Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 5. Cestius - Degas / 1025-1026 (1906) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Cysta - Cysticercus - Cystidea - Cystidé-kalk - Cystin - Cystitis - Cystoidea - Cystokarp - Cystolit - Cystom - Cystophora - Cystopteris

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

till sist nästan vattenklar vätska. På denna
väg kunna t. ex. i hjärnan ända till äggstora eller
ännu ! större cystor uppkomma. På motsvarande sätt
kan efter en blödning inuti ett organ en cysta uppstå
efter blodmassans resorption.

Cystorna äro i och för sig ofarliga bildningar. Dock
kunna de åstadkomma obehag eller t. o. m. innebära
fara, och detta i allmänhet antingen genom
det tryck de utöfva på omgifningen, eller
därigenom, att de jämförelsevis lätt blifva säte
för inflammation; ej sällan blifva de därför föremål
för operation, särskildt de större ovarialcystorna
(och dermoidcystorna). - I viss mån bilda många
cystor en öfvergång till de verkliga svulsterna,
de s. k. "äkta nybildningarna". När en knytnäfsstor
cysta med kanske 1 mm. tjock vägg bildas ur en enskild
af de många tusen körtlarna i en äggstock, kan detta
naturligtvis icke ske utan en verklig nybildning af
väfnad, men denna nybildning håller sig alltid inom
måttliga gränser och är för organismen af alldeles
ofarlig beskaffenhet. (Annorlunda förhålla sig de
s. k. cystomerna - se Tumör -, som äro cystbildande,
verkliga svulster.)

Till sist bör omnämnas, att vissa äfven hos människan
förekommande parasiter i ett visst skede af sin
utveckling hafva formen af en större eller mindre
cysta, som lefver i det ena eller andra organet (se
härom Echinococcus). G. F-r.

Cysticercus, zool. Se Binnikemask och Blodpropp.

Echinosphserites.

Cystidea (af grek. kyste l. kystis, blåsa, och
eidos, utseende), paleont., en till de fossila
echinodermerna hörande ordning, hvars arter äro
nära besläktade med krinoideerna, af hvilka de ofta
betraktas som en afdelning. Liksom de egentliga
krinoideerna bestå cystideerna merendels af en
"kalk" och en "stjälk". Den förra är helt och hållet
beklädd med tätt till hvarandra slutna plåtar och till
formen vanligen mer eller mindre klotlik. Armarna äro
hos dessa vida mindre utvecklade än hos de egentliga
krinoideerna. Hos en stor mängd bland dithörande
former hafva sådana ej iakttagits. Stjälk saknas hos
några arter. Där detta är förhållandet, har kalken
varit omedelbart fastvuxen vid något främmande
föremål. Cystideerna tillhöra nästan uteslutande
den siluriska formationen. I Sverige förekomma de
särdeles ymnigt i de undersiluriska kalkbäddar,
som hvila omedelbart på ortoceratitkalken -
hvarför dessa stundom hafva blifvit kallade
cystidé-kalk -; eljest utgöra de den lägre delen
af den s. k. chasmopskalken. - Redan i midten
af 18:e årh. omnämndes cystideerna af Tilas och
Linné, under namnen kalkbollar och kristalläpplen,
hvilket senare namn gafs dem därför att, i det
fossila tillståndet, deras inre vanligen är fullt af
stängliga kalkspatkristaller, som äro riktade från
ytan mot midten. Deras organiska ursprung påvisades
af J. A. Gyllenhaal, och efter honom hafva åtskilliga
författare bidragit att utreda
deras karaktärer och systematiska ställning. De
svenska cystideerna beskrefvos af Angelin i ett
efter hans död utgifvet arbete, "Iconographia
crinoideorum in stratis Sueciæ siluricis
fossilium" (1878), som upptager 23 arter af
denna grupp. De i Sverige allmännast förekommande
släktena äro Echinosphcera l. Echinosphærites
(se fig.), Sphæronites och Caryocystites.
G. L.*

Cystidé-kalk, geol., benämnas stundom chasmopskalkens
undre lager, i hvilka cystideer äro vanliga. På
sina ställen (Öland, Östergötland o. s. v.) kunna
de uppträda i så stor mängd, att lagren till
öfvervägande del utgöras af sådana. Jfr Cystidea.
A. G. N.

Cystin (af grek. kyste l. kystis, blåsa), kem.,
ett i regelbundna, färglösa, sexsidiga taflor
kristalliserande ämne med sammansättningen C₆ H12
N₂ O₄ S₂ och sannolikt utgörande ett led i den vid
den normala ämnesomsättningen uppkommande serie af
oxidationsprodukter, hvarigenom näringsägghvitans
svafvel öfverföres till de i urinen förekommande
svafvelsyreföreningarna. Under vanliga förhållanden
förstöres alltid cystinet fullständigt i
organismen, men under vissa, mycket sällsynta,
möjligen af mikroorganismer framkallade sjukliga
tillstånd uppträder cystin ofta på samma gång som
ptomainer (se d. o.) i urinen och ger då lätt,
till följd af sin svårlöslighet, upphof till
stenbildning. - Undantagsvis har cystin kunnat
påvisas äfven i lefvern och mjälten, men synes
städse vara en produkt af patologiskt förändrad
ämnesomsättning. Cystin kan framställas såväl genom
sönderdelning af olika ägghviteämnen (fördelaktigast
dock ur hornsubstans) som ock på syntetisk väg och
är att anse såsom alfa-diamino-beta-ditiodilaktylsyra.
S. J-n.

Cystitis l. Cystis (lat., af grek. kyste
l. kystis, blåsa), med., inflammation af
urinblåsan. Ordet är i det närmaste liktydigt med
blåskatarr (se d. o.).

Cystoidea, detsamma som Cystidea (se d. o.).

Cystokarp, bot. Se Rhodophyceæ.

Cystolit, bot., benämning på egendomliga
förtjockningar af epidenniscellernas ytterväggar,
bestående af en stor kulformig, mullbärsliknande
kropp, som är fäst på ett kort, smalt skaft,
utgående från insidan af epidermiscellernas
yttervägg. Cellrummet är till större eller mindre
del uppfylldt af cystoliter. Cystoliterna bestå
af cellulosa, impregnerad med kalk och något
kiselsyra. De hafva anträffats hos urticaceer,
moraceer, acanthaceer samt några combretaceer
och andra. De betraktas af vissa forskare såsom
sekretionsorgan för kalk. H. Hn.

Cystom (af grek. kyste l. kystis, blåsa, svulst). Se
Tumör.

Cystophora, zool. Se Klappmytsen.

Cystopteris Bernh., Stenbräken, bot., ett växtsläkte
af fam. Polypodiaceæ. Dithörande svenska arter hafva
tämligen lågväxta, späda, lätt brutna stamblad,
hvilka omedelbart utgå (utan led) från den krypande,
greniga och i topparna fjälliga rotstocken. Inga
särskilda fruktblad finnas. På de l-3 gånger
parbladigt delade, glatta och tunna stambladens
baksida sitta i 2 rader, närmare flikarnas
medelnerver och något aflägsnade från deras
vanligen tandade eller sågade kanter, de rundade
sporangiesamlingama (sporplättarna), som till en
början äro täckta af det ensidigt, i en punkt fästa

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>