Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Cynara - Cynarocephale - Cynewulf - Cyniker - Cynipidae - Cynips - Cynisk - Cyniska skolan - Cynism - Cynocephalae - Cynocephalus - Cynodon - Cynoglossum
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
uppkupas, så att ljuset utestänges. I La Platastaterna,
dit den inkommit, har den spridt sig så ymnigt,
att den där och hvar ensam betäcker flera
kvadratmil med taggiga, ogenomträngliga snår
och hindrar annan växtlighet att uppkomma.
Ldt. (G. L-m.)
Cynarocephalæ, bot. Se Compositæ.
Cynewulf (Kynewulf), fornengelsk (angelsaxisk)
skald, som antages hafva lefvat i 8:e årh. Förr
tillskref man honom en stor mängd fornengelska
dikter. I trenne dikter omtalar skalden sitt namn
genom inflickade runor. Dessa dikter, som säkert
böra tillskrifvas C., äro: Crist, en lofsång till
Frälsaren, af hvilken dikt en del är förlorad (man
har dock satt i fråga huruvida C. författat hela
dikten, och somliga anse att endast midtpartiet,
behandlande Kristi himmelsfärd, är hans verk);
Juliana, en helgonhistoria, och Elene, som skildrar
huru kejsarinnan Helena återfinner det heliga korset
och de heliga spikarna i Jerusalem. Den sista dikten,
som eger stort estetiskt värde, skref skalden på
sin ålderdom, och han hängifver sig i densamma åt
betraktelser öfver sitt förflutna lif. Dessutom
angifves C. genom runor såsom författare till ett
mindre diktfragment, om hvars hemmahörighet man mycket
tvistat; den vanligaste uppfattningen synes vara att
fragmentet bildar slutet till en dikt, kallad Fata
apostolorum, som, om denna uppfattning är riktig, är
författad af Cynewulf. Mera osäkert torde det vara,
om C. författat dikterna om den helige Andreas och den
helige Guthlac samt en del vefsifierade gåtor, som man
brukar tillskrifva honom. Hans dikter finnas intagna
i Grein-Wülckers "Bibliothek der angelsächsischen
poesie" (1881 ff.). "Crist" har dessutom utgifvits
af Cook (Boston 1900) och af Gollancz (London 1902),
"Elene" af Zupitza (Berlin 1888), af Ch. W. Kent
(Boston 1889) och af F. Holthausen (1905). Den
vetenskapliga diskussionen i "Cynewulfsfrågan" har
varit mycket liflig. Se härom Trautmann, "Kynewulf,
der bischof und dichter" (1898), och Bethge,
"Ergebnisse und fortschritte der germanistischen
wissenschaft" (1902), s. 364-368. E. B-n.
Cyniker (sannolikt af grek.KwooaQyss, se
Antisthenes), anhängare af cyniska skolan (se d. o.);
rå och ohyfsad människa. - Cynism, smutsighet,
hänsynslöshet, råhet o. s. v. i tanke-, handlings-
eller lefnadssätt.
Cynipidæ, zool. Se Gallsteklar.
Cynips, zool. Se Gallsteklar.
Cynisk (jfr Cyniker) kallas en handling, en åsikt
eller ett uttryckssätt, som innebär ett onödigt och
afsiktligt afslöjande af människans natursidor. Cynisk
kallas ock den person, som tillåter sig sådan råhet.
Cyniska skolan, grekisk filosofskola, stiftad af
Sokrates’ lärjunge Antisthenes. (Uttrycket härrör
sannolikt från gymnasiet Kynosarges i Aten och
borde således rätteligen heta kyniska skolan. Redan
i antiken härleddes det dock från grek. kyon,
hund; hundfilosofer skulle då varit ett öknamn,
som dessa all förfining försmående filosofer skulle
hånats med, men som sedan upptagits af dem såsom
skolnamn.) Cynikernas allmänna filosofiska ståndpunkt
är densamma som stiftarens. Det är kännetecknande, att
denne ej var af rent atensk börd, hvilket ock gäller
om kanske flertalet af hans efterföljare. Därigenom
stodo de mera obundna i förhållande till Atens
traditioner och kunde lättare ledas till förakt
för dess förfinade bildningslif och i sin fordran
på återvändande till naturens enkelhet taga vildar,
ja djur till förebilder. Det är i allmänhet de,
som på ett sådant sätt liksom mera utifrån fått del
af en högre kultur, som predika ett slikt radikalt
naturevangelium. Detta gäller ock om cynismens moderna
motsvarigheter, en Rousseau och Tolstoj. Antisthenes’
ryktbaraste efterföljare var Diogenes (se d. o.) från
Sinope, men hans anhängare voro talrika ända in i den
kristna tidräkningen: Krates från Tebe, Metrokles från
Maroneia och hans syster och följeslagare Hipparchia,
Monimos från Syrakusai, Onesikritos, som följde
Alexander den store på hans fälttåg, statsmannen
Fokion, retorn Anaximenes, den alexandrinske lärde
Eratosthenes m. fl. Den stoiska skolan (se d. o.) kan
anses vara en fortsättning af den cyniska, hvars
åsikter den pånyttfödde i förädlad och förfinad form.
S-e.
Cynism. Se Cyniker.
Cynocephalæ, latinska namnet på grekiska orten
Kynos kefalai.
Cynocephalus, zool. Se Babianer.
Cynodon Dactylon Pers., bot., ett i alla varmare
länder utbredt gräs med vida omkring krypande
utlöpare. Det motstår sommarens torka och utgör i
Nord-Amerikas sydstater, under namn af bermudagräs,
grundvalen för boskapsskötseln. Äfven i Ostindien,
där det af hinduerna anses för heligt, är det ett
högt skattadt foder för hästar och hornboskap.
G. L-m.
 |
| Cynoglossum officinale. |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
