Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 5. Cestius - Degas / 665-666 (1906) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Constans, Jean Antoine Ernest, fransk statsman - Constant, Jean Joseph Benjamin, fransk målare - Constant, Paul d'Estournelles de C, fransk fredsvän. Se Estournelles. - Constant de Rebecque

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

som ifrig republikan vald till deputerad i sistnämnda
stad. I kammaren slöt han sig till gruppen "union
républicaine" och intog snart, omvald efter 16 maj
1877, en bemärkt plats särskildt inom budgetsutskottet
på grund af sin duglighet och sin okonstlade, klara
vältalighet.

Understatssekreterare 1879, blef han
1880 inrikesminister under Freycinet och sökte
energiskt genomföra dekreten af 29 mars s. å. mot
de icke auktoriserade kongregationerna, hvilket
föranledde Freycinets afgång 18 sept. 1880. I det
följande kabinettet Ferry bibehöll C. sitt ämbete
till dess fall 10 nov. 1881 och ledde därunder de
allmänna valen till seger för republikanerna. Jämte
Gambetta en af opportunismens banerförare, genomdref
han 1885 införandet af listval (scrutin de liste)
vid valen till deputeradekammaren. 1886 utnämndes
han till fransk minister i Kina och lyckades
där afsluta ett för de franska intressena i
Öst-Asien förmånligt fördrag. 1887 sändes han som
generalguvernör till Indokina och förstod att genom
försonlighet och tolerans mot de infödde samt en fast
politik stärka moderlandets af de föregående årens
händelser rubbade välde, men råkade i tvist med
regeringen i Paris om koloniens skötsel och måste
afgå 1888. Hemkommen, blef C. alltjämt deputerad,
22 febr. 1889 inrikesminister i kabinettet Tirard och
fick om hand organiseringen af världsutställningen i
Paris s. å. äfvensom ledningen af de allmänna valen
vid denna särdeles kritiska tidpunkt, då republikens
tillvaro svårt hotades af general Boulanger
(se d. o.). Genom kraft och list gjorde C. denne
personligen oskadlig, hvarpå han, utan skrupler och
med en hart när autokratisk maktfullkomlighet, tack
vare en mängd enkom för ändamålet tillkomna lagar,
bl. a. upphäfvandet af listvalen, skaffade en stark
republikansk majoritet samt krossade boulangisterna
och de konservative. Själf omvald till deputerad i
Toulouse efter en hårdnackad kamp, blef han s. å. vald
till senator i dep. Haute-Garonne. 1890 afgick han
ur ministären, som endast några dagar öfverlefde
honom, och blef då ånyo inrikesminister i kabinettet
Freycinet. Men C. hade särskildt under sin ledning af
valen på många håll ådragit sig ett ursinnigt hat, och
med Rochefort i "L’intransigeant" i spetsen störtade
sig republikens öppne och hemlige fiender öfver
honom. Det kom till ett uppträde i kammaren, hvarunder
C. handgripligen tillrättavisade en belackare. Kort
efteråt afgick han jämte hela kabinettet, 19
febr. 1892, och intog sedermera en på det hela taget
tillbakadragen hållning i politiken. 1897 omvaldes han
till senator och utnämndes 1899 till fransk ambassadör
i Konstantinopel, där han alltsedan med kraft
häfdat Frankrikes intressen.

^{E. A–t.}

Constant [kåstã’], Jean Joseph Benjamin, fransk
målare, f. 1845 i Paris, studerade i école des
beaux-arts och var lärjunge till Cabanel. Han
uppträdde första gången å salongen 1869 med

Hamlet och konungen.
Hemkommen från en resa i Spanien och norra Afrika,
utförde han stora kompositioner, dels med ämnen lånade
från Orientens lif, dels ock med motiv tagna från
historien, bl. a.
Simson och Delila (1872),
Moriska slaktare i Tanger (1873),
Marokkanska haremsdamer (1875),
Muhammed II:s intåg i Konstantinopel 29 maj 1453 (1876, museet i Toulouse),
De siste rebellerna (1880, Luxembourg),
Herodias (1881),
Justinianus (1886),
Paris’ universitet,
Les lettres,
Les sciences (humanistiska och naturvetenskapliga fakulteterna),
dekorativa pannåer för det nya Sorbonne (1888),
plafond i Hôtel de villes festsal. – C:s österländska
motiv – interiörer från harem, bl. a.
Les Cherifas (1884, museet i Carcassonne),
effektfulla och pittoreska skräckscener som
"De siste rebellerna"
– äro utförda med stor koloristisk förmåga och
öfverlägsen bravur. I de stora bilderna af
Theodora,
den ofvannämnda "Muhammeds intåg" och jättetaflan
Påfven Urban II:s intåg i Toulouse för att predika det första korståget (världsutställningen 1900)
gaf han verkliga praktstycken af ateljé- och
stoffmåleri. Han var äfven en framstående porträttmålare,
målade bl. a.
Påfven Leo XIII och
Drottning Viktoria af England.
Hans dubbelporträtt af sina båda söner
utmärker sig för enkelhet och finhet (ett
Ynglingaporträtt finns i Luxembourg).
C. uppträdde 1898 som konstkritiker med den lilla boken
Promenade de peintre aux salons.
Död i Paris i maj 1902.

^{C. R. N. G–g N.}

Constant [kåstã’], Paul d’Estournelles de C.,
fransk fredsvän. Se Estournelles.


Constant de Rebecque [kåstã’ də rəbä’k], Henri
Benjamin, fransk skriftställare och statsman,
f. 25 okt. 1767 i Lausanne, tillhörde en af de
hugenottfamiljer, som efter nantesiska ediktets
upphäfvande (1685) lämnade Frankrike. Han var utan
egentligt barndomshem och fick sin uppfostran i olika
länder. Hans rika gåfvor utvecklades så hastigt, att
han knappast kan sägas hafva haft någon ungdom. Detta
förklarar den sarkastiska köld, som utmärker hans
karaktär. Efter att någon tid hafva tjänstgjort
som kammarherre vid hofvet i Braunschweig – där han
äfven gifte sig, ehuru han snart sökte skilsmässa
– kom han 1795 till Paris, där han räknades för
moderat republikan och bl. a. genom broschyren
Du gouvernement actuel de la France et de la nécessité de s’y rallier (1796)
snart gjorde sig bemärkt inom de litterära kretsarna.
Det var vid denna tid, som en så förtrolig bekantskap
uppstod mellan honom och hans landsmaninna m:me Staël,
att han, när denna 1802 förvisades ur Frankrike, gjorde
henne sällskap till Tyskland, där han först slog sig
ned i det för sitt rika litterära lif då så ryktbara
Weimar, hvarest han blef nära bekant med bl. a. Wieland,
Goethe och Schiller, och sedan i Göttingen, där han
ingick nytt äktenskap. Efter Napoleons fall återvände
han till Paris

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>