Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Crispi - Crispin - Crispianus - Crispinus - Crispus - Cristal - Cristallo - Cristatella - Cristiernin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Tunis), besökte 1887 Bismarck på Friedrichsruh,
afbröt de med Frankrike inledda förhandlingarna
om en handelstraktat och afböjde en inbjudan
till Italien att deltaga i 1889 års världsutställning
i Paris, hvilket ådrog honom häftiga
angrepp från hans forne partivänners, radikalernas,
och franska pressens sida, samt förmådde Italien
underkasta sig ofantliga bördor för stärkande af
försvarsväsendet. Den redan förut svåra finansiella
ställningen förvärrades ytterligare genom Italiens
deltagande i Europas stormaktspolitik. Då C. på
allvar grep sig an med statsfinansernas ordnande
och för detta ändamål indrog en mängd sysslor och
föreslog nya pålagor, förenade sig högern och en
stor del af vänstern emot honom, och en för C.
ogynnsam dagordning i en budgetfråga medförde hans
fall (31 jan. 1891), påskyndadt af det utmanande
språk han vid detta tillfälle förde äfven mot högern.
Ett par månader förut hade C. (nov. 1890) vid en
sammankomst i Milano med tyske rikskansleren
Caprivi ytterligare stärkt alliansen med Tyskland.
C. återtog sin sakförarverksamhet i Rom och höll
sig något tillbaka i deputeradekammaren. Dock
bidrog han mycket till ministären Rudinis fall i maj
1892, och sedan konseljpresidenten Giolitti afgått
och Zanardelli ej kunnat fullgöra uppdraget att
samla en ministär, bildade C. ånyo ett kabinett (15
dec. 1893). Med anledning af den mindre lyckliga
utgång han i kammaren hade med sitt förslag om
tillsättande af ett utskott för utarbetande af reformer
inom förvaltningen begärde han i juni 1894
sitt afsked, men rekonstruerade s. m. sitt kabinett.
C. undgick (16 juni 1894) lyckligt ett anarkistiskt
mordattentat. Grundligt skakades hans ställning,
då Giolitti i dec. 1894 framdrog dokument, som
undanhållits vid processen mot den 1893
sammanstörtade Banca romanas styresmän och hvilka
påstodos skola bevisa, att C. mottagit betydliga
summor af nämnda bank och äfven gjort sig skyldig till
försäljning af ordnar. C. hindrade sakens dragande
under offentlig debatt genom att ajournera kammaren
och lät rättsligt åtala Giolitti för smädelse. För de
därefter infallande parlamentsvalen vidtog C. en rad
af våldsamma åtgärder med det resultat, att
regeringen i den nya kammaren (juni 1895) erhöll en
förkrossande majoritet. Alla ministrarna återvaldes;
själf valdes C. i 9 kretsar. C. var icke längre en
konstitutionell regeringschef; han var Italiens
diktator, lika hatad af högern, de klerikala och
radikalerna, af de sistnämnde ej minst för den
hänsynslösa stränghet, med hvilken han undertryckte
de socialistiska oroligheterna på Sicilien. De
personliga beskyllningarna mot premiärministern
återupprepades i våldsammaste form af den radikale
politikern Cavallotti. För att besvärja stormen sökte
då C. genom fullföljande af en djärf, men ruinerande
eröfringspolitik i Abessinien skaffa det utmattade
landet krigisk ära. Men då italienarna under
general Baratieri 1 mars 1896 ledo det förkrossande
nederlaget vid Adua, såg sig C. nödsakad att begära
sitt afsked (5 mars), som beviljades. Hans
meddelande därom i deputeradekammaren framkallade
ursinniga bifallsrop, och under en skur af skymford
lämnade han salen. Hans efterträdare blef Rudini.
De ständigt ånyo uppdykande anklagelserna mot
C. rörande hans förhållande till åtskilliga banker
föranledde deputeradekammaren att mot slutet af
år 1897 tillsätta en parlamentarisk undersökningskommission,
hvilken i mars 1898 inkom med sitt
betänkande. Detta fritog honom ifrån kriminellt
straffbara förbrytelser, men föreslog ett uttalande
af klander öfver hans åtgärd att vid sitt ämbetstillträde
1893, då han fann fonden för hemliga
utgifter tom, låta en bank förskottera nödiga medel mot
sedan skeende månatliga afbetalningar, i den mån
statsmedel inflöto till fonden. Kammaren biträdde
förslaget, men afslog radikalernas förslag om åtals
anställande. C. nedlade nu sitt parlamentsmandat,
men återvaldes (i apr. s. å.) med öfverväldigande
majoritet af sina valmän i Palermo. C. afled i Neapel
12 aug. 1901, efterlämnande minnet af en glödande
patriot och skicklig administratör, med rätta prisad
för kraft och konsekvens som statsman, men också
med fog tadlad för att sällan ha varit nogräknad med
de medel han använde för sina syftens främjande.
Om den crispiska politikens inflytande på Italiens
öden ha värdesättningarna varit ytterligt skiljaktiga.
Litt.: Riccio, "Francesco C." (Turin 1887),
Narjoux, "Francesco C." (Paris 1890), L. Fortis, "C.,
note biografiche" (1895), Barth, "Crispi" (2:a
uppl., Leipzig, 1896), och Stillman, "Francesco C.,
insurgent, exile, revolutionist and statesman"
(London 1899).
(V. S-g.)
Crispin [krispä’], namnet på en betjäntroll i
franska lustspelet under slutet af 1600-talet och förra
hälften af 1700-talet.
Crispinianus. Se Crispinus.
Crispinus och Crispinianus, tvenne bröder,
italienska helgon och martyrer, härstammande från
en ädel romersk släkt. Under den diokletianska
förföljelsen mot de kristne flydde de till Soissons, där
de slogo sig ned såsom skomakare. 287 häktades de
och kastades i en kittel med sjudande bly. De
betraktas såsom skomakarnas skyddspatroner. Det
berättas om dem, att deras nitälskan för de fattige
gick så långt, att de stulo läder af välmående garfvare
för att göra skodon åt de behöfvande. Därför
kallas också välgärningar, som visas på andras
bekostnad, för "crispinader". 25 oktober är deras
åminnelsedag.
(J. Hdr.)
Crispinus, pseudonym. Se Riis, C. P.
Crispus, Konstantin den stores äldste son, f.
troligen 307 e. Kr., fick år 317 titeln "cæsar" och
erhöll som helt ung förvaltningen af Gallien. Vid
nedre Rhen besegrade han 320 frankerna. I striden
mot Licinius 323 förde C. med framgång befälet
öfver faderns flotta och bidrog kraftigt till segern
i Hellesponten. 326 lät Konstantin döda sin begåfvade
och ridderlige son på grund af en måhända
obevisad misstanke om att han stått i brottsligt
förhållande till sin styfmoder, Fausta.
(H. Sgn.)
Crista1, pseudonym. Se Germa, M.
Cristallo, Monte, bergstopp i Syd-Tyrolens
dolomitalper. Höjd 3,199 m.
Cristatella, zool., ett släkte i sötvatten lefvande
mossdjur. Kolonien har formen af en utdragen
skifva, på hvars öfre yta de enstaka djuren sitta
i ovala, koncentriska kretsar. Koloniens undre sida
är utbildad till en kontraktil fotskifva, med hvars
tillhjälp kolonien förmår att förflytta sig.
L-e.
Cristiernin, Harald af (före adlandet
Christiernin), amiral, f. 24 dec. 1751 i Västergötland,
ingick efter att en tid hafva seglat på handelsfartyg
1769 vid örlogsflottan och blef 1776 major vid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
