Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Cronquist - Cuba
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
10 april 1869 C:s oberoende, antog en konstitution
efter Förenta staternas mönster och valde Céspedes
till den nya republikens president. De förvirrade
politiska förhållandena i moderlandet gjorde det för
flera år omöjligt för de hvarandra raskt aflösande
spanska regeringarna att på allvar taga i tu med
upprorets kufvande. Såväl från insurgenternas som
i synnerhet från de spanska myndigheternas sida
fördes kriget med blodig grymhet, och godtyckliga
våldsgärningar från spanska guvernörer eller generaler
hörde till ordningen för dagen. Så t. ex. dödsdömdes
och afrättades i nov. 1871 några mycket unga medicine
studerande, därför att de skulle ha skrifvit några
skymfande ord på en i Key West såsom spion mördad,
spansksinnad s. k. "voluntarios" graf ("voluntarios",
frivilliga, var namnet på regeringsvänliga
friskaror, hvilka foro särdeles vildt fram och
ofta trotsade generalkaptenernas befallningar om
moderation). Följande år höll Spanien på att komma i
allvarlig konflikt med Förenta staterna och England
genom den summariska rättegång, som guvernören i
Santiago anställde med besättningen på den under
amerikansk flagg seglande ångaren "Virginius", hvilken
uppbringats med trupper och förråd åt insurgenterna
(den s. k. "Virginius-affären"). Insurgenternas ledare
(Céspedes, Quesada, Cisneros Betancourt, Máximo Gómez,
Antonio Maceo, Vicente Garcia, Tomás Estrada Palma,
m. fl.) voro emellertid sinsemellan oense, och i
den endast af Peru såsom oberoende stat erkända
"republiken C." växlade presidenterna – som endast
rådde öfver enstaka områden på ön – ganska snabbt
(Céspedes 1869-73, Cisneros Betancourt 1874,
J. B. Spotorno 1874–75, Estrada Palma 1875–77,
Garcia 1877–78, Manuel Calvar 1878). Efter
carlistupprorets kufvande i Spanien kunde den
därvarande regeringen egna mer omsorg åt kubanska
förhållanden. I nov. s. å. utsändes general Martinez
Campos med förstärkningar till C., företog genast med
stor energi mot insurgenterna ett ordnadt fälttåg och
tvang dem till underkastelse (kapitulationen i El
Zanjón 10 febr. 1878) mot löfte om amnesti och ett
visst mått af själfstyrelse. Spanjorernas förluster
i "tioårskriget" ha beräknats till 3,469 stupade,
54,026 döda genom sjukdom och 35,962 sårade och
sjuka, som måst hemsändas. Äfven insurgenternas
förluster voro betydliga, och stora sträckor
af landet hade förhärjats under de långvariga
småstriderna. Redan innan upproret var fullständigt
undertryckt, utfärdades 3 juli 1878 ett kungligt
dekret, enligt hvilket ön fick samma kommunala och
provinsrepresentation som moderlandet, och ett dekret
af 13 april 1881 påbjöd den spanska författningens
omedelbara införande på C., som sålunda kom att
representeras i cortes. Slafveriets upphörande
förbereddes genom en lag af 8 maj 1880, hvilken
proklamerade slafvarnas frihet, men förpliktade
dem att ännu i 8 år för lön tjäna sina forne
herrar. Detta patronatssystem upphäfdes emellertid
redan 7 okt. 1886 genom ett kungligt dekret, som gaf
fullständig frihet åt de 25,000 slafvar, som ännu
ej helt gjorts fria. Alla dessa reformer förmådde
emellertid ej stäfja det alltmer öfverhandtagande
missnöjet, hvilket vann ny näring genom de upprepade
briser, som drabbade landets förnämsta inkomstkälla,
sockerindustrien. Denna hade ej hunnit
hämta sig efter det stora prisfallet 1883,
då slafveriets fullständiga upphäfvande 1886
vållade slaf- och plantage-egarna stora ekonomiska
förluster. Genom energiskt genomförande af besparande
fabrikationsmetoder, anskaffande af moderna maskiner
och inbördes sammanslutning lyckades man emellertid
från 1890 åter höja sockerindustrien till ett
jämförelsevis blomstrande läge. Plantage-egarna,
som därvid i stor utsträckning nödgades hypotisera
sina gods, hade därför svårt att bära de dryga
skatteförhöjningar, som spanska regeringen företog,
och de harmades öfver öns fortgående utsugning till
förmån för de spanske ämbetsmän, som där egde monopol
på alla indräktiga befattningar. Skandalösa fall
af direkta försnillningar och liknande korruption
förekommo äfven. Då Förenta staterna, där
protektionismen vid denna tid firade sina största
triumfer, uppsade den för kubansk sockerodling
gynnsamma handelstraktat, som gällt de senare åren
(1894), blef öns sockerindustri nästan tillintetgjord,
de låga sockerprisen gjorde plantagens odling nästan
lönlös, och en allmän ekonomisk kris utbröt. Under
sådana förhållanden syntes jordmånen de gamle
insurgentledarna väl beredd för ett nytt försök
att krossa det spanska öfverväldet. De för Cuba och
Portorico till rätt betydande själfstyrelse syftande
reformer, hvarmed spanska regeringen hoppades besvärja
stormen, endast ökade insurgentledarnas ifver att slå
till, innan de nya reformerna hunno promulgeras och
påverka C:s befolkning i regeringsvänlig riktning.
Oafhängighetsrörelsens ledare var den rikt
begåfvade skalden José Martí, hvilken med sig
förenat flera bland veteranerna från tioårskriget,
främst Máximo Gómez och mulatten Antonio Maceo. En
sammansvärjning bildades, som sträckte sig till alla
delar af ön, vapen och ammunition insmugglades från
Förenta staterna, penningar insamlades i de kubanska
emigrantkolonierna i Florida, och från Central-Amerika
och San Domingo strömmade landsflyktiga veteraner
från tioårskriget tillbaka till fäderneön. Resningens
utbrott var fastställdt till att 24 febr. 1895 ega
rum samtidigt på en mängd orter, men planen röjdes i
förtid, förberedelserna hunno ej i tid afslutas eller
ledarna anlända, och på den utsatta dagen egde endast
enstaka upprorsutbrott rum (t. ex. i provinserna
Santiago och Matanzas). Spanska regeringen utsände
emellertid Martinez Campos för att än en gång som
generalkapten stilla oron på ön. Vid hans ankomst i
april hade resningen hunnit taga stark fart, särskildt
i provinsen Santiago, där revolutionsledarna Martí,
Gómez och Maceo landstigit. Den förstnämnde skulle
föra insurgenternas talan i utlandet och söka utverka
deras erkännande som krigförande makt, Gómez valdes
till härens öfverbefälhafvare med Maceo som närmaste
man. Som provisorisk president fungerade Bartolomé
Massó. På väg till utlandet stupade emellertid Marti
i en skärmytsling (19 maj), och genom den verklige
ledarens död hämmades för en kort tid resningens
utbredning. I aug. hade emellertid upproret utbredt
sig öfver större delen af provinserna Santiago och
Puerto Principe, och Martínez Campos kunde föga
uträtta med de unge och oöfvade soldater regeringen
utsände som svar på hans enträgna anhållan om
betydande förstärkningar. Vid årets slut uppgick
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
