Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Cromwell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
organiserade försvaret i den s. k. "östra associationen"
(Essex, Suffolk, Norfolk, Cambridgeshire och
Hertfordshire), hade förnämsta äran af segern i
kavalleristriden vid Gainsborough (28 juli s. å.) och
blef som en af de fyra rytteriöfverstarna i earlens
af Manchester nya här faktiskt dennes närmaste
underbefälhafvare. I början af år 1644 anställdes han
formligen som dennes generallöjtnant. Vid striderna
kring York anförde han vid Marston moor (2 juli)
parlamentshärens vänstra flygel och af gjorde där
genom sitt oemotståndliga anfall mot prins Ruperts
rytteri slaget till parlamentets förmån. Rupert
påstås efter slaget ha gifvit honom namnet "järnsida",
hvilket snart blef populärt och utsträcktes till den
elittrupp han anförde.
Dittills hade C. gjort sig känd mest som framstående
rytterigeneral; nu började han äfven bli bekant
som hufvudman för de många independenterna
i parlamentshären, de ifrigaste puritanerna, hvilka
kraftigt häfdade den religiösa frihetens grundsats
äfven mot de genom understöd från skottarna allt
mäktigare presbyterianerna, hvilka genom general
Crawford öfvade starkt inflytande på härens svage
öfverbefälhafvare, Manchester, och gentemot öfriga
sekter visade den största ofördragsamhet. Spänningen
mellan C. och Manchester tilltog alltmer, ju tydligare
det blef, att den senare sökte undvika en afgörande
drabbning och helst önskade snar uppgörelse med
konungen. I nov. 1644 anklagade C. sin chef med
anledning af dennes overksamhet inför underhuset,
och Manchester svarade med motanklagelser rörande C:s
häftiga uttalanden mot adeln och skottarna. Denna
konflikt gaf anledning till beslutet om härens
omorganisering efter "den nya modellen" som en
yrkeshär, i hvilken några parlamentsmedlemmar ej
längre skulle föra befäl. Manchester afgick till
följd däraf, men den form, hvari den nya stadgan
slutligen antogs (april 1645), möjliggjorde C:s
bibehållande, till en början provisoriskt, som
generallöjtnant och rytteriets befälhafvare under
den nye öfverbefälhafvaren Fairfax. Det blef C., som
mer än någon annan bidrog till den omorganiserade
parlamentshärens afgörande seger vid Naseby i
mellersta England (14 juni s. å.), hvarefter de
sista mera betydande kungliga truppafdelningarna
våren 1646 skingrades och konungen nödgades fly från
det hårdt ansatta Oxford till skottarnas läger. De
skotske soldaterna utlämnade emellertid konungen
till parlamentet mot betalning för de tjänster de
gjort detta under det engelska inbördeskriget (30
jan. 1647), och därmed tycktes parlamentets seger
vara fullkomlig.
C:s roll i de följande båda årens förvirrade händelser
har ofta missförståtts. Han framträdde nu alltmera
öppet som den af independentiskt sinnade officerare
behärskade härens ledare i dess stora konflikt
med den öfvermodiga presbyterianska majoriteten
inom parlamentet. Hans härunder orubbligt, om än på
växlande vägar, eftersträfvade syftemål var en allmän
uppgörelse, som tryggade full religionsfrihet för
"Guds folk" och samtidigt återställde den sociala
ordningen i landet. Härens missnöje med parlamentet,
ökadt genom dettas vägran att utbetala resterande
sold, sökte han i det längsta hålla tillbaka, enär
han ej ville upprifva den enda författningsenliga
myndighet landet ännu egde. Han
misstänktes därför rent af för dubbelspel
af Lilburne och andra ifrare, hvilka utöfver
den religiösa friheten ville med konungamaktens
afskaffande åstadkomma en på mycket bred demokratisk
grundval hvilande republik. Parlamentsledarna å
sin sida önskade efter vunnen seger öfver konungen
hemförlofva hären och göra sig af med den för
ärelystna planer misstänkte C. Denne lämnade nu (3
juni) London, där hans frihet var hotad, och begaf
sig till hären, samtidigt med att han lät en af sina
anhängare, kornett Joyce, bemäktiga sig konungens
person. Syftet var att genom direkt förhandling med
denne söka genomdrifva härens önskningsmål, framför
allt den religiösa tolerans presbyterianerna vägrade
medgifva. Förhandlingarna ined konungen drogo långt ut
på tiden och strandade till sist på dennes ohjälpliga
opålitlighet och fåfänga drömmar om att, genom att
hetsa här och parlament mot hvarandra samt anlita
utländsk hjälp, återvinna hela sin forna makt. Karls
flykt till ön Wight, där han fortsatte sina ränker,
och hans allians med presbyterianerna och skottarna
framkallade 1648 det s. k. andra medborgarkriget,
hvarunder C. till fullo öfverbevisades om konungens
trolöshet och småningom vanns för de
oförsonligaste independentiske officerarnas beslut att "bringa
den blodsmannen Karl Stuart till räkenskap för allt
det blod han utgjutit och den ofärd han vållat". På
sommaren och hösten 1648 nedslog C. den rojalistiska
resningen i Wales och kastade skottarna tillbaka;
när han återvände till London, höllo just hans vänner
bland officerarna på att med våld ur parlamentet
utdrifva de konungadömet ännu tillgifne medlemmarna
("Prides rensning", 6 dec. 1648). C. gillade åtgärden
och accepterade rättegången mot Karl inför parlamentet
som en försynens skickelse. Den fällda dödsdomen
verkställdes 30 jan. 1649. Att C. sedan länge
planerat konungens död, är lika falskt som de länge
envist trodda påståendena att han skulle velat störta
konungen för att själf af rent personlig ärelystnad
tillskansa sig makten och vinna konungakronan äro
obestyrkta.
C. blef den mest inflytelserike i det statsråd, som
nu efter konungadömets (och öfverhusets) afskaffande
af underhuset fick sig den verkställande makten
anförtrodd. Hans närmaste uppgift blef emellertid att
krossa de resningar irländare och skottar nu gjorde
till förmån för den afrättade konungens son Karl. Som
lordlöjtnant och härens högste befälhafvare landsteg
C. 15 aug. på Irland, stormade 10 sept. Drogheda och
11 okt. Wexford samt lät skoningslöst nedhugga de
båda eröfrade städernas garnisoner. Dessa massakrer
förklarade han utgöra "Guds rättfärdiga dom öfver
de barbariske uslingar, som sölat sina händer i så
mycket oskyldigt blod" (vid den af ryktet öfverdrifna
stora massakern 1641). Soldater, som nödgat honom
till stormning, och i de eröfrade städerna anträffade
katolska präster dödades, men samtidigt upprätthöll
C. sträng manstukt och var ytterligt mån om att intet
ondt skulle tillfogas den fredliga befolkningen. Den
katolska gudstjänstens öppna utöfning förbjöd han
som afgudisk, och genom protestantisk kolonisering
hoppades han åstadkomma massomvändelse bland öns
befolkning. Efter intagandet af Clonmel (maj 1650)
återvände C. till London för att omedelbart draga i
härnad mot Skottland, där han 3 sept. s. å. besegrade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
