ludvig Ludvigsen, norsk historiker - Daalder - Daba - Dabbeh - Dabistan - Dabog - Dabou - Dabrowski - Dacakumaracarita - Dacanamin - Da capo - Dacaratha - Dacca
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kyrkohistoria, offentliggjorda i åtskilliga
tidskrifter, och "Breve fra danske og norske"
(1876). Han har författat Throndhjems stifts
geistlige historie fra reformationen til 1814
(1863), Lærebog i verdenshistorien (1864-65,
gemens, med Siegv. Petersen), Det gamle Christiania
(162å-181å) (1871; illustr. uppl. 1891), skildringar
af ställningar och förhållanden i Norges hufvudstad
under den angifna tidrymden, Norske bygdesagn (1870
o. 1872, två samlingar) och Norges helgener (1879). I
norsk "Historisk tidsskrift" finnas af D:s hand flera
afhandlingar, bl. a. Om Frederik H:s paatænkte
lothringske giftermaal og om Danmarks forhold til
de Grumbachske uroligheder; Christopher Throndssön
Rustung, hans sön Enno og hans datter Skottefruen
och Optegnelser til Ludvig Holbergs biographi (alla i
2:a bd, 1872); Fru Inger Ottesdatter og hendes dötre
(i 3:e bd, 1875) och Bidrag til Norges historie i
aarene l434-l442 (i 4:e bd, 1877). Flera gånger har han
författat värdefulla festskrifter för universitetets
räkning, såsom Kong Christiern den förstes norske
historie 1448-58 till Köpenhamns universitets
jubelfest 1879. Vidare har han utgifvit Geistliges
kaldelse i den norske kirke efter reformationen
(1879), Nordmænds udvandringer til Holland og
England i nyere tid (1880), en biografi af den norske
historikern Gerhard Schöning (s. å.), Nordmænd
og danske i Rusland i det attende aarh. (1884; i
"Hist. tidsskr."), Humanisten og satirikeren Johan
Lauremberg (s. å., med anledning af universitetets
Holbergsfest), Matrikler över nordiske studerende
ved fremmede universiteter (1885 ff.), Stemninger i
Danmark o g Norge i anledning af og nærmest efter
adskillelsen (1887; i tidskriften "Vidar", som
han redigerade tillsammans med Y. Nielsen). Själf
en fin kännare af Holberg, har han lämnat flera
bidrag till litteraturen om denne. Af hans många
bidrag till belysning af Norges topografi och de
norska städernas historia må anföras Bidrag til
Christianssunds historie (1892) och Om de Hamarske
kröniker (1890 ff.). På senare år har han i "Historisk
tidsskrift" skrifvit en rad värdefulla afhandlingar
öfver medeltida ämnen, t. ex. Om Reinsættens sidste
fyrstelige medlemmer (1898), Om Stavanger stift
i middelalderen (1899), Om Bergens bispedömme i
middelalderen (1901 ff.), Var Sverre kongesön? (1904)
m. fl. I "Historiske samlinger" har han lämnat flera
samlingar af aktstycken. D. är medlem af flera lärda
sällskap och kreerades 1879 till filos. hedersdoktor
vid Köpenhamns universitets jubelfest. När han
fyllde sjuttio år (7 dec. 1904), erhöll han en
festskrift af vänner och lärjungar. Sedan 1868
har D. varit en flitig medarbetare i pressen
("Morgenbladet" och "Aftenposten"). 1883 var
han bland de förste, som på folkmöten togo upp
högerns sak. Han har både som talare och stilist
visat sig ega en sinnrik slagfärdighet, som
underhjälpts af hans stora lärdom. Som historisk
skildrare har han en hög rang. Hans arbeten omfatta
nästan hela Norges historia, de bilda ett stort
sammelverk af monografier. Som universitetslärare
har han alltid samlat en talrik åhörarskara vid
sina föreläsningar, som framför allt behandlade
Bysantium, korstågen och reformationen. D. är
sedan 1893 ledamot af Vet. soc. i Uppsala.
Y. N.
Daalder [dal-] l. Rijksdaalder [räjks-],
holl. ("daler"), ett från 1600-talet till 1816
prägladt nederländskt silfvermynt af 1 1/2 guldens
värde = 30 stuivers = 150 cent = omkr. 2,30
kr. Mestadels präglades dubbla daalderstycken å
3 gulden.
Daba, bergsby i Tibet, på Himalayas norra sluttning,
under 31° 13’ n. br. och 79° 57’ v. lgd, 4,536
m. ö. h., s. om Sutlej. Den är berömd för sina
fantastiska, i lösslagren gräfda boningar och sina
kloster. På sommaren utvecklas en liflig byteshandel
med salt, borax och mysk mot ris och te.
Dabbeh (Debba), ansenlig ort i Nubien, vid
Nilens böjning mot n., 30 km. ofvanför Dongola-Agusa
(Gamla D.), hufvudstation för de från Dongola till
Dar-Fur och genom Bajudastäppen till Kordofan gående
karavanerna och sydgräns för nubiska språket.
Dabistan, pers. ("bildningsställe"), ett parsiskt
religionshistoriskt verk från 1600-talet, af
oviss författare. Däri skildras österlandets olika
religioners läror och bruk. Arbetet trycktes först
1809, i Calcutta; en engelsk öfvers. utgafs i Paris
1843 (3 bd).
Dabog, myt. Se Dazjbog.
Dabou [dabo’], franskt faktori på Elfenbenskusten i
Väst-Afrika, 93 km. v. om Grand Bassam, högt beläget
vid en vik, som är tillgänglig för fartyg af 3-4
m. djupgående. Export af palmolja.
Dabrowski [då-], Jan Henryk. Se Dombrowski.
Daçakumaracarita, "de tio prinsarnas äfventyr",
är en indisk prosaroman från 500-talet, som
tillskrifves Dandin, en konstlärd af stort litterärt
anseende. Framställningen är, i enlighet med den
(senare) indiska poetikens regler, konstfull, ja
konstlad; men arbetet besitter stort värde ej blott
som sedeskildring, utan ock såsom innehållande ett
rikt stoff af i Indien gängse berättelser, sagor och
äfventyr, öfvers. till tyska af J. J. Meyer (1901)
och M. Haberlandt (1903). 2:a boken, Apaharavarmans
äfventyr, är till svenska öfvers. af A. Z. Collin (i
"Lunds univ:s årsskr.", IV). K. F. J.
Daçanamin, sanskr., namn på en modern hinduistisk
religionssekt inom kretsen af sådana, som
företrädesvis dyrka Civa. Det är således en
form af civaism, men en olärd, af vedantisk
(panteistisk) spekulation tämligen oberörd
riktning. Sektens anhängare kunna gälla som
lärjungar till Civaprästen Basava, hvars lärjungar
äro spridda öfver hela Indien under namn af Jangama,
vandrare, fallosdyrkare, bilddyrkande deister
med en liten anstrykning af vedantisk mysticism.
K. F. J.
Da capo [kapa], it., mus. Se Dakapo.
Daçaratha, ind. myt., en furste af den
s. k. soldynastien, som härskade i Ayodhya
(Oudh); som sådan (son af Ayu) härstammar han från
denna dynastis grundläggare Iksvaku. Underliga
aflingslegender knyta sig till D:s namn, som har
nått en viss betydelse endast därigenom, att han
gäller som far till Ramayanas hjälte Rama. Äfven
andra sagofurstar förekomma med detta namn. -
Ursprungligen synes Daçarathalegenden föreligga i
den buddistiska redaktionen i den s. k. Jataka-boken.
K. F. J.
Dacca l. Dhaka [dä’kä]. 1. Division i
brittisk-indiska provinsen Bengalen, omfattande
Ganges’ och Brahmaputras deltaland. 38,966
kvkm. 10,796,380 inv. (1901). Landet är i sin
norra del
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
